PEMA SM MOP VMA OO OA Ty VU PR SV TAS HIGH VT BLv rid dessas afslutande erbjuda ät de utländska makerna, ordnade man änyo vära differential-tullar och bragte dessa tull-lindringar under en ny redaktion i tulltaxan af den 16 Mars 1826, som är kontrasignerad af nuvarande presidenten Skogman. I denna tulltaxa utlofvas dessa undantagslagars upphörande efter trenne är; men i tulltaxan af den 14 Augusti 1830 iterfinner man dem, för att upphöra med 1833 ärs atgäng. Allt detta oaktadt qvarstå samma undanjagslagar ännu i vår närvarande tulltaxa, som säger, utt de komma att tills vidare fortfara. Men nu har en ny phas företett sig i den mersantila verlden. England har, efter motständ ifrån sitt hemlands rederi-intresse, ifrån och med det förlutna ärets början öppnat alla sina hamnar ät allal jordens navigerande nationers täflan. Icke endast i moderlandets hamnar utan äfven i Englands otaliga, vidsträckta koloniers, lemnas den utländska flaggan samma frioch rättigheter, som den engelska nationalflaggan. Fiskeriet på kusten och den s. k. Kabotagen utgöra de enda undantagen, och dessa har man förbehållit ät den inhemska navigationen. Men må man icke tro, att denna regeringens ätgärd genomdrefs utan härdnackadt motständ; detta var äfven naturligt. Ty, under de tvenne sednaste seklerna hade England uppnätt sin nuvarande höjd, dess sjöfart så tilltagit, att detta land med rätta kallades förl hafvens drottning, — och huru svär var icke då uppgiften att öfvertyga sjelfva rederierna, att navigationsakten verkligen icke varit det medel, som framkallat dessa under, och att ett friare sjöfartssystem icke skulle menligt inverka på engelska folkets handel och sjöfart. Den enda farliga medtäflare man erkände i navigationen, voro de nordiska nationernas flaggor, och om äfven de skulle draga lönande frakter af förändringen, så blefve det i alla fall ingen förlust för England, utan tvärtom. På denna sidan af frågan torde jag särdeles få äran fästa Ridd. och Adelns uppmärksamhet. Om nu Sverige och Norge skulle finna en lönande fraktförtjenst i de engelska hamnarne, sä mäste onekligen denna förtjenst äfven öka dessa båda nordiska länders konsumtionsförmåga, och såmedelst kunna de köpa stora qvantiteter af de engelska manufakturerna. Härigenom blefve vinsten, säsom den bör vara i all handel, ömsesidig. England skulle erhålla billig frakt för en del varor, som icke kunde skeppas i egna fartyg, (ty särskildt må här nämmas att förlidet är öfver 100,000 utländska fartyg gingo till och från England). De Skandinaviska redarne skulle äter derigenom erhälla medel att förse sig med sina behof af manufakturer. Jag mäste lägga särdeles vigt på den omständigheten, den obestridliga sanningen, att Sver,ges konsumtionsförmäga för närvarande icke är så stor, att den eger nägot inflytande på verldsmarknaden, eller att vi derigenom kunna föreskrifva nägra lagar åt andra nationer i afseende på handel och industri. De nordiska folkens handelsfördel mäste hufvudsakligast sökas deri, att genom billiga navigationskostnader kunna förskaffa sig betydliga fraktinkomster, likt Holland i fordna dagar. Må man icke glömma att Sverige för närvarande icke kan i verldsmarknaden tillhandla sig om äret för öfver ett värde af cirka 25 millioner rdr bko, då t. ex. en enda handelsplats i utlandet, sädan t. ex. som Hamburg, ärligen omsätter inom sitt lilla område, genom import och export ifrån sina nederlag, för öfver 500 millioner samma mynt. Man erkände äfven i debatterna öfver upphäfvandet af den engelska navigationsakten de nordiska ländernas företräde i denna punkt, och rederierna i England stödde sitt motständ på fruktan för denna, för den engelska navigationen farliga medtäflan. Men rederiernas agitationer oaktadt, och oaktadt talare, sädana som lord Georg Bentink, d Israeli, Herries m. fi. uppträdde till det prohibitiva systemets försvar, så segrade dock de friare äsigterna, som egde sina framstående kämpar i framlidne sir Robert Peel, Labouchere, Cobden m. fl., och det gamla barbariska afstängningssystemet föll för lagen af den 26 Juni 1849. Jag kan icke underläta att här vidröra de varningar, som