VELIARLAS HaSVtl nUulUINatlvlspulat. oflvcd royautecnH här skulle vinna i penningar är en alltför ringa sak, i jemförelse med den stora moraliska förlust, som den, genom fortsatt sträfvan efter civillistans förhöjning, pericliterar. Den, som i likhet med talaren, säsom ähörare i Bondeständet nyss förnummit huru le gros bon sens uttalat sig, hört de lika allvarliga som betänkliga protester, hvilka detta riksstånd, utan att rubbas af de sednare dagarnes väl bekanta, lika inställsamma som lockande företeelser ,, nedlagt i ständets protokoll, den kan icke med fönnämt förakt afvisa de anmärkningar, ssm emot det projekterade nya anslaget förekomma. Viljande eller icke viljande, mäste man inse, att royauteens rätt förstädda intresse gör en ren vinst genom ett afslag, då deremot, enligt hvad talaren nyss erinrat, ett bifall skulle tillskynda detsamma en eftertänklig moralis skada. Talaren hade redan sökt visa, att detär civillistan i sin helhet, som här rätteligen bör betraktas. Att hennes kongl. höghet kronprinsessan härvid kommit att särskildt nämnas, kunde, säsom förutdlifvit sagdt, endast förklaras genom den lätt insedda nöjligheten, att dymedelst desto lättare vinna bifall till det begärda anslaget. Omdömet derutinnan måste nödvändigt lida ätventyret af en förvillelse, dereest icke den höga personligheten, säsom sig bör, anses helt och hället oafhängig af denna fråga. Lätom oss nu, yttrade talaren, öfverväga densamma, utur konstitutionel synpunkt! En sädan betraktelse borce så mycket mindre undanskjutas, som civillistans yttrligare tillökning, under riksmötets närvarande skic:, skulle innebära ctt förtroendevotum, föga förenligt med den ställning till Rikets Ständer, hvari vise bland K. Maj:ts radgifvare befinna sig. Specielt ille talaren exempelvis framställa chefen för landtförsarsdepartementet. Det var, förklarade talaren, ett rätt vackert drag af borgareoch bondeståndet då dessa båda riksständ, at vördnad för lagen och aktning för den. höga areopag, som bemälde departementschef, på ett så samhällsvådligt och så i hög grad klandervärdt sätt, förorättat, gemensamt beslöto, att i underdänighet anmäla honom till endtledigande från förtroendet att vidare fungera såsom Kongl. Maj:tsrådgifvare. Flera veckor ha förflutit, sedan detta beslut fattades, men icke destomindre qvarstär hr von Hohenhausen på en plats, som han likväl icke kan fortfarande bekläda, utan att allt för mycket kompromettera den statsmakt, af hvilken han, till följd endast af Kongl. nåd, ännu är medlem. En annan skulle i hr von Hohenhausens älle hafva genom frivillig afgäng skyndat sig att förekomma de båda riksständens ifrågavarande anmälan, men längt ifrån att förfara med konstitutionel undergifvenhet för en välförtjent opinions dom, läter man till allmänheten sprida den förmenimg, att det tadel som träffat denne minister, skulle ländia honom till mera heder, än det loftal, som inom rikssstånden ägnats chefen för sjöförsvarsdepartementet. Hvad namn bör rätteligen gifvas ät deenna likgiltighet för 2:ne riksständs beslut. Den, ööfver landtförsvarsdepartementschefens förhållande, i borgareständet uttalade, ogillande, röst var nära nog enhällig. Till och med den värde ledamot, som med öfvervägande talang sökte urskulda honom, medgaf, att hans beteende varit af den tänkvärda art, att det icke af nägon jurist kunde rättfärdigas, om man än, såsom riksdagsman, kunde finna sig föranlåten att dermed öfverse! Och hvarföre är konseljen icke fulltalig:? Visserligen skulle det kunna sägas, attregeringssyystemet troligtvis icke förändras derföre, att antalet af konsul. tativa rädgifvare grundlagsenligt ökas till tre; men konseljens inkompletta skick är j alla fallen bestämd afvikelse från grundlagens föreskrift, utom det, att det allt för mycket strider emot vär statsform, att ett bland de förnämsta departementerne, sedan flere månader, saknar ordinarie chef! Huru suspensift det tillgär inom Konungens konselj kan bland annat slutas deraf, att den lätt afgjorda frågan rörande Kongl. Maj:ts sanktion till rikets ständers beslut om upphörande af Konungens rätt, att vid riksdagarne utnämna sekreterare för bondeständet, innu, efter snart ett halft ärs förlopp, är obesvarad. Fortfarande af konungamaktens