antagandet ar hr vorins lol5slda, dit od Jul SkillIk till näst: statsreglering af statens medel utgå till nämnde navigationsskola, sävidt ej dessförinnan saken till förål för de Rydbergska arfvingarne afgöres, dock mel skyldighet för skolans direktion att genom process ned exekutorerne af det Rydbergska testamentet Söka göra sina anspråk gällande. Derjemte beslöt stindet att tillstyrka 200 rdrs anslag för inrättande af en navigationsskola i Westervik, hvarför hrr MxaÅel, Halling, Ekelund och Engzell talade. Under 8:de hufvudtiteln antogs hr Cassels förslag, att med 1000 rdr öka anslaget ät ortopediska institutet, och i 9:de tillstyrktes ät Heffners oförsörjda dotter pension af 200 rdr ärligen. BON)JESTANDET. Dä Statsutskottets förnyade utlätandn angäende statsregleringen sistl. lördag förekomm, anmälde sig i fråga om anslagen å Första Hufvudtireln en mängd talare. Rörande handpenningame å H. K. H. Kronprinsessan yttrade Matts Persson frän Stockholms län: Det är visserligen en ömtålig sak att, i fråga om första hufvudtitelns reglering, det vill säga, i fråga om anslag, som böra utgå till så höga personer, som denna titek afser, fritt och oförbehållsamt yttra sig, serdeles om man, genom omständigheternas tväng, ser sig förhindrad att gå från sädane häll angifne önskningar till mötes; men då det är en oeftergiflig pligt för hvarje riksdagsman och representant, att i detta, såväl som andra afseenden, se till och noga pröfva att anslagssummor, som fordras, icke orsaka rikets occh fosterlandets ruin, utan afse dess sannskyldiga. nytta och fördel, så bör man icke bäfva tillbaka för obehaget af offentlighet och för uttalandet af åsigter, fattade på en ren, inre öfvertygelse om det rätta. Jag har icke utlätit mig i detta ämne, sedan det förevar i första instancen eller på utskottsafdelningen. Dä förklarade jag mig emot anslaget, men jag stod ensam, man billigade mina skäl för afslarg, men hvad hjelpte det, min åsigt vann ej gehör viid beslutets fattande, utan dukade under. Det har visart sig att, sedan ärendet kommit till ständen, hafva tvvå af dessa, nemligen Borgareoch Bondeständen,, i enstämmighet med mina äåsigter, äterremitterat det, hvaremot vära två första ständ bifallit utskottets förslag, och vid sådant förhällande är den vanliga praxis inom utskottet, att det vidblifver sitt förra belut, hvilket också här nu skett och hvarföre man icke kan förtänka utskottet. Då nm frågan härstädes är om fattande af ett beslut i ännes, så mäste vi tillse, huruvida vi böra vidblifv: våra vid återremissen uttryckta åsigter eller frångå dessa. För min del föster jag mig icke så mycket vid den ifrågasatta summa af 18,000 rdr, som ickee längt mera vid principen. Nog få vi äter höra ifriägasättas ett dylikt anslag, ja kanske redan vid nästta riksdag. Principen är det man mäste hälla sig vid, den, nemligen, att man i anslagsväg bör stadna vid hvad folket tål och förmår utgifva, att man bör sätta en gräns för anspråk, som vära utarmade landsmän icke kunna uppfylla. En sädan princip Ihar skäl för sig och man bör icke gagnlöst släppa dden. Alla personer, som jag talt vid eller ä ena elleer andra fallet haft nägra relationer med, hafva alla med en mun förklarat, vid beröringen af denna firäga, att allmänna tankan i landsorterna och hos folk:et varit den, det ej några nya fordringar vid denna riksdag skulle blifva äskade för dethöga thronföljare-paret, sedan H. K. H. Kronprinsen vid sistl. riksdag erhällit i påökning af sitt apanage 75,000 rdr. Sm jag förut sagt, är det min på öfvertygelse och mogen öfverläggning grundade äsigt, att man bör