antagandet ar hr vorins lol5slda, dit od Jul SkillIk
till näst: statsreglering af statens medel utgå till
nämnde navigationsskola, sävidt ej dessförinnan saken
till förål för de Rydbergska arfvingarne afgöres,
dock mel skyldighet för skolans direktion att genom
process ned exekutorerne af det Rydbergska testa-
mentet Söka göra sina anspråk gällande. Derjemte
beslöt stindet att tillstyrka 200 rdrs anslag för in-
rättande af en navigationsskola i Westervik, hvarför
hrr MxaÅel, Halling, Ekelund och Engzell talade.
Under 8:de hufvudtiteln antogs hr Cassels förslag,
att med 1000 rdr öka anslaget ät ortopediska institu-
tet, och i 9:de tillstyrktes ät Heffners oförsörjda dot-
ter pension af 200 rdr ärligen.
BON)JESTANDET. Dä Statsutskottets förnyade
utlätandn angäende statsregleringen sistl. lördag fö-
rekomm, anmälde sig i fråga om anslagen å Första
Hufvudtireln en mängd talare. Rörande handpennin-
game å H. K. H. Kronprinsessan yttrade Matts
Persson frän Stockholms län:
Det är visserligen en ömtålig sak att, i fråga om
första hufvudtitelns reglering, det vill säga, i fråga
om anslag, som böra utgå till så höga personer, som
denna titek afser, fritt och oförbehållsamt yttra sig,
serdeles om man, genom omständigheternas tväng,
ser sig förhindrad att gå från sädane häll angifne
önskningar till mötes; men då det är en oeftergiflig
pligt för hvarje riksdagsman och representant, att i
detta, såväl som andra afseenden, se till och noga
pröfva att anslagssummor, som fordras, icke orsaka
rikets occh fosterlandets ruin, utan afse dess sann-
skyldiga. nytta och fördel, så bör man icke bäfva
tillbaka för obehaget af offentlighet och för uttalan-
det af åsigter, fattade på en ren, inre öfvertygelse
om det rätta. Jag har icke utlätit mig i detta äm-
ne, sedan det förevar i första instancen eller på ut-
skottsafdelningen. Dä förklarade jag mig emot an-
slaget, men jag stod ensam, man billigade mina skäl
för afslarg, men hvad hjelpte det, min åsigt vann ej
gehör viid beslutets fattande, utan dukade under. Det
har visart sig att, sedan ärendet kommit till ständen,
hafva tvvå af dessa, nemligen Borgare- och Bonde-
ständen,, i enstämmighet med mina äåsigter, äterre-
mitterat det, hvaremot vära två första ständ bifallit
utskottets förslag, och vid sådant förhällande är den
vanliga praxis inom utskottet, att det vidblifver sitt
förra belut, hvilket också här nu skett och hvarföre
man icke kan förtänka utskottet.
Då nm frågan härstädes är om fattande af ett be-
slut i ännes, så mäste vi tillse, huruvida vi böra
vidblifv: våra vid återremissen uttryckta åsigter eller
frångå dessa. För min del föster jag mig icke så
mycket vid den ifrågasatta summa af 18,000 rdr,
som ickee längt mera vid principen. Nog få vi äter
höra ifriägasättas ett dylikt anslag, ja kanske redan
vid nästta riksdag. Principen är det man mäste hälla
sig vid, den, nemligen, att man i anslagsväg bör
stadna vid hvad folket tål och förmår utgifva, att
man bör sätta en gräns för anspråk, som vära ut-
armade landsmän icke kunna uppfylla. En sädan
princip Ihar skäl för sig och man bör icke gagnlöst
släppa dden. Alla personer, som jag talt vid eller ä
ena elleer andra fallet haft nägra relationer med, haf-
va alla med en mun förklarat, vid beröringen af
denna firäga, att allmänna tankan i landsorterna och
hos folk:et varit den, det ej några nya fordringar vid
denna riksdag skulle blifva äskade för dethöga thron-
följare-paret, sedan H. K. H. Kronprinsen vid sistl.
