förra behandling förenat sig i ständsbrodren Uhrs då
afgifna yttrande, och som inga företeelser under ti-
den kunnat inverka på hans äsigt, instämde han nu
i Matts Perssons yttrande, anseende säsom en sam-
vetssak att ej svika sina kommittenters förtroende i
detta fall. — Per Nilsson bade önskat ett uppvisande
af giftermåälskontraktet; Jöns Mänsson ansäg riksmö-
tena ej böra vara till endast för beviljande af nya
anslag, utan all annan vinst, och Johannes Nilsson
förklarade sig, i likhet med hvad han förut tänkt,
äfven nu ämna rösta för afslag.
Strinnlund ville, då så mänga anmärkningar blifvit
gjorda mot utskottets behandlingssätt, visa att det ejl:
kunnat komma till annat resultat. Två ständ hade
bifallit anslaget, och som de väl mätte vara lika
soda med de två andra, hade utskottet enligt praxis
vidhällit sitt yttrande. Han ämnade för sin del säga
oej till anslaget ät arffurstarne, men det nu föreva-l:
rande vore ingen nyhet, ty för H. M. Drottningen
begärdes då hon var kronprinsessa en lika summa
som nu — fastän stånden den tiden voro liberala nog
att bevilja 20,000 rdr. Bondeständet kunde taga för
sifvet att saken gär igenom, och det hade intet be-
slut att rifva, ty frågan blef förra gången endast äter-
remitterad. Han bestred för öfrigt en föregående
talares yttrande, att det vore vägsamt att tala för
ifall i denna sak: han hade tvertom nu visat, att
an vägat den kuppen. Den utskrikna enthusiasmen
vid prinsessans hitkomst borde Bondeständet ej söka
förminska, och hon hade ej sedan dess visat sig ovär-
dig att erhälla hvad andra före henne uppburit.
Anders Andersson från Skaraborgs län medgaf, att
utskottet rimligtvis ej kunnat komma till annat re-lj
sultat; men han fann sig ej deraf hindrad frän att
yrka afslag ä betänkandet rörande Första Hufvud-
titeln.
Erik Christensson från Bohus län önskade sig hafva
kunnat framlägga ett kärnfullt, redigt sammandrag
af den mängd skriftliga anföranden, hvilka vid detta
irendes förra behandling afgäfvos, för att dermed
kunna styrka en och annan, som under tiden blifvit
vacklande i sin tro. Han nöjde sig alltså med upp-
läsande af ett utdrag ur Johan Johanssons från Öre-
bro län vid samma tillfälle hafda skriftliga yttrande,
och tillade att han instämde i detta och de andres,
såvida de ännu alla påminde sig, att bakom ordet
bör stå en man,; — i annat fall beklagade han dem.
Petter Claösson från Elfsborgs län trodde utgängen
vara gifven, ehvad utskottet bifölle eller afsloge.
Här vore säledes fråga om en opinionsyttring, och att
ständet uttalade sin ovilja trodde han lända till föga
bätnad för kommittenterna. — Anslaget till arffur-
starne ämnade han afslå, då Kongl. Maj:t ej sjelf
begärt det; men denna punkt borde bifallas.
För afslag talade vidare Per Hansson från Werm-
land, Arvid Arvidsson, Efraim Larsson, Jonas Chri-
stoffersson, Nils Jeppsson, Erik Eriksson frän We-
steräs län, Östman, Carl Tholsson, Johan Johan Jo-
hansson frän Örebro län och Anders Andersson frän
Östergötland. — Votering anställdes och anslaget af-
slogs med 72 röster emot 15.
Emot det begärda anslaget till arffurstarne androg
Svartling det skäl att utskottet behandlat frågan på
sidan om grundlagen, då det efter afslag ä herr Rääfs
motion sjelf framkommit med en begäran, hvartill
ingen köngl. proposition gäfve stöd. Kylander in-
stämde härmed. Henrik Andersson, Sahlström, Jonas
Christoffersson och Pehr Nilsson äberopade hufvud-
sakligen samma skäl. Strindlund ville dessutom ej
läta det blifva en vana för framtida lycksökare att
göra sig märkvärdiga genom dylika projecter, och
Ola Mänsson ville betaga konungen obehaget af all
slags förbindelse till enskilde motionärer.
