förra behandling förenat sig i ständsbrodren Uhrs då afgifna yttrande, och som inga företeelser under tiden kunnat inverka på hans äsigt, instämde han nu i Matts Perssons yttrande, anseende säsom en samvetssak att ej svika sina kommittenters förtroende i detta fall. — Per Nilsson bade önskat ett uppvisande af giftermåälskontraktet; Jöns Mänsson ansäg riksmötena ej böra vara till endast för beviljande af nya anslag, utan all annan vinst, och Johannes Nilsson förklarade sig, i likhet med hvad han förut tänkt, äfven nu ämna rösta för afslag. Strinnlund ville, då så mänga anmärkningar blifvit gjorda mot utskottets behandlingssätt, visa att det ejl: kunnat komma till annat resultat. Två ständ hade bifallit anslaget, och som de väl mätte vara lika soda med de två andra, hade utskottet enligt praxis vidhällit sitt yttrande. Han ämnade för sin del säga oej till anslaget ät arffurstarne, men det nu föreva-l: rande vore ingen nyhet, ty för H. M. Drottningen begärdes då hon var kronprinsessa en lika summa som nu — fastän stånden den tiden voro liberala nog att bevilja 20,000 rdr. Bondeständet kunde taga för sifvet att saken gär igenom, och det hade intet beslut att rifva, ty frågan blef förra gången endast äterremitterad. Han bestred för öfrigt en föregående talares yttrande, att det vore vägsamt att tala för ifall i denna sak: han hade tvertom nu visat, att an vägat den kuppen. Den utskrikna enthusiasmen vid prinsessans hitkomst borde Bondeständet ej söka förminska, och hon hade ej sedan dess visat sig ovärdig att erhälla hvad andra före henne uppburit. Anders Andersson från Skaraborgs län medgaf, att utskottet rimligtvis ej kunnat komma till annat re-lj sultat; men han fann sig ej deraf hindrad frän att yrka afslag ä betänkandet rörande Första Hufvudtiteln. Erik Christensson från Bohus län önskade sig hafva kunnat framlägga ett kärnfullt, redigt sammandrag af den mängd skriftliga anföranden, hvilka vid detta irendes förra behandling afgäfvos, för att dermed kunna styrka en och annan, som under tiden blifvit vacklande i sin tro. Han nöjde sig alltså med uppläsande af ett utdrag ur Johan Johanssons från Örebro län vid samma tillfälle hafda skriftliga yttrande, och tillade att han instämde i detta och de andres, såvida de ännu alla påminde sig, att bakom ordet bör stå en man,; — i annat fall beklagade han dem. Petter Claösson från Elfsborgs län trodde utgängen vara gifven, ehvad utskottet bifölle eller afsloge. Här vore säledes fråga om en opinionsyttring, och att ständet uttalade sin ovilja trodde han lända till föga bätnad för kommittenterna. — Anslaget till arffurstarne ämnade han afslå, då Kongl. Maj:t ej sjelf begärt det; men denna punkt borde bifallas. För afslag talade vidare Per Hansson från Wermland, Arvid Arvidsson, Efraim Larsson, Jonas Christoffersson, Nils Jeppsson, Erik Eriksson frän Westeräs län, Östman, Carl Tholsson, Johan Johan Johansson frän Örebro län och Anders Andersson frän Östergötland. — Votering anställdes och anslaget afslogs med 72 röster emot 15. Emot det begärda anslaget till arffurstarne androg Svartling det skäl att utskottet behandlat frågan på sidan om grundlagen, då det efter afslag ä herr Rääfs motion sjelf framkommit med en begäran, hvartill ingen köngl. proposition gäfve stöd. Kylander instämde härmed. Henrik Andersson, Sahlström, Jonas Christoffersson och Pehr Nilsson äberopade hufvudsakligen samma skäl. Strindlund ville dessutom ej läta det blifva en vana för framtida lycksökare att göra sig märkvärdiga genom dylika projecter, och Ola Mänsson ville betaga konungen obehaget af all slags förbindelse till enskilde motionärer. Nils Andersson från Skäne ansäg att vid 4:e punkten äfven förekom, att de grunder, hvarpå Borgareoch Bondeständen äterremitterat densamma, icke blifvit besvarade af utskottet eller föranledt regeringen till nägon förklaring. satt