(rätt många och dugliga Bbundsförvandter i hans up ystå och fosterländska bemödanden. Vi kunna längre blunda för den smärtsamma sanningen att Istä alltför längt efter vär samtid, att framstegen T företagsamhet och deraf följande välmakt, ehuru sy! bara, dock äro otillräckliga. Hvad som hos oss ske Iför industrien har utgått från enstaka utmärkta pe sonligheter, hvilkas framträdande nästan alltid var ett oförklarligt underverk. Ty tonen hos massan vär befolkning är ännu fruktansvärdt fientlig mot ir dustrien och närer sig utaf de snart förtärda resterr af ett utifrån importeradt chevaleri. Huru skulle ma eljest kunna förklara den så allmänt rådande mis aktningen för det produktiva arbetet, för de teknisk uppfinningarna , för den ekonomiska spekulationer detta förakt, som snart nog lärt de närande klassern att förakta sig sjelfva, om ej af den opraktiskt estc tiska lefnadsåskådning som ligger till grund för bi greppet af värt herrestånd? — — — — — Det är en gammal sats, att man ej kan lära hus hälla förr än man har nägot; på Kredit hushålla man aldrig. Erfarenheten lärer detsamma i afseend på vär inre rörelse. Vi klaga öfver bristen på kapi taler, medan vi lättsinnigt försumma att omsätta der vi hafva. Obegränsad kredit på åratal lemnas fö den personliga förbrukningen; ett skryt eget för Sverig gör det nästan till en skam att fordra ordhållighet oc punktlighet i penningtransaktioner. Huru ofta se vi c t.ex. minuthandlaren, tryckt af den inländska för läggaren, derföre att denne tryckes af sin utländska lättsinnigt bortkasta räntan på utborgningar, som ha: knäppt efter ärs förlopp kan indrifva. Priserna häl las orimligt höga och konsumtionen minskas, och hvad som är ännu värre, str,psystemet nedsätter änn ytterligare yrkets moraliska värde. Om utförbarhe ten af frih. B:s förslag till frihamnar och handels banker må erfarna praktiska män döma: vi tala blot om tänkesätt och fördomar. Industrien är ännu ho oss i mångas ögon blott en nödfallsutväg för grofv naturer. Don Ranudo di Colibrados, den utsvultn: hidalgon, — det sönderslitna Polen, — det ridderlig: men vanmäktiga Ungern: — i en sädan spegel skull den yfverborna svenska äran må väl af att nägor gäng betrakta sig. Kanske kan blott hungrens qva bringa trasornas riddare till en smula förstånd; kan. ske kunna endast svära samhällslidanden utdrifva os ur värt herrliga medeltidsparadis och lära oss akt ning för ordning och arbete. Det modernt konstitu. tionella samhället hvilar väsentligt på industriens bas och förr än duglig yrkesdrift hos oss alstrat välståna och sedlighet, förr än arbetet tagit hand om all der intelligens som nu bortspilles på lumpen andlig flärd förr hafva vi ingen sund och duglig samhällsfrihet ati vänta. Vi tala om nödvändigheten af teknisk undervisning; men vi måste fordra den, ej som en nödhjelp, utan som lika ädel, berättigad och jembördig med all annan undervisning. Hvad böra vi i detta fall fordra af styrelsen? I länder med mera sjelfstyrelse, arbetsihärdighet och sedlighet behöfves blott att styrelsen lyssnar till allmänna opinionen. Hos oss äterstär äfven den att skapa. Vi hafva genom 17:de seklets centralisation och genom kronans privilegiioch ständernas förlagssystem för näringarne, kommit i en bedröflig vana att ej kunna hjelpa oss sjelfva; en vana vid förmynderskap, säger Geijer, som gjort det mnärvarande tillståndet i sedligt afseende olidligt, emedan man jemt tycker sig höra en omyndig och likväl sjelfsvåldig varelses klagan, som vid fullvuxna år ännu ropar på amman och på henne skjuter skulden för sina egna vanartera, (Litt. Blad. 1838, s. 85.) Vi mäste i detta fall först fordra friheten att sköta oss sjelfva, så länge vi ej förnärma andras rätt. Vi besära ej att statsmakten skall skapa ett nationalvältänd med förordningar, såsom den fordom skapade täder. Detta förfaringssätt påminner nog starkt om Potemkin, då han på sin herrskarinnas väg framtrolade välmäga — på mälade kulisser. Af dessa deorationer stå ännu i dag 13 svenska städer, med en ammanlagd bevillning mindre än ett enda jernverks. Deremot fordra vi att välmägan får göra sig, hvar och när den kan, obesvärad af annat skydd än den allmänna lagens, och vi uttala dermed frihandelns princip, ehuru vi för ingen del yrka på plötsliga omstörtningar. Vigtigare än mycket annat vore härvid frigifvanlet till landet af handel och industri, och vi måste vögt beklaga att den motion som vid innevarande iksdag af hr L. J. Hjerta väcktes, om borttagande ff de tre frihetsmilen, blifvit så snöpligt affärdad. Det är eget huru svärfattlig den enkla satsen är, att ju närmare den förbrukande bor den producerande, lesto lättare, hastigare och förmånligare sker utbyet. — — Förr än handtverk och handel blifva hemmastadda på landet, kan intelligensen der ej blifva rätt utbredd. Vi mena dermed ej endast det högre mätt af prakisk klokhet som handelsmannen eller handtverkaren ;enom sin yrkesbefattning vunnit framför jordbrukaen, och den raskhet och vakenhet han företrädesvis var af nöden, ehuru redan dessa egenskaper skulle ördelaktigt äterverka på allmogen och i socknarne nlägga ett nyttigt frö till sjelfstyrelse. Men en frire industriförfattning, och möjligheten att lefva på indet utan att idka jordbruk, isynnerhet om en melanhandsindustri uppkommer, som gäfve behöflig lättad och förenkling ät den husliga ekonomien, skulle fven till landsbyggden öfverföra en annan sund och näktig art af intelligens, nemligen en mängd ständsersoner, som nu bo i städerna blott för att — kunna efva. Ty fåfängt söker man nu att ett par mil från täderna få köpa lifsmedel till städernas torgpris. 3onden har en gäng så kraftigt fått sig inskärpt att jan skall utbjuda sina produkter på köpstadens torg, tt han af vanan hindras från en afvikelse i egna inressen, äfven sedan en mildare lagstiftning ej vidare traffar honom om han säljer en mark smör till sin ranne. Lättheten att lefva på landet, sjelf ett verk f intelligens och omtänksamhet, är nyckeln till Enginds, och förmodligen äfven Norra Amerikas, stora ommunalfrihet. Om detta ämne kunde och borde öcker skrifvas. Hos oss har man såsori enda skälet ot landtindustrien äflats att upprepa de faror, som nåhandlarnes läga moralitet och tillfällets frestelser wulle medföra för vär obesmittade landtbefolkning. 2 det är sannt; men man glömmer att den menskga odlingen i allmänhet har det med sig, att med varje framsteg i godt äfven öppna ett nytt utrymme ör det onda.n Revy af Tidningarne. Vi anse oss skvldioe nämna. att Daobladet