PEMA SM MOP VMA OO OA Ty VU PR SV TAS HIGH VT BLv
rid dessas afslutande erbjuda ät de utländska mak-
erna, ordnade man änyo vära differential-tullar och
bragte dessa tull-lindringar under en ny redaktion i
tulltaxan af den 16 Mars 1826, som är kontrasigne-
rad af nuvarande presidenten Skogman. I denna tull-
taxa utlofvas dessa undantagslagars upphörande efter
trenne är; men i tulltaxan af den 14 Augusti 1830
iterfinner man dem, för att upphöra med 1833 ärs
atgäng. Allt detta oaktadt qvarstå samma undan-
jagslagar ännu i vår närvarande tulltaxa, som säger,
utt de komma att tills vidare fortfara.
Men nu har en ny phas företett sig i den mer-
santila verlden. England har, efter motständ ifrån
sitt hemlands rederi-intresse, ifrån och med det för-
lutna ärets början öppnat alla sina hamnar ät allal
jordens navigerande nationers täflan. Icke endast i
moderlandets hamnar utan äfven i Englands otaliga,
vidsträckta koloniers, lemnas den utländska flaggan
samma fri- och rättigheter, som den engelska natio-
nalflaggan. Fiskeriet på kusten och den s. k. Kabo-
tagen utgöra de enda undantagen, och dessa har man
förbehållit ät den inhemska navigationen. Men må
man icke tro, att denna regeringens ätgärd genom-
drefs utan härdnackadt motständ; detta var äfven
naturligt. Ty, under de tvenne sednaste seklerna
hade England uppnätt sin nuvarande höjd, dess sjöfart
så tilltagit, att detta land med rätta kallades förl
hafvens drottning, — och huru svär var icke då upp-
giften att öfvertyga sjelfva rederierna, att navigations-
akten verkligen icke varit det medel, som framkallat
dessa under, och att ett friare sjöfartssystem icke
skulle menligt inverka på engelska folkets handel
och sjöfart. Den enda farliga medtäflare man er-
kände i navigationen, voro de nordiska nationernas
flaggor, och om äfven de skulle draga lönande frak-
ter af förändringen, så blefve det i alla fall ingen
förlust för England, utan tvärtom. På denna sidan
af frågan torde jag särdeles få äran fästa Ridd. och
Adelns uppmärksamhet.
Om nu Sverige och Norge skulle finna en lönande
fraktförtjenst i de engelska hamnarne, sä mäste onek-
ligen denna förtjenst äfven öka dessa båda nordiska
länders konsumtionsförmåga, och såmedelst kunna de
köpa stora qvantiteter af de engelska manufakturerna.
Härigenom blefve vinsten, säsom den bör vara i all
handel, ömsesidig. England skulle erhålla billig frakt
för en del varor, som icke kunde skeppas i egna far-
tyg, (ty särskildt må här nämmas att förlidet är öfver
100,000 utländska fartyg gingo till och från England).
De Skandinaviska redarne skulle äter derigenom er-
hälla medel att förse sig med sina behof af manu-
fakturer. Jag mäste lägga särdeles vigt på den om-
ständigheten, den obestridliga sanningen, att Sver,ges
konsumtionsförmäga för närvarande icke är så stor,
att den eger nägot inflytande på verldsmarknaden,
eller att vi derigenom kunna föreskrifva nägra lagar
åt andra nationer i afseende på handel och industri.
De nordiska folkens handelsfördel mäste hufvudsak-
ligast sökas deri, att genom billiga navigationskost-
nader kunna förskaffa sig betydliga fraktinkomster,
likt Holland i fordna dagar. Må man icke glömma
att Sverige för närvarande icke kan i verldsmarkna-
den tillhandla sig om äret för öfver ett värde af
cirka 25 millioner rdr bko, då t. ex. en enda han-
delsplats i utlandet, sädan t. ex. som Hamburg, är-
ligen omsätter inom sitt lilla område, genom import
och export ifrån sina nederlag, för öfver 500 millio-
ner samma mynt.
Man erkände äfven i debatterna öfver upphäfvan-
det af den engelska navigationsakten de nordiska län-
dernas företräde i denna punkt, och rederierna i Eng-
land stödde sitt motständ på fruktan för denna, för
den engelska navigationen farliga medtäflan. Men
rederiernas agitationer oaktadt, och oaktadt talare,
sädana som lord Georg Bentink, d Israeli, Herries m.
fi. uppträdde till det prohibitiva systemets försvar, så
segrade dock de friare äsigterna, som egde sina fram-
stående kämpar i framlidne sir Robert Peel, Labou-
chere, Cobden m. fl., och det gamla barbariska af-
stängningssystemet föll för lagen af den 26 Juni 1849.