riksdag erhällit i påökning af sitt apanage 75,000
rdr. Sm jag förut sagt, är det min på öfvertygelse
och mogen öfverläggning grundade äsigt, att man
bör uttala egna tankar och kommittenters önsknin-
gar. Att man iakttager dessa, är mera vigtigt än
bortskämkandet af några hundra tusen riksdaler. Gif-
ver mam mer än folket vill, och gör man större for-
dringar än det kan uthärda, då lösas och försvinna
banden emellan konung och folk, då utslocknar kär-
leken occh förtroendet dem emellan, och hvartill gag-
na då nägra lumpna summor? Vi hafva två stund,
som gå en annan väg, för att bibehålla sig i regen-
tens ymest, nemligen det höglofliga och i synnerhet
det högvördiga ständet. Denna vägen är, att de be-
vilja i anslagsfrågor allt hvad som önskas och derut-
öfver, äl vetande att de med icke stora belopp bi-
draga äll fäderneslandets uppehällande, samt att de
bemöda sig att slita de band emellan styrande och
styrda, som böra förefinnas för att dymedelst sjelfva
svänga sig upp och få bibehälla egna privilegier och
förmänter oförkränkta, ja, få dem ökade. -Männe
detta iccke är åtminstone det högvördiga Prestestån-
dets talktik och är det ej ledsamt och smärtande, att
i ett land, der folket i massa önskar enighet, inbör-
des kärrlek och förtroende emellan statsmakterna, för-
nimma . sådana företeelser? Kan man annat än vara
förvissaad derom, att dessa stånd på sädant sätt mera
skada ään gagna värt samhälle, ja, att de slutligen
bringa det till upplösning?
Jag ! beklagar vårt arma fosterland för det öde, det
synes ggå till mötes. Vore ej detta min innerliga öf-
vertygelse, så skulle jag icke motsätta mig beviljan
det af den ifrågasatta summan; men då nu sä är,
kan jagg ej medgifva den för min del. Här, på detta
ställe ooch rum, är platsen, der folkets opiniorer böra
framhåällas, ty det är egentligen här, som ru.
folk ärr representeradt. Här bör man tillkännagifva,
att mann icke blindvis vill bevilja anslag och dyme-
delst oorsaka att missnöje i orterne uppstär, samt att
man boitterligen kommer att ängra sina tillgöranden.
På grund af hvad jag nu framställt och med äbero-
pande af de motiver för äterremissen af utlätandet
M 82 i denna punkt som Borgare- och Bondeständen
ägt, yrkar jag talmannens framställning på afslag ä
nu föredragna punkt.,
Häruti hördes instämma Sahlström, Malmin, Holm,
Jan Pehrsson, Falk, Lekberg, Eric Carlsson, P. BE.
Anderssson, Hörnfelt, Kylander från Wermland, samt
för öfrigt en stor del af ständets ledamöter.
E. .M. Falk från Skaraborgs län uppläste ett skrift-
ligt amförande, hvari, på förut andragne skäl och vid
betrakitande af de skattdragandes betryck, yrkades ett
bestänmndt och oåterkalleligt afslag åå ifrägavarande
summaa. — Rutberg deremot ansäg, alt som två ständ
redan bifallit utskottets tillstyrkande, vore utgängen
i försttärkt utskott lätt att förutse, och ständet borde
sälundla nu lemna sitt bifall, ty utgängen blefve i
alla Mändelser sådan; men Svartling fann Matts Pers-
sons ofvananförda yttrande vara uttryck af ett rent
fosterländskt tänkesätt och kunde för egen
lemna sitt bifall, helst utskottet ej bifogat :
än förut. Det vore ständets skyldighet att
sina kommittenters intressen, och om äfven den för
seglade sedelns utslag komme att gäcka allas för
hoppningar, ville han dock ej genom ett bifall g
sig sjelf möjligheten att rentvå sig inför de hemma
varande.
Nit: Andersson från Skäne anförde, att då Stats
utskottet icke kunnat celler ens försökt att vederläg
de grunder, hvarpi utskottets tillstyrkande af dett
anslag hlifvit från Borgare- och Bondeständen ä
remitteradt, c
yttrade be
er så ringa till mötes, att hvar
ard blifvit gjord för Norges rikes del
Vikt ans eller den del af giftermäls
et blifvit Rike 1 som skull
anses förpligtiga Sver
slaget: en s
het, at
förbinda landet: