ännu större fullständighet än 1 de förra.
Riksdagen
friherre Knut Bondes anföranda på Riddarhuset
den 4 Juni f. m. i fråga om de s. k. tull
lindringarnes upphörande. (Forts.)
Portugal och Spanien började att under sin tid at
makt och storhet afstänga sina kolonier för andra län-
ders fartyg, för att sjelfva tillgodogöra sig alla dessa
rika länders skatter. Ala andra länder följde exem-
plet. Frankrike, England, Holland m. fl. ville hvar
för sig monopolisera handeln på kolonierna. Men
som handeln på dessa aflägsna länder i allmänhet
var lönande, så ansäg man det för öfrigt statsekono-
miskt klokt att uppmana sjöfarten att navigera på
dessa trakter. Härigenom uppmuntrades fartygen till
att göra så långa turer som möjligt, ty man trodde
att genom stor tidsuppoffring, genom stora afständs
genömlöpande, skulle varan äfvenledes erhälla ett hö-
gre värde. Genom dessa förhällanden och möjligtvis
äfven genom den mindre klara uppfattningen af skill-
naden mellan pris och värde uppkom detta system,
som engelsmannen kallar ,long-voyage-trade , och
hvilket allmänt antogs för verldsnavigationen.
Ett land fanns dock som icke lät alldeles så för-
villa sig som de andra, utan lät sin sjöfart temligen
obehindrad röra sig; detta land var Holland. Dess
driftiga och företagsamma rederier drogo också till
sig största delen af den dåvarande fraktfarten. Då
införde England, af afundsjuka och illvilja mot detta
lahd, mera utaf politiska än kommerciella skäl, sin
barbariska sjöfartsförfattning, den beryktade Crom-
wellska navigationsakten af 1651. Denna lag var bör-
jan till detta olyckliga tariff- och handelskrig, som
under loppet af tvenne sekler förhindrat andra län-
der ifrån att på riktiga statsekonomiska principer bilda
sina tull- och öfriga ekonomiska författningar. Denna
lag genomfördes i England med den konseqvens, som
utmärker såväl den enskilde engelsmannens företag,
som alla det landets styrelsers åtgärder. Och då de
öfriga sågo England blifva stort och mäktigt, dess ri-
kedom och handel tilltaga, sä trodde man att denna
navigationsakt var det palladium, som man hade att
tacka för denna välsignelse, och man glömde alla de
andra förhållanden, som framkallat, kanske i trots af
denna sjöfartsförfattning, dessa förvånande framsteg i
rikedom och industri.
Alla andra länder ville nu tillegna sig systemet,
men likväl fanns det intet enda, som hittills fullkom-
ligen följt det engelska systemet, förr än den nya
verlden lemnade oss ett föredöme. Eget är, att dessa
trakter, för hvilkas skull detta afstängningssystem
först infördes, äfven skulle bringa systemet det kraf-
tigaste slaget; ett slag, som rubbade dess grundval.
Nemligen, sedan de Nordamerikanska Fristaterna ve-
tat att lösrycka sig ifrån Englands förtryck, erbjödo
de det fordna moderlandet att med dem ingå ett slags
traktat, der ett friare handelssystem för begge sta-
terna skulle införas. England afslog anbudet. Då
uppträdde den unga republiken med den kraft, som
alltid är sjelfständighetens följeslagare; den upp-
trädde med retorsion emot det stolta Albion, — med
en retorsion, som förvänade först och snart bragte
sina menliga följder för den engelska handeln; —
denna retorsion vär Amerikas sjöfartslag af 1787, en
kopia af den engelska nävigationsakten.
Den engelska. handeln mäste underkasta sig alla
dessa obehag, tills England. säg sig tvunget att är
1815 med den nordamerikanska -republiken ingå en
reciprocitetstraktat. Englands exempel följdes det
följande året, nemligen 1816 af Sverige, som äfven
slöt en dylik traktat med de Förenta Staterna.
Men då de öfriga länderna, efter det lugn som
följde på de Napoleonska krigen, äfven ville tilltvinga
sig ett friare sjöfarts-system, och Preussen fördenskull
redan är 1822 genom en kabinettsorder anbefallt för-
höjda afgifter för engelska fartyg i preussiska ham-
nar, säg England molnen sammandraga sig och lofva
en mindre gynnsam framtid för den engelska han-
deln. Det beslöt dä att undvika faran och att an-
taga ett friare handels- och sjöfärts-system.
Och som detta land alltid varit lyckligt nog att
finna män med erforderliga egenskaper att utföra de
reformer man funnit nödiga, så fann det äfven nu
denne man i den odödlige Huskisson. Han framlade
den bekanta reciprocity-act är 1825, som för han-
delsverlden medförde det s. k. reciprocitets-systemet.
Denna förändring i det engelska systemet medförde
23 handelstraktater för England redan under det för-
sta året, och äfven den svensk-norska traktaten af är
1826 blef deraf en följd.
Hvad Sverige vidkommer, så hade det i mer och
mindre män följt det i verldshandeln herrskande sy-
stemet. För att monopolisera fraktfarten utfärdades
produktplakatet af är 1724, och för att gifva det s.
k. long-voyage-trade, något kraftigare understöd, in-
förde man kompanierna, som skulle drifva handel på
dessa afligsna trakter, och tillade dessa kompanier
fiera förmåner, bland andra dessa tull-lindringar. Sä-
dant är deras ursprung.
Vestindisku kompaniet grundlades 1786 och upp-
hörde 1803, men tulllindringarne fortforo och ut-
sträcktes 1808 till Brasilien, samt 1822 till alla ham-
nar på fasta landet af Södra Amerika. Det Ostindi-
ska kompaniet erhöll sina första privilegier 1731,
hvilka, utom tull-lindringar, skänkte detta kompani
en makt, som torde vara exempellös i vär nyare hi-
storia. Dess sista oktroj, som likväl minskade denna
makt, var af är 1782, — bibehöll tull-lindringarne.
Men oaktadt alla extra förmäner slutades kompaniets
affärer illa; det gjorde bankrutt 1809, och om afsig-
ten var att genom dessa ätgärder vänja den svenska
handeln ät aflägsnå orter, sä förfelades den i hög
grad. Handeln på Ostindien blef dock först 1814
fullkomligen fri för alla svenska fartyg; men tull-
lindringarne fortforo dock i tulltaxan af är 1816.
Dock ordnades dessa föreskrifter till nägot samman-
hang först i tulltaxan af den 2 December 1824.
Så stodo sakerna, då England införde sin recipro-
city-act, och som Sverige under denna tid egde i
spetsen för landets yttre angelägenheter framlidne hr
grefve af Wetterstedt, så var det ock naturligt att re-
geringen icke med likgiltighet lät denna stora tilldra-
gelse i verldshandeln gå sig obemärkt förbi, Och