Jag kan icke underläta att här vidröra de varnin-
gar, som under debatten i underhuset — ja, det är
i dag för trenne är sedan — läto sig höra. De tyc-
kas ha funnit ett echo här i Sverige. Dessa varnin-
gar kommo hufvudsakligen ifrån äldre, erfarne em-
betsmän, som i förändringen endast sägo vädor och
faror för landet. Den förut omnämnde m:r Herries
bland andra, som sjelf beklädt ett af Englands hög-
sta embeten, varit skattkammarkansler, förespädde,
att genom denna förändring skulle 280,000 sjömän
blifva brödlösa eller jagas i främmande länders han-
delsflottor, landet förlora ärligen öfver 30 millioner
sterling, som fraktfarter inbringat; de 30000 indivi-
der, som vid fabrikationen af de så kallade skepps
förnödenheterna funnit sitt uppehälle, mista det; och
förändringen skulle också på den vägen tillintetgöra
ett kapital af 60 millioner sterling, som i dessa
yrken voro nedlagda; säledes ungefär två gånger hela
Sveriges uppskattningsvärde, ty Sverige, som vi veta,
ir för närvarande uppskattadt till 400 millioner rdr
bko. Men handelsfrihetens stora princip segrade öf-
ver allt detta motstånd, och nu erbjuder England lö-
nande fraktfart ät den idoga svenska sjöfarten. Må
statsmakterna blott icke genom föreskrifter och band
lägga hinder i vägen för denna vigtiga näringsgrens
utveckling, och mä framförallt Ridderskapet och Adeln
ou bidraga att tillintetgöra ett af dessa hinder, de
nu under öfverläggning varande sä kallade tull-lin
dringarne!
Holland har följt Englands exempel, ehuruväl först
efter ett ännu häftigare motständ än det som den
engelska ministeren rönte vid navigationsaktens upp-
häfvande. Man mäste här isynnerhet iakttaga det
inflytande, som handeln och rederierna måste ega i
en handelsstat, sådan som Holland. Detta motstånd
fann sitt stöd i det stora rederihuset Hoboken, som
med sig förenat fyra femtedelar af Rotterdams re-
deri, rederierna i Groceningen m. fl., och hvilka alla
förklarade sig ruinerade i fall den nya sjöfartsförord-
ningen skulle gå igenom. Men den som mönster i
all finansförvaltning erkände hollämlske finansmini-
stern van Bosse visade äfven nu att han hade de c-
genskaper, som en så hög embetsman mäste ega.
framförallt — karaktersfasthet. Han ryggade ej för
motståndet. Efter 10 länga sctancer, jag säger tio
länga seancer i generalstaternas församling, segrade
denna utmärkta statsman, och Holland följde Eng-
lands handelspolitik i det förevarande fallet.
Här vägar jag dock änyo erinra er, mine herrar!
att de enda medtäflare i navigationen, som Holland,
lika med England, i dessa debatter erkände, voro
Sverige och Norge. Hvad dervid den stora sjöfarten
beträffar, så hoppades de kunna möta denna täflan
genom nedsättning af kostnaderna för skeppsvirke och
andra skeppsförnödenheter, men hvad den så kallade
mindre navigationen vidkommer, så erkände de, att
i denna, bäde Sverige och Norge alltid mäste ega
företräde, ifall dessa länder förstå att draga tillräck-
lig fördel af sina gynnsamma förhällanden.
Af den nu under öfverläggning varande Kongl.
propositionen synes, att Konungen betraktat frägan
ifrån en högre ständpunkt; man ser att regeringen
icke fästat sig vid ett eller annat underordnadt in-
tresse, utan haft hela den svenska sjöfartens framtid
till ögonmärke. Jag är konungen tacksam för detta
bevis af omtanka för denna, för hela Sverge sä vig-
tiga näringsgren, och att konungen icke tvekat att
låta Sverige ansluta sig till det i verldsnavigationen
herrskande sjöfartssystemet. Han följer den hädan:
gängne store monarkens föredöme i detta fallet, ty)
ifven han slöt sig år 1826 till det då herrskande sy-
stemet — och säledes kan väl ätgärden icke af mina
värda motständare klandras?
a
Borgarestondots diskussion öfver hufvudtitlarne.
Borgareståndet afgjorde i lördagens plena äterremis-
serna af samtliga hufvudtitlarne.
Hr Petris anförande, hvarmed debatten begyntes,
upptog omkring en timmas tid och vi kunna deraf
endast återgifva ett sammandraget referat. Då vid
nyärstiden denna fräga först behandlades inom ut
giftsafdelningen, var talaren hindrad af sjukdom. Den
songl. propositionen hade då, utan synnerligt betän-
sande, blifvit hos afdelningen bifallen. Man hade
förbisett den besynnerliga form, Kongl. Maj:ts råd-