vid moderlandet: - Sålunda se vi civilisationer
öra sin första rund kring kusterna af Medel.
fvet, och måhända är den nu som bäst
fart med andra och grundligare. Vi tänka på
Algier och ännu mer på Egypten, hvars bar.
bari sanmolikt ej länge skall motstå Englands
Civiliserainde inflytelse, Ännu en gång gål
handeln kring verlden i kristendomens spår.
och köpmännen anlägger faktorier öfverall
hvarest missionären predikar försoningens lära.
Detindisza Ophir sänder sina skatter till den
europeisla handelns medelpunkt, liksom fordom
till Salonos hufvudstad, och det chinesiska
riket upylåter omsider sina hemligheter och
sin konstflit för brittisk upplysning och före-
tägsamhet. Men det stadnar ej härvid. Fruk-
ten af odling är oberoende, och frihet är den
slutliga produkten af civilisationens båda stora
rörelsekrafter, kristendomen, den inre, och
handeln, den yttre. Kolonierna lösgöra sig
efterhandl från moderlandet, som derigenom
endast bllir ännu mäktigare, och af den yttre
eröfringerns förtryck förblifva endast den änd-
liga eröfrringens Välsignelser. Såsom det gått
i stort med England och Nordamerikas för-
enta statter, så går det i smått inom hvarje
enskildt samhälle, att det ena yrkets blom-
string framkallar det andras, åkerbruket fram-
trollar slöjdernas, och tvärtom. Hvad eröf-
ringen är för stater, är monopolium och pro-
hibition för yrken. Båda hafva haft sin tid
oeh burit sina bestämda frukter; men en an-
nan tid lar inträdt med en annan lösen: den
heter obroende.
Vi häva sökt att i flyktiga drag angifva
handelns betydelse såsom den ena af odlin-
gens eröringstrupper. Den har äfven en inre
sedlig sida, 1 det den, bygd på ömsesidig för-
del, äfven förutsätter ömsesidig redlighet och
dygd. Man jemföre de gamla dynastiernas
familjefördrag med de nya bryggor som in-
dustrien slår mellan de skiljda folken, och
man skullle vara böjd att säga att Londons-
expositiomen gör en ny Utrechterfred omöjlig.
Handelns historia blir alltmer ett med verlds-
historien, i samma mån glänsande enskilda
individers lefnadslopp upphör att vara det.
Också har det allmänna medvetandet i språ-
kens utprägling gjort rättvisa åt handelns sed-
liga betydelse, de romaniska nämna med dess
namn, commercium, all moralisk beröring; i de
ermaniska är handla liktydigt med all and-
ig sjelfbeestämning, med den Högsta akt af
sedlig frilkhet. Vi må deraf dömma om han-
delns högga betydelse för det omedelbara tan-
kedjup hvaraf språken äro ytan. All vexel-
beröring : mellan menniskor är en handel, ett
hyte, vare sig. af. tankar, af arbetskraft eller
af ett deltagande ord; öfverallt ett byte som
går ut på att lätta lifvets börda för sig och
andra. Det är all sedlig berörings djupa och
lyckliga hemlighet att välsignelsen blir ömse-
sidig. Den starkare må röfva eller öfverlista
sin svagare motpart; ögonblickets vinst skall
dock förödas af framtidens förluster.
Mången skall tycka att vi, hänförda af han-
delns civliserande uppgift, nog mycket glömt
att taga less skuggsidor i betraktande. Han-
deln, skal man säga, som endast lefver i och
för materien, dråger bort våra intressen från
det öfverjordiska, det ideala; genom den dag-
liga nötningen i verldshvimlet afslipas de in-
tressanta nationella egenheterna i drägter, bruk
och seder, det pittoreska i fördomarna för-
svinner,; sinnet får en sträf vakenhet för detl
nyttiga, det vinstgifvande, och slöas för den!
sublimare betraktelsens älskvärda svärmeri;
och slutligen, hvilket är det värsta, gör han-l:
deln folken missbelåtna med sitt närvarande,
ledsna vil sin fattigdom, och väcker begäret!
för lyx och njutningar, hvarmed de hittills
lefvåt i en lycklig obekantskap. Vi fästa oss
vid det ssednare inkastet, emedan vi ofta hört
det uttalas med anspråk på giltighet. Ja väl,
handeln sskapar förut okända behof och gifver
medel tilll deras tillfredsställande. Men så gör
ju civilisationen sjelf, i sitt stora hela; och vi
måste i denna instinkt endast tillbedja och
vörda den vishet som stiftat lagarna för tin-
en. Et åkerbrukande folk får smak för och
ehof af kolonial- och manufakturvaror; en-
dast sålmda kan detta folk sporras till en
produktim utöfver sina egna behof, för att
erigenon fylla andras. Af dessa ansträng-
ningar följer välstånd, osedlighetens farligaste
fiende, emedan det undanrödjer de svåraste
frestelserna till afvikelser från naturens och
samhällets lagar, och med detsamma sätter
menniskan i stånd att allt bättre motsvara sin
bestämmeelse. Man betänke blott huru för-
bättringarrna i boningar, föda och beklädnads-
sätt redam visat sin inflytelse på helsotillstån-
det och wäsentligt minskat -dödlighetens pro-
cent. Emdast då, när lyxen ej motsvaras af
producerande arbete, blir den absolut fördöm-
ig, emecdan den då blir sjelfviskhetens ta-
ande uttan att gifva. Väl finnes det en han-
del som framtvingar konstlade behof, på hvil-
kas fyllannde den beräknar sin nesliga vinst,
men deni är omoralisk och ingen verklig han-
del, och om utlänningen hittills nog ofta öf-
versvämmmat oss med sädant uselt lyxkram som
den ej kan afsätta på redbarare marknader,
gå bevisar detta blott bristen på sjelfständig-
het i vår egen handel. Men vi gå ännu län-
gre, i det vi påstå att frestelsens tillvaro är
nödvändig för all sedlig sjelfbestämmelse, att
sparsamhet ej blir en dygd förr än den sett
flärdens lockelser käckt i ögonen. Vi måste
i detta afseende yrka på handelns och yrke-
nas frigiffvande till landsbygden, redan för att
lära denma hushållning och sparsamhet. Men
derom mera i det följande.
Litet längre fram yttrar författaren:
SMan wpprepar så ofta att värt gamla Sverige är
ett fattigt land, att det mäste så vara, att dess fat-
tigdom. är dess förnämsta, om ej dess enda förträft-
lighet. Man har så ofta upprepat denna lära, att
man nästan fätt den trodd. Emellertid, om vi också
kunde erkänna denna fattigdoms tillvaro, om vi kunde
blunda för värt lands outtömliga rikedom på mine-
ralrikets alster, för utsträckningen af dess odelbara
mark, som med någon fart i odlingsföretag kunde
öka landets egendomsvärde med hundratals millio-
ner;. äfven. om vi kunde förneka den underbara in-
stinkt för mekanisk konstfärdighet som, trots alla
yttre hinder, fördom, okunnighet och dolskhet, så ofta
likt ett källspräng uppqväller hos vär allmoge; om
vi, trots allt detta, skulle kunna erkänna verklighe-
tam af mr hasta da fat Jann
ss I Ian