utnämnigsrätt till denna sekreterarebefattning är numera en firnärmelse, icke blott mot bondeständet, utan ock mot hela den öfriga representationen, ty, utom det att bmdeständet alldeles icke är i behof af det förmynderkap, som len af Konungen tillsatte sekreteraren på ståndet utöfvar, så verkar naturligtvis hans ställning till regeringen ganska menligt på riksmötets konstitutionella säng. 1 sammanhang härmed bör erinras, huruledes landshöfdingedömen, domsagor, domprosteriier och andra pastorater, sedan läng tid tillbaka, lemmnats obesatta, i stället för att, i rätt tid, tillsättas. Det vore rätt beklagansvärdt, om dröjsmålet åsyftar att afvakta en ny period för belöning af riksdagsförtjenster. Ingen oväldig aktgifvare på detta riksmjte skulle kunna förneka att den opposition, som yttrat sig, i allmänhet ädagalagt en manlig, ädel och moderat hällning. Fortiter in re, svaviter in mode. Erkännes detta, sä borde med fog kunna förvän:as, attrezeringsmakten visade tillbörlig aktning åt den statsförfattning, som innefattar vilkoret för dess; egen tillvaro! Men huru gestaltar sig förhållandet höärutinmnan? Från sista tatmanskonferensen Hade talaren i redan refererat en sällspord tilldragelse, som är ttillräckligt upplysande. Den hade säkert aldrig egt rrum, utan det enda högre stöd, som der vid lag kundee förutsättas! Och hvilka angrepp frän regeringsmaiktens officiella och halfofficielta organer mäste icke börgareständet och vissa dess enskilda ledamöter i synnerhet vidkännas! Bland oss; fortfor talaren, saknas visst icke rätt skicklige ministeriellå talare, men ändock föredragar man ofta, att i stället för öppen och ärlig parlamentarisk kamp, genom nyssnämnde organer, under anonymitetens skydd, frenetiskt angripa ifrägavarande riksdags ledamöter. Kongl. Maj:ts rädZfvare borde dock icke förbise, att intet konstitutioneHt. samhällsskick kan existera, om icke ems en sansad motständskraft af regeringen tolereras! Uppsätlig afvikelse från den väg, som grundlagen anvisar, är en förnärmelse mot den allmänma moralen och från godtyckets inspirationer är blettt ett steg till absolutismen. Svenska statsförfattningrens--syfte är lagbunden politisk frihet. Staten bör rätteligen vara denna frihets form och ingenting vidare. Under en diskussion på detta rum för icke läng tid sedan, hörde vi äberopas en rätt märklig, nyligen från trycket utkommen skrift. Der förekom en episod om sidoinflytelser, som förmenades verka rätt ofördelaksigt på landets regering och till och med alstra en viss oro för dess framtid! Ligger nu häruti en dyster sanning, så är det ock rikets ständers weftergifliga pligt, att derpå fästa regeringens uppmnärksamhet. Intet språk är i den delen så begripligt som vägran af sädane äskade statsanslag, hvilkas bevilljande skulle i hög rad innefatta förtroendevota. Dertill bemyndigar ock vär grundlag. Den inrymmer, i viss mån, folksuvcränitet i fråga om statshebofvens pröfning. Allt ifrån begynnelsen af detta riksmöte hade borsareständet fått röna den biltra frukten af de oädla frön till splittring och söndring, som tvenne inom ett innat riksstånd utkastade motioner haft till uppgift. itt sprida. Deras sannskyldiga upphof-är nu mera ingen mystifikation. Dermed sammanställde talaren nägra, den sist flydda tidens iakttagelser. De äterra, sade han, hugkomster från 1841 ärs riksmöte, näst före den tidpunkt, då den märkliga frågan om sabinettsiassan skulle definitift afgöras. Flewe bland ss, yttrade talaren, minnas väl, huru då tillgsick och 2n härvarande representant för trenne städer vunderläter icke att skildra den strälande glans, som mist före sista voteringens kritiska ögonblick honom förespeglades. Den gängen bestod borgareständet det märkliga prof, som då var ståndet förelagdt. Det må, tilllade talaren, vara tillåtet hoppas, att det vackra :xemplet icke gär förloradt och med denna förhoppning yrkade han, på grund af sina nu, äfvensom tillförene anförda skäl, afslag på förevarande punkt i statsutskottets utlätande. Hr Brinck instämde i många delar med hr Petrå rörande konungens rädgifvare i konstitutionelt afseende, men ansäg denna fråga ej böra förblanddlas med andra. Man bör ej vägra detta anslag, sade tal. vidare, emedan det är ingen som vet hvad framti