under debatten i underhuset — ja, det är i dag för trenne är sedan — läto sig höra. De tyckas ha funnit ett echo här i Sverige. Dessa varningar kommo hufvudsakligen ifrån äldre, erfarne embetsmän, som i förändringen endast sägo vädor och faror för landet. Den förut omnämnde m:r Herries bland andra, som sjelf beklädt ett af Englands högsta embeten, varit skattkammarkansler, förespädde, att genom denna förändring skulle 280,000 sjömän blifva brödlösa eller jagas i främmande länders handelsflottor, landet förlora ärligen öfver 30 millioner sterling, som fraktfarter inbringat; de 30000 individer, som vid fabrikationen af de så kallade skepps förnödenheterna funnit sitt uppehälle, mista det; och förändringen skulle också på den vägen tillintetgöra ett kapital af 60 millioner sterling, som i dessa yrken voro nedlagda; säledes ungefär två gånger hela Sveriges uppskattningsvärde, ty Sverige, som vi veta, ir för närvarande uppskattadt till 400 millioner rdr bko. Men handelsfrihetens stora princip segrade öfver allt detta motstånd, och nu erbjuder England lönande fraktfart ät den idoga svenska sjöfarten. Må statsmakterna blott icke genom föreskrifter och band lägga hinder i vägen för denna vigtiga näringsgrens utveckling, och mä framförallt Ridderskapet och Adeln ou bidraga att tillintetgöra ett af dessa hinder, de nu under öfverläggning varande sä kallade tull-lin dringarne! Holland har följt Englands exempel, ehuruväl först efter ett ännu häftigare motständ än det som den engelska ministeren rönte vid navigationsaktens upphäfvande. Man mäste här isynnerhet iakttaga det inflytande, som handeln och rederierna måste ega i en handelsstat, sådan som Holland. Detta motstånd fann sitt stöd i det stora rederihuset Hoboken, som med sig förenat fyra femtedelar af Rotterdams rederi, rederierna i Groceningen m. fl., och hvilka alla förklarade sig ruinerade i fall den nya sjöfartsförordningen skulle gå igenom. Men den som mönster i all finansförvaltning erkände hollämlske finansministern van Bosse visade äfven nu att han hade de cgenskaper, som en så hög embetsman mäste ega. framförallt — karaktersfasthet. Han ryggade ej för motståndet. Efter 10 länga sctancer, jag säger tio länga seancer i generalstaternas församling, segrade denna utmärkta statsman, och Holland följde Englands handelspolitik i det förevarande fallet. Här vägar jag dock änyo erinra er, mine herrar! att de enda medtäflare i navigationen, som Holland, lika med England, i dessa debatter erkände, voro Sverige och Norge. Hvad dervid den stora sjöfarten beträffar, så hoppades de kunna möta denna täflan genom nedsättning af kostnaderna för skeppsvirke och andra skeppsförnödenheter, men hvad den så kallade mindre navigationen vidkommer, så erkände de, att i denna, bäde Sverige och Norge alltid mäste ega företräde, ifall dessa länder förstå att draga tillräcklig fördel af sina gynnsamma förhällanden. Af den nu under öfverläggning varande Kongl. propositionen synes, att Konungen betraktat frägan ifrån en högre ständpunkt; man ser att regeringen icke fästat sig vid ett eller annat underordnadt intresse, utan haft hela den svenska sjöfartens framtid till ögonmärke. Jag är konungen tacksam för detta bevis af omtanka för denna, för hela Sverge sä vigtiga näringsgren, och att konungen icke tvekat att låta Sverige ansluta sig till det i verldsnavigationen herrskande sjöfartssystemet. Han följer den hädan: gängne store monarkens föredöme i detta fallet, ty) ifven han slöt sig år 1826 till det då herrskande systemet — och säledes kan väl ätgärden icke af mina värda motständare klandras? a Borgarestondots diskussion öfver hufvudtitlarne. Borgareståndet afgjorde i lördagens plena äterremisserna af samtliga hufvudtitlarne. Hr Petris anförande, hvarmed debatten begyntes, upptog omkring en timmas tid och vi kunna deraf endast återgifva ett sammandraget referat. Då vid nyärstiden denna fräga först behandlades inom ut giftsafdelningen, var talaren hindrad af sjukdom. Den songl. propositionen hade då, utan synnerligt betänsande, blifvit hos afdelningen bifallen. Man hade förbisett den besynnerliga form, Kongl. Maj:ts råd