uttala egna tankar och kommittenters önskningar. Att man iakttager dessa, är mera vigtigt än bortskämkandet af några hundra tusen riksdaler. Gifver mam mer än folket vill, och gör man större fordringar än det kan uthärda, då lösas och försvinna banden emellan konung och folk, då utslocknar kärleken occh förtroendet dem emellan, och hvartill gagna då nägra lumpna summor? Vi hafva två stund, som gå en annan väg, för att bibehålla sig i regentens ymest, nemligen det höglofliga och i synnerhet det högvördiga ständet. Denna vägen är, att de bevilja i anslagsfrågor allt hvad som önskas och derutöfver, äl vetande att de med icke stora belopp bidraga äll fäderneslandets uppehällande, samt att de bemöda sig att slita de band emellan styrande och styrda, som böra förefinnas för att dymedelst sjelfva svänga sig upp och få bibehälla egna privilegier och förmänter oförkränkta, ja, få dem ökade. -Männe detta iccke är åtminstone det högvördiga Presteståndets talktik och är det ej ledsamt och smärtande, att i ett land, der folket i massa önskar enighet, inbördes kärrlek och förtroende emellan statsmakterna, förnimma . sådana företeelser? Kan man annat än vara förvissaad derom, att dessa stånd på sädant sätt mera skada ään gagna värt samhälle, ja, att de slutligen bringa det till upplösning? Jag ! beklagar vårt arma fosterland för det öde, det synes ggå till mötes. Vore ej detta min innerliga öfvertygelse, så skulle jag icke motsätta mig beviljan det af den ifrågasatta summan; men då nu sä är, kan jagg ej medgifva den för min del. Här, på detta ställe ooch rum, är platsen, der folkets opiniorer böra framhåällas, ty det är egentligen här, som ru. folk ärr representeradt. Här bör man tillkännagifva, att mann icke blindvis vill bevilja anslag och dymedelst oorsaka att missnöje i orterne uppstär, samt att man boitterligen kommer att ängra sina tillgöranden. På grund af hvad jag nu framställt och med äberopande af de motiver för äterremissen af utlätandet M 82 i denna punkt som Borgareoch Bondeständen ägt, yrkar jag talmannens framställning på afslag ä nu föredragna punkt., Häruti hördes instämma Sahlström, Malmin, Holm, Jan Pehrsson, Falk, Lekberg, Eric Carlsson, P. BE. Anderssson, Hörnfelt, Kylander från Wermland, samt för öfrigt en stor del af ständets ledamöter. E. .M. Falk från Skaraborgs län uppläste ett skriftligt amförande, hvari, på förut andragne skäl och vid betrakitande af de skattdragandes betryck, yrkades ett bestänmndt och oåterkalleligt afslag åå ifrägavarande summaa. — Rutberg deremot ansäg, alt som två ständ redan bifallit utskottets tillstyrkande, vore utgängen i försttärkt utskott lätt att förutse, och ständet borde sälundla nu lemna sitt bifall, ty utgängen blefve i alla Mändelser sådan; men Svartling fann Matts Perssons ofvananförda yttrande vara uttryck af ett rent fosterländskt tänkesätt och kunde för egen lemna sitt bifall, helst utskottet ej bifogat : än förut. Det vore ständets skyldighet att sina kommittenters intressen, och om äfven den för seglade sedelns utslag komme att gäcka allas för hoppningar, ville han dock ej genom ett bifall g sig sjelf möjligheten att rentvå sig inför de hemma varande. Nit: Andersson från Skäne anförde, att då Stats utskottet icke kunnat celler ens försökt att vederläg de grunder, hvarpi utskottets tillstyrkande af dett anslag hlifvit från Borgareoch Bondeständen ä remitteradt, c yttrade be er så ringa till mötes, att hvar ard blifvit gjord för Norges rikes del Vikt ans eller den del af giftermäls et blifvit Rike 1 som skull anses förpligtiga Sver slaget: en s het, at förbinda landet: