hvem som talade; de sågo då sjömannen med utbredda armar skynda emot sig. Hans växt var smärt och reslig, af hans bronserade hy kunde man genast finna, att han en längre tid måtte vistats i ett sydligare klimat; för öfrigt var han alldeles lik det porträtt som hängde hemma på Hammarlunda, utom att ett starkt skägg nu krusade de fylliga kinderna; i handen bar han ock en sjömanshatt, på hvilken stod ordet: Emili. Min son, ja, det är du!s utbrast brukspatronen förvånad och rörd och öppnade sina armar för den så oförmodadt äåterfunne. Charles! hviskade Emili och gjorde en ansträngning för att resa sig opp frän stolen, men svimmade i stället i armarne på mr Wagg, af den häftiga sinnesrörelse, som Charles oväntade uppträdande förorsakade den unga flickan. Go dam, hvad är det för en Charles? mumlade mr Wagg och handelsexpediten, hvar för sig, med hotande blickar på den nykomne. ;Hon har gett mig korgen, ropade dagen derpå handelsexpediten i högsta förtviflan, i det han höll på att totalt rycka sönder sina små nätta mustacher och stampade ilsket i golfvet. Lugna er, herr handelsexpeditx, tröstade honom Charles, lugna er, ni är ju en man . . . Nej, min herre... jag kan ej mera, och jag skulle gerna, för att på honnett sätt sluta mitt lif, velat utmana er på duell, om inte mr James Wagg förekommit mig. Ja, vi slogos i morse i Windsors skogen på pistoler, men till all lycka spilldes ingen droppa blod; hr Wägg fick blott en liten skråma i venstra armen. . . .M I den högra hade han redan förut en envis gikt, som läsaren behagar komma ihåg. xJa, jag vet, afbröt den olycklige handelsexpediten, men detta är ej allt, min herre,