(rätt många och dugliga Bbundsförvandter i hans up
ystå och fosterländska bemödanden. Vi kunna
längre blunda för den smärtsamma sanningen att
Istä alltför längt efter vär samtid, att framstegen
T företagsamhet och deraf följande välmakt, ehuru sy!
bara, dock äro otillräckliga. Hvad som hos oss ske
Iför industrien har utgått från enstaka utmärkta pe
sonligheter, hvilkas framträdande nästan alltid var
ett oförklarligt underverk. Ty tonen hos massan
vär befolkning är ännu fruktansvärdt fientlig mot ir
dustrien och närer sig utaf de snart förtärda resterr
af ett utifrån importeradt chevaleri. Huru skulle ma
eljest kunna förklara den så allmänt rådande mis
aktningen för det produktiva arbetet, för de teknisk
uppfinningarna , för den ekonomiska spekulationer
detta förakt, som snart nog lärt de närande klassern
att förakta sig sjelfva, om ej af den opraktiskt estc
tiska lefnadsåskådning som ligger till grund för bi
greppet af värt herrestånd? — — — — — -
Det är en gammal sats, att man ej kan lära hus
hälla förr än man har nägot; på Kredit hushålla
man aldrig. Erfarenheten lärer detsamma i afseend
på vär inre rörelse. Vi klaga öfver bristen på kapi
taler, medan vi lättsinnigt försumma att omsätta der
vi hafva. Obegränsad kredit på åratal lemnas fö
den personliga förbrukningen; ett skryt eget för Sverig
gör det nästan till en skam att fordra ordhållighet oc
punktlighet i penningtransaktioner. Huru ofta se vi c
t.ex. minuthandlaren, tryckt af den inländska för
läggaren, derföre att denne tryckes af sin utländska
lättsinnigt bortkasta räntan på utborgningar, som ha:
knäppt efter ärs förlopp kan indrifva. Priserna häl
las orimligt höga och konsumtionen minskas, och
hvad som är ännu värre, str,psystemet nedsätter änn
ytterligare yrkets moraliska värde. Om utförbarhe
ten af frih. B:s förslag till frihamnar och handels
banker må erfarna praktiska män döma: vi tala blot
om tänkesätt och fördomar. Industrien är ännu ho
oss i mångas ögon blott en nödfallsutväg för grofv
naturer. Don Ranudo di Colibrados, den utsvultn:
hidalgon, — det sönderslitna Polen, — det ridderlig:
men vanmäktiga Ungern: — i en sädan spegel skull
den yfverborna svenska äran må väl af att nägor
gäng betrakta sig. Kanske kan blott hungrens qva
bringa trasornas riddare till en smula förstånd; kan.
ske kunna endast svära samhällslidanden utdrifva os
ur värt herrliga medeltidsparadis och lära oss akt
ning för ordning och arbete. Det modernt konstitu.
tionella samhället hvilar väsentligt på industriens bas
och förr än duglig yrkesdrift hos oss alstrat välståna
och sedlighet, förr än arbetet tagit hand om all der
intelligens som nu bortspilles på lumpen andlig flärd
förr hafva vi ingen sund och duglig samhällsfrihet ati
vänta. Vi tala om nödvändigheten af teknisk under-
visning; men vi måste fordra den, ej som en nöd-
hjelp, utan som lika ädel, berättigad och jembördig med
all annan undervisning.
Hvad böra vi i detta fall fordra af styrelsen?
I länder med mera sjelfstyrelse, arbetsihärdighet och
sedlighet behöfves blott att styrelsen lyssnar till all-
männa opinionen. Hos oss äterstär äfven den att
skapa. Vi hafva genom 17:de seklets centralisation
och genom kronans privilegii- och ständernas för-
lagssystem för näringarne, kommit i en bedröflig
vana att ej kunna hjelpa oss sjelfva; en vana vid
förmynderskap, säger Geijer, som gjort det mnärva-
rande tillståndet i sedligt afseende olidligt, emedan
man jemt tycker sig höra en omyndig och likväl sjelfs-
våldig varelses klagan, som vid fullvuxna år ännu
ropar på amman och på henne skjuter skulden för sina
egna vanartera, (Litt. Blad. 1838, s. 85.) Vi mä-
ste i detta fall först fordra friheten att sköta oss
sjelfva, så länge vi ej förnärma andras rätt. Vi be-
sära ej att statsmakten skall skapa ett nationalväl-
tänd med förordningar, såsom den fordom skapade
täder. Detta förfaringssätt påminner nog starkt om
Potemkin, då han på sin herrskarinnas väg framtrol-
ade välmäga — på mälade kulisser. Af dessa de-
orationer stå ännu i dag 13 svenska städer, med en
ammanlagd bevillning mindre än ett enda jernverks.
Deremot fordra vi att välmägan får göra sig, hvar
och när den kan, obesvärad af annat skydd än den
allmänna lagens, och vi uttala dermed frihandelns
princip, ehuru vi för ingen del yrka på plötsliga om-
störtningar.
Vigtigare än mycket annat vore härvid frigifvan-
let till landet af handel och industri, och vi måste
vögt beklaga att den motion som vid innevarande
iksdag af hr L. J. Hjerta väcktes, om borttagande
ff de tre frihetsmilen, blifvit så snöpligt affärdad.
Det är eget huru svärfattlig den enkla satsen är, att
ju närmare den förbrukande bor den producerande,
lesto lättare, hastigare och förmånligare sker utby-
et. — —
Förr än handtverk och handel blifva hemmastadda
på landet, kan intelligensen der ej blifva rätt utbredd.
Vi mena dermed ej endast det högre mätt af prak-
isk klokhet som handelsmannen eller handtverkaren
;enom sin yrkesbefattning vunnit framför jordbruka-
en, och den raskhet och vakenhet han företrädesvis
var af nöden, ehuru redan dessa egenskaper skulle
ördelaktigt äterverka på allmogen och i socknarne
nlägga ett nyttigt frö till sjelfstyrelse. Men en fri-
re industriförfattning, och möjligheten att lefva på
indet utan att idka jordbruk, isynnerhet om en mel-
anhandsindustri uppkommer, som gäfve behöflig lätt-
ad och förenkling ät den husliga ekonomien, skulle
fven till landsbyggden öfverföra en annan sund och
näktig art af intelligens, nemligen en mängd ständs-
ersoner, som nu bo i städerna blott för att — kunna
efva. Ty fåfängt söker man nu att ett par mil från
täderna få köpa lifsmedel till städernas torgpris.
3onden har en gäng så kraftigt fått sig inskärpt att
jan skall utbjuda sina produkter på köpstadens torg,
tt han af vanan hindras från en afvikelse i egna in-
ressen, äfven sedan en mildare lagstiftning ej vidare
traffar honom om han säljer en mark smör till sin
ranne. Lättheten att lefva på landet, sjelf ett verk
f intelligens och omtänksamhet, är nyckeln till Eng-
inds, och förmodligen äfven Norra Amerikas, stora
ommunalfrihet. Om detta ämne kunde och borde
öcker skrifvas. Hos oss har man såsori enda skälet
ot landtindustrien äflats att upprepa de faror, som
nåhandlarnes läga moralitet och tillfällets frestelser
wulle medföra för vär obesmittade landtbefolkning.
2 det är sannt; men man glömmer att den mensk-
ga odlingen i allmänhet har det med sig, att med
varje framsteg i godt äfven öppna ett nytt utrymme
ör det onda.n
Revy af Tidningarne.
Vi anse oss skvldioe nämna. att Daobladet