ännu större fullständighet än 1 de förra. Riksdagen friherre Knut Bondes anföranda på Riddarhuset den 4 Juni f. m. i fråga om de s. k. tull lindringarnes upphörande. (Forts.) Portugal och Spanien började att under sin tid at makt och storhet afstänga sina kolonier för andra länders fartyg, för att sjelfva tillgodogöra sig alla dessa rika länders skatter. Ala andra länder följde exemplet. Frankrike, England, Holland m. fl. ville hvar för sig monopolisera handeln på kolonierna. Men som handeln på dessa aflägsna länder i allmänhet var lönande, så ansäg man det för öfrigt statsekonomiskt klokt att uppmana sjöfarten att navigera på dessa trakter. Härigenom uppmuntrades fartygen till att göra så långa turer som möjligt, ty man trodde att genom stor tidsuppoffring, genom stora afständs genömlöpande, skulle varan äfvenledes erhälla ett högre värde. Genom dessa förhällanden och möjligtvis äfven genom den mindre klara uppfattningen af skillnaden mellan pris och värde uppkom detta system, som engelsmannen kallar ,long-voyage-trade , och hvilket allmänt antogs för verldsnavigationen. Ett land fanns dock som icke lät alldeles så förvilla sig som de andra, utan lät sin sjöfart temligen obehindrad röra sig; detta land var Holland. Dess driftiga och företagsamma rederier drogo också till sig största delen af den dåvarande fraktfarten. Då införde England, af afundsjuka och illvilja mot detta lahd, mera utaf politiska än kommerciella skäl, sin barbariska sjöfartsförfattning, den beryktade Cromwellska navigationsakten af 1651. Denna lag var början till detta olyckliga tariffoch handelskrig, som under loppet af tvenne sekler förhindrat andra länder ifrån att på riktiga statsekonomiska principer bilda sina tulloch öfriga ekonomiska författningar. Denna lag genomfördes i England med den konseqvens, som utmärker såväl den enskilde engelsmannens företag, som alla det landets styrelsers åtgärder. Och då de öfriga sågo England blifva stort och mäktigt, dess rikedom och handel tilltaga, sä trodde man att denna navigationsakt var det palladium, som man hade att tacka för denna välsignelse, och man glömde alla de andra förhållanden, som framkallat, kanske i trots af denna sjöfartsförfattning, dessa förvånande framsteg i rikedom och industri. Alla andra länder ville nu tillegna sig systemet, men likväl fanns det intet enda, som hittills fullkomligen följt det engelska systemet, förr än den nya verlden lemnade oss ett föredöme. Eget är, att dessa trakter, för hvilkas skull detta afstängningssystem först infördes, äfven skulle bringa systemet det kraftigaste slaget; ett slag, som rubbade dess grundval. Nemligen, sedan de Nordamerikanska Fristaterna vetat att lösrycka sig ifrån Englands förtryck, erbjödo de det fordna moderlandet att med dem ingå ett slags traktat, der ett friare handelssystem för begge staterna skulle införas. England afslog anbudet. Då uppträdde den unga republiken med den kraft, som alltid är sjelfständighetens följeslagare; den uppträdde med retorsion emot det stolta Albion, — med en retorsion, som förvänade först och snart bragte sina menliga följder för den engelska handeln; — denna retorsion vär Amerikas sjöfartslag af 1787, en kopia af den engelska nävigationsakten. Den engelska. handeln mäste underkasta sig alla dessa obehag, tills England. säg sig tvunget att är 1815 med den nordamerikanska -republiken ingå en reciprocitetstraktat. Englands exempel följdes det följande året, nemligen 1816 af Sverige, som äfven slöt en dylik traktat med de Förenta Staterna. Men då de öfriga länderna, efter det lugn som följde på de Napoleonska krigen, äfven ville tilltvinga sig ett friare sjöfarts-system, och Preussen fördenskull redan är 1822 genom en kabinettsorder anbefallt förhöjda afgifter för engelska fartyg i preussiska hamnar, säg England molnen sammandraga sig och lofva en mindre gynnsam framtid för den engelska handeln. Det beslöt dä att undvika faran och att antaga ett friare handelsoch sjöfärts-system. Och som detta land alltid varit lyckligt nog att finna män med erforderliga egenskaper att utföra de reformer man funnit nödiga, så fann det äfven nu denne man i den odödlige Huskisson. Han framlade den bekanta reciprocity-act är 1825, som för handelsverlden medförde det s. k. reciprocitets-systemet. Denna förändring i det engelska systemet medförde 23 handelstraktater för England redan under det första året, och äfven den svensk-norska traktaten af är 1826 blef deraf en följd. Hvad Sverige vidkommer, så hade det i mer och mindre män följt det i verldshandeln herrskande systemet. För att monopolisera fraktfarten utfärdades produktplakatet af är 1724, och för att gifva det s. k. long-voyage-trade, något kraftigare understöd, införde man kompanierna, som skulle drifva handel på dessa afligsna trakter, och tillade dessa kompanier fiera förmåner, bland andra dessa tull-lindringar. Sädant är deras ursprung. Vestindisku kompaniet grundlades 1786 och upphörde 1803, men tulllindringarne fortforo och utsträcktes 1808 till Brasilien, samt 1822 till alla hamnar på fasta landet af Södra Amerika. Det Ostindiska kompaniet erhöll sina första privilegier 1731, hvilka, utom tull-lindringar, skänkte detta kompani en makt, som torde vara exempellös i vär nyare historia. Dess sista oktroj, som likväl minskade denna makt, var af är 1782, — bibehöll tull-lindringarne. Men oaktadt alla extra förmäner slutades kompaniets affärer illa; det gjorde bankrutt 1809, och om afsigten var att genom dessa ätgärder vänja den svenska handeln ät aflägsnå orter, sä förfelades den i hög grad. Handeln på Ostindien blef dock först 1814 fullkomligen fri för alla svenska fartyg; men tulllindringarne fortforo dock i tulltaxan af är 1816. Dock ordnades dessa föreskrifter till nägot sammanhang först i tulltaxan af den 2 December 1824. Så stodo sakerna, då England införde sin reciprocity-act, och som Sverige under denna tid egde i spetsen för landets yttre angelägenheter framlidne hr grefve af Wetterstedt, så var det ock naturligt att regeringen icke med likgiltighet lät denna stora tilldragelse i verldshandeln gå sig obemärkt förbi, Och