någon förhöjning i arffurstarnes anslag; då, sedan fråga derom ändock väckts, regeringen icke yttrat sig hvarken om behofvet deraf eller om en sädan å Rikets Ständers sida visad frikostighet skulle -med er-l, känsla emottagas; så syntes honom all fråga härom vara i alla afseenden olämplig, och han yrkade deröre afslag ä denna punkt — en mening, hvarom ständet utan votering förenade sig. Vid Andra Iufvudtiteln, 2:a punkten, der utskottet snyo afstyrkt krigshofrättens indragning, yrkade Sahlström afslag, åberopande regeringens för läng tid tillbaka gifna löfte om en reglering, som skulle göra krigshofrätten onödig. Nils Andersson från Skäne anförde att redani fyrti år en revision af krigslagarna varit ansedd behöflig och af regeringen utlofvad; men ingenting dervid ätrts, oaktadt förnyade yrkanden. Det var allmänt stans för brottmäl inom krigshären icke är behöflig, emedan all nödig specialundersökning sker vid krigsrätterna, derifrån målen kunna och böra behandlas if landets allmänna öfverrätter. Dä dessutom detär stridande mot grundlagens 16 att personer, som icke stå under krigslagarne, underkastas krigsdomstolar, för det de äro invecklade i förbrytelser begängne af krigsmaktens medlemmar, eller varit i beröring med densamma, är det af högsta vigt, att komma till en reform, så väl i sjelfva krigslagarna som rätdertill att bondeständet mätte besluta: Krigshofrätten indrages från och med är 1855. Då Kongl. Maj:t icke ifråga-la erkändt att en serskild öfverdomstol eller mellanin: tegängssättet; och han yrkade säsom enda medlet föl vu an 19 aff Rr att hä dej gel till Ö till oal li tre och sa till och rät sar bil de! dei och ati tag oci d oc N d S att on de ut oc so 6s sa Hos Kongl. Maj:t anhälles, att nästsammanträdande riksens ständer mätte få emottaga en kongl. proposition, om nödige förändringarinu gällande krigslagar samt rättegängssättet vid krigsdomstolarne. Rutberg fann det dock vara klart att krigshofrätten, ehvad beslut ständet mätte fatta, likväl kommer att qvarstå, efter det yttrande utskottet i saken afgifvit. Strindlund fann beslutet endast kunna angå fortfarande anslag till nämnde embetsverk; men frägan om den nu föreslagna skrifvelsen vore ett främmande ärende, som borde framställas i form af ny motion. — Ola Mänsson och f. talm. Anders Eriksson förenade sig med Nils Andersson, men den förstnämnde yrkade under tiden bifall till anslaget, och önskade linbjudning till medständen i fråga om den und. skrifTvelsen. — Sahlström påminde dock att om anslaget laekades, följden endast skulle blifva dess uppförande på indragningsstat, nägot som alltifrån början äsyflats; men bifall till rande ordinarie anslag skul -lej nu mer än förr gifva regeringen anledni lvid saken. Pehr Nilsson instämde i denna äsigt, Ihvaremot Östman, Anders Andersson och David Anllersson yrkade bifall. Efter en fortsatt diskussi hvarunder sekreteraren förklarade sig tillstyrka vägdran ä annan proposition än för bifall, blef pu slutligen godl med reservationer af Sahlström, lt Svartling, Peh , Nils Anderson m. fl. Å Fjerde uf eln hade utskottet i 11:te punkten af dess utlaätande N:o 150 ma a Mr Oo S Y( Bonde 4:de ning dera hällanderne np Iderunder för n Ister, emot hv Han ansäg det Itillväga i alla de frigor, och Bondeständet, under ä ation, blifvit äterremitt t ej ä denna hufvudtitel b I Man mäste i detta fall verkl Ity derest ingen antaglig försvarsplan snarligen kom Jimer till st a anslagen för krigsmakten slut-lligen så stora, att för det utarmade folket intet finnes qvar att försvara. Per Nils Nils Andersson från Skane ansät förhållanden det vara alldeles olämpligt att g truktionskompanier vid indeldta infar cke vilja best i hu arande d gt att med vars hvilka af Borgareständet Der e af br Fablhems och att i allmän-IS bestimda anslag. n pungen, opand re de, ateför åen g , samt dä, , ra