vid moderlandet: Sålunda se vi civilisationer öra sin första rund kring kusterna af Medel. fvet, och måhända är den nu som bäst fart med andra och grundligare. Vi tänka på Algier och ännu mer på Egypten, hvars bar. bari sanmolikt ej länge skall motstå Englands Civiliserainde inflytelse, Ännu en gång gål handeln kring verlden i kristendomens spår. och köpmännen anlägger faktorier öfverall hvarest missionären predikar försoningens lära. Detindisza Ophir sänder sina skatter till den europeisla handelns medelpunkt, liksom fordom till Salonos hufvudstad, och det chinesiska riket upylåter omsider sina hemligheter och sin konstflit för brittisk upplysning och företägsamhet. Men det stadnar ej härvid. Frukten af odling är oberoende, och frihet är den slutliga produkten af civilisationens båda stora rörelsekrafter, kristendomen, den inre, och handeln, den yttre. Kolonierna lösgöra sig efterhandl från moderlandet, som derigenom endast bllir ännu mäktigare, och af den yttre eröfringerns förtryck förblifva endast den ändliga eröfrringens Välsignelser. Såsom det gått i stort med England och Nordamerikas förenta statter, så går det i smått inom hvarje enskildt samhälle, att det ena yrkets blomstring framkallar det andras, åkerbruket framtrollar slöjdernas, och tvärtom. Hvad eröfringen är för stater, är monopolium och prohibition för yrken. Båda hafva haft sin tid oeh burit sina bestämda frukter; men en annan tid lar inträdt med en annan lösen: den heter obroende. Vi häva sökt att i flyktiga drag angifva handelns betydelse såsom den ena af odlingens eröringstrupper. Den har äfven en inre sedlig sida, 1 det den, bygd på ömsesidig fördel, äfven förutsätter ömsesidig redlighet och dygd. Man jemföre de gamla dynastiernas familjefördrag med de nya bryggor som industrien slår mellan de skiljda folken, och man skullle vara böjd att säga att Londonsexpositiomen gör en ny Utrechterfred omöjlig. Handelns historia blir alltmer ett med verldshistorien, i samma mån glänsande enskilda individers lefnadslopp upphör att vara det. Också har det allmänna medvetandet i språkens utprägling gjort rättvisa åt handelns sedliga betydelse, de romaniska nämna med dess namn, commercium, all moralisk beröring; i de ermaniska är handla liktydigt med all andig sjelfbeestämning, med den Högsta akt af sedlig frilkhet. Vi må deraf dömma om handelns högga betydelse för det omedelbara tankedjup hvaraf språken äro ytan. All vexelberöring : mellan menniskor är en handel, ett hyte, vare sig. af. tankar, af arbetskraft eller af ett deltagande ord; öfverallt ett byte som går ut på att lätta lifvets börda för sig och andra. Det är all sedlig berörings djupa och lyckliga hemlighet att välsignelsen blir ömsesidig. Den starkare må röfva eller öfverlista sin svagare motpart; ögonblickets vinst skall dock förödas af framtidens förluster. Mången skall tycka att vi, hänförda af handelns civliserande uppgift, nog mycket glömt att taga less skuggsidor i betraktande. Handeln, skal man säga, som endast lefver i och för materien, dråger bort våra intressen från det öfverjordiska, det ideala; genom den dagliga nötningen i verldshvimlet afslipas de intressanta nationella egenheterna i drägter, bruk och seder, det pittoreska i fördomarna försvinner,; sinnet får en sträf vakenhet för detl nyttiga, det vinstgifvande, och slöas för den! sublimare betraktelsens älskvärda svärmeri; och slutligen, hvilket är det värsta, gör han-l: deln folken missbelåtna med sitt närvarande, ledsna vil sin fattigdom, och väcker begäret! för lyx och njutningar, hvarmed de hittills lefvåt i en lycklig obekantskap. Vi fästa oss vid det ssednare inkastet, emedan vi ofta hört det uttalas med anspråk på giltighet. Ja väl, handeln sskapar förut okända behof och gifver medel tilll deras tillfredsställande. Men så gör ju civilisationen sjelf, i sitt stora hela; och vi måste i denna instinkt endast tillbedja och vörda den vishet som stiftat lagarna för tinen. Et åkerbrukande folk får smak för och ehof af kolonialoch manufakturvaror; endast sålmda kan detta folk sporras till en produktim utöfver sina egna behof, för att erigenon fylla andras. Af dessa ansträngningar följer välstånd, osedlighetens farligaste fiende, emedan det undanrödjer de svåraste frestelserna till afvikelser från naturens och samhällets lagar, och med detsamma sätter menniskan i stånd att allt bättre motsvara sin bestämmeelse. Man betänke blott huru förbättringarrna i boningar, föda och beklädnadssätt redam visat sin inflytelse på helsotillståndet och wäsentligt minskat -dödlighetens procent. Emdast då, när lyxen ej motsvaras af producerande arbete, blir den absolut fördömig, emecdan den då blir sjelfviskhetens taande uttan att gifva. Väl finnes det en handel som framtvingar konstlade behof, på hvilkas fyllannde den beräknar sin nesliga vinst, men deni är omoralisk och ingen verklig handel, och om utlänningen hittills nog ofta öfversvämmmat oss med sädant uselt lyxkram som den ej kan afsätta på redbarare marknader, gå bevisar detta blott bristen på sjelfständighet i vår egen handel. Men vi gå ännu längre, i det vi påstå att frestelsens tillvaro är nödvändig för all sedlig sjelfbestämmelse, att sparsamhet ej blir en dygd förr än den sett flärdens lockelser käckt i ögonen. Vi måste i detta afseende yrka på handelns och yrkenas frigiffvande till landsbygden, redan för att lära denma hushållning och sparsamhet. Men derom mera i det följande. Litet längre fram yttrar författaren: SMan wpprepar så ofta att värt gamla Sverige är ett fattigt land, att det mäste så vara, att dess fattigdom. är dess förnämsta, om ej dess enda förträftlighet. Man har så ofta upprepat denna lära, att man nästan fätt den trodd. Emellertid, om vi också kunde erkänna denna fattigdoms tillvaro, om vi kunde blunda för värt lands outtömliga rikedom på mineralrikets alster, för utsträckningen af dess odelbara mark, som med någon fart i odlingsföretag kunde öka landets egendomsvärde med hundratals millioner;. äfven. om vi kunde förneka den underbara instinkt för mekanisk konstfärdighet som, trots alla yttre hinder, fördom, okunnighet och dolskhet, så ofta likt ett källspräng uppqväller hos vär allmoge; om vi, trots allt detta, skulle kunna erkänna verklighetam af mr hasta da fat Jann ss I Ian