Nils Andersson från Skäne ansäg att vid 4:e punk-
ten äfven förekom, att de grunder, hvarpå Borgare-
och Bondeständen äterremitterat densamma, icke blif-
vit besvarade af utskottet eller föranledt regeringen
till nägon förklaring.
satt någon förhöjning i arffurstarnes anslag; då, sedan
fråga derom ändock väckts, regeringen icke yttrat sig
hvarken om behofvet deraf eller om en sädan å Ri-
kets Ständers sida visad frikostighet skulle -med er-l,
känsla emottagas; så syntes honom all fråga härom
vara i alla afseenden olämplig, och han yrkade der-
öre afslag ä denna punkt — en mening, hvarom
ständet utan votering förenade sig.
Vid Andra Iufvudtiteln, 2:a punkten, der utskottet
snyo afstyrkt krigshofrättens indragning, yrkade
Sahlström afslag, åberopande regeringens för läng
tid tillbaka gifna löfte om en reglering, som skulle
göra krigshofrätten onödig.
Nils Andersson från Skäne anförde att redani fyrti
år en revision af krigslagarna varit ansedd behöflig
och af regeringen utlofvad; men ingenting dervid ät-
rts, oaktadt förnyade yrkanden. Det var allmänt
stans för brottmäl inom krigshären icke är behöflig,
emedan all nödig specialundersökning sker vid krigs-
rätterna, derifrån målen kunna och böra behandlas
if landets allmänna öfverrätter. Dä dessutom detär
stridande mot grundlagens 16 att personer, som
icke stå under krigslagarne, underkastas krigsdomsto-
lar, för det de äro invecklade i förbrytelser begängne
af krigsmaktens medlemmar, eller varit i beröring
med densamma, är det af högsta vigt, att komma
till en reform, så väl i sjelfva krigslagarna som rät-
dertill att bondeständet mätte besluta:
Krigshofrätten indrages från och med är 1855.
Då Kongl. Maj:t icke ifråga-la
erkändt att en serskild öfverdomstol eller mellanin- :
tegängssättet; och han yrkade säsom enda medlet
föl
vu
an
19
aff
Rr
att
hä
dej
gel
till
Ö
till
oal
li
tre
och
sa
till
och
rät
sar
bil
de!
dei
och
ati
tag
oci
d
oc
N
d
S
att
on
de
ut
oc
so
6s
sa
Hos Kongl. Maj:t anhälles, att nästsammanträdande
riksens ständer mätte få emottaga en kongl. pro-
position, om nödige förändringarinu gällande krigs-
lagar samt rättegängssättet vid krigsdomstolarne.
Rutberg fann det dock vara klart att krigshofrätten,
ehvad beslut ständet mätte fatta, likväl kommer att
qvarstå, efter det yttrande utskottet i saken afgifvit.
Strindlund fann beslutet endast kunna angå fortfa-
rande anslag till nämnde embetsverk; men frägan
om den nu föreslagna skrifvelsen vore ett främmande
ärende, som borde framställas i form af ny motion.
— Ola Mänsson och f. talm. Anders Eriksson för-
enade sig med Nils Andersson, men den förstnämnde
yrkade under tiden bifall till anslaget, och önskade
linbjudning till medständen i fråga om den und. skrif-
Tvelsen. — Sahlström påminde dock att om anslaget
laekades, följden endast skulle blifva dess uppförande
på indragningsstat, nägot som alltifrån början äsyf-
lats; men bifall till rande ordinarie anslag skul
-lej nu mer än förr gifva regeringen anledni
lvid saken. Pehr Nilsson instämde i denna äsigt,
Ihvaremot Östman, Anders Andersson och David An-
llersson yrkade bifall. Efter en fortsatt diskussi
hvarunder sekreteraren förklarade sig tillstyrka väg-
dran ä annan proposition än för bifall, blef pu
slutligen godl med reservationer af Sahlström, lt
Svartling, Peh , Nils Anderson m. fl.
Å Fjerde uf eln hade utskottet i 11:te punk-
ten af dess utlaätande N:o 150
ma a Mr Oo
S
Y(
Bonde
4:de
ning dera
hällanderne np
Iderunder för n
Ister, emot hv
Han ansäg det
Itillväga i alla de frigor,
och Bondeständet, under ä
ation, blifvit äterremitt
t ej ä denna hufvudtitel b
I Man mäste i detta fall verkl
Ity derest ingen antaglig försvarsplan snarligen kom-
Jimer till st a anslagen för krigsmakten slut-
-lligen så stora, att för det utarmade folket intet fin-
nes qvar att försvara. Per Nils
Nils Andersson från Skane ansät
förhållanden det vara alldeles olämpligt att g
truktionskompanier vid indeldta infar
cke vilja best i
hu
arande d
gt att med vars
hvilka af Borgareständet
Der
e af br Fablhems
och att i allmän-IS
bestimda anslag.
n pungen,
opand
re de,
ate-
för
åen g
, samt dä,
, -
ra