BLANDADE ÄMNEN. (Insändt.) Utdrag af en Fars bref till sin gamla Mor. Stockholm den 10 Juni 1851 kl. 5 på morgonen. I dag har jag redan ätföljt min son till Carl Johan, briggen, med hvilken han skall ut i Skärgården och Östersjön tillika med de andra gossarna i den praktiska sjömansskolan, den grosshandlaren i Stockholm Abraham Rydbergs omtanka för det uppvexande slägtet bildade, genom en storsinnad stiftelse. Som i allt annat, vill man, likväl genom förening -med navigationsskolan, göra äfven denna, till läserianstalt. Till slutet erinrar man väl sig, när allt är uppätet, den gamla grekiska berättelsen om en, som, sedan han var på väg att drunkna, svor att aldrig gå ivatten, förrän han lärt sig simma. Vädret är i dag, på morgonen, regnigt och lugnt; sä att pojkarna nog få arbeta, innan de bogserat det stora fartyget till Waxholm, der först seglen nu lära kunna begagnas. Gossen har blifvit kroppsligen hurtigare, redan af föregående hamnarbete, och det gläder mig mycket mera, än om han fått beröm om sig i nägon lärd skola. Vill han dock ätervända, som jag knappttror, från sjömanslifvet, stär det honom fritt. Att slita ondt, helst i unga är, gör godt och är ej det värsta. Längt värre är att sitta i dålig, qvaf och skämd luft, instängd i skolebur å landbacken, än äta ärter med fläsk och knalle till sjös. Kapten Huldt omtalade sist jag räkade honom, att en af gossarna kommit gråtande till honom och sagt, att han icke för pappa finge följa med på resan, nu,. — Nä! hvarföre det, min gosse, vill ej pappa läta dig fara? — Jo, emedan han ej kan bestå mig utstyrsel med blä eller röd yleskjorta och filt, dertill har han ej räd. — Åh! är det intet annat hinder? jag skall då skaffa dig bädadera. Så skedde och gossen blef äter glad. Men huru mången, i bättre vilkor, hindrar ej, af bara fördom, sitt barn att bli hvad detvill eller uppskjuta tillfredsställa dess lefnads lust, tills det är för sent, hurtigheten genom lexläseri m. m. gätt till botten. Jag tackar Gud, som gaf mig kraft att icke taga andelig ej heller serdeles kroppslig skada af mina arbeten vid boken, än mer jag är glad hellre få äta mitt bröd med dagligt släp, än halfsvälta vid kronans dryga kaka. Jag tror mig ärft så mycken seghet och friskhet, att jag så kan fortlefva, till slutet, och då behöfs ingen pension o. d. för mig. Om de mina tänker jag, förtröstansfull, med naturens skall: Den, som beskyddat mig, Skall äfven dem beskydda i mån de förtjena. Och mera vill jag hvarken sjelf eller för andra. Det finnes intet, som så visar vär brist på förtröstan och mod, som alla dessa onaturliga smästiftelser för orkeslösheten i alla dess former, vare sig som värnlöshet, fattigdom, ålderdom eller lättja och all annan skröplighet. Ingen tycks numera vilja tänka på, att en god vilja gör att man kan släpa och arbeta, tills man stupar, samt att man efter döden hvarken har rättigheter eller skyldigheter såsom under lifvet, ehuruväl efterlefvande kunna hafva bädadera. — PENDEL, YJENANDE TILL SOLVISARE. Bland NERE ET NN NTE RE NNE ARTIN