a SS Aa 2 OT hvilket stånd har väl mera skäl än bondeståndet att beklaga sig öfver ständsförfattningen? Då man läser, yttrade han, föregående tiders riksdagshandlingar och ständernas allmänna eller enskilda ständs sä kallade besvärs, och dermed jemför regeringsbesluten, samt skådar alla de afslag, alla de i strid med gällande lagar gillade eller öfversedda missbruk, alla underlätenheter att verkställa sädana beslut, hvaraf allmogen kunnat hafva gagn, o. s. v., då finner man bäst hvad denna allmoge lidit genom ständsformen och ständsinflytelserna. Stär den ej ännu hundrade är efter det att skatteförenkling, befrielse från en del olidlige arbetsoch tjensteskyldigheter, lindring i ojemnt fördelade skatter, rustningsoch roteringsbesvär varit föreslagne och till och med beslutade, ännu på samma punkt; och ser den icke huru riksdagsutskotten behandla dess motioner och föreställningar? Man får vara glad om de ens genomläsas eller omnämnas. Att för dem vinna uppmärksamhet är otänkbart, och efter hvarje riksdag nödgas man framföra till kommittenterne underrättelsen att alla deras önskningar blifvit afslagne, alla deras behof lemnade utan afseende, och endast förhöjda statsutgifter beslutade, hvilka göra de ytterligaste ansträngningar nödvändiga, att genom skärpta stadganden uttaga till sista skärfven de ständigt växande skatterna. Hvem skulle väl då kunna annat än önska en representationsreform, utan att vara förrädare mot fädernesland och medborgare? Beskyllningen att ej vilja någon förändring kunde säledes med skäl tillbakakastas på dem, hvilka äflas att få en sädan, som skulle alldeles förkrossa allmogen och det ringare borgerskapet i städerne, genom den öfvermakt den lemnade embetsmännen, de större egendomsägarne och de förmögnare folkklasser, hvilka genom privilegier och serskilda ordningar njuta samhällets goda, utan motsvarande större pligter och uppoffringar. Det är de som tillintetgöra möjligheten att genom en väckt allmän anda förslå de två, icke folket utan sina familjer och embetsbröder allena representerande stånden att afträda från en under väldets och vidskepelsens tider sjelftagen representationsrätt, hvilken är oförenlig med det friare samhällsskick som folkens sträfvande till upplysning och oberoende med hvarje dag utbildar. Det är de som lemna konungamakten hoppet att kunna förlänga det oefterrättlighetstillstånd, hvilket genom ett förklädt envälde, ett falskt konstitutionelt förvaltningssystem och en söndrad representation, lemnar henne en godtycklig inflytelse såväl i lagstiftning, som beskattning och lagskipning, och hvilket hon säledes ej villigt utbyter mot den stränga lagbundenheten och det ordnade men fria folkväldet. Det är de, som genom sina inbillade farhågor, sitt begär att medelst listiga former bemäktiga sig majoriteten i en blifvande folkrepresentation, å ena sidan aflägsna massan af nationen från reformens sak och ä den andra uppmuntra regeringen att vidhälla tanken på en ny representationsform, som blott skulle blifva en förändring af skädespelets machineri, men der samma roler utfördes af hennes tjensteandar. — Efter anförande af en mängd skäl emot det af utskottet förordade förslaget och för nödvändigheten att afböja en dylik lappning på den gamla ståndsinrättningen, framställdes äfven pligten att med lika bestämdhet afslå det förslag som en borgareständets ledamot afgifvit, hvarefter föreslogs att med den rätt 56 R. F. lemnat, bondeståndet mätte förklara det i Bengt Gudmundssons reservation afgifna förslag till regeringsform, särskild artikel och förslag till vallag, jemte förslag till riksdagsmännens fördelning serskildt emellan länen och emellan städerne, utgöra ständets gemensamma tanka och såsom sådan hänvisas till utskottet, med iakttagande af den rättelse i 140 5, rad. 1, att orden hvar tredje lagtima riksdag förändras till hvarje lagtima riksdagn. i Häruti instämde Erik Carlsson och Olof Johansson från Stockholms län, E. M. Falk från Skaraborgs, Petter Märtensson, J. P. Sandstedt och Dan. Danielsson från Jönköpings, Efraim Larsson och Arvid Arvidsson från Elfsborgs, Anders Nilsson och Nils Magnusson frän Calmare, Per Persson frän Wermlands samt Erik Christensson från Bohus län. : Jan Samuelsson från Kalmar län, skriftligen: I fall allt hopp vore förloradt att erhålla en rationell författning, skulle han kanhända röstat ja till Utskottets förslag, ej i den tro att det ledde till nägot bättre, men då ingenting kan vara sämre än närvarande samhällsförhållanden, vore ombyte af elände en sorts lisa, som möjligen godtgjorde den nya börda folket fick påtaga sig att äfven föda Adelns och Presternes ombud. Som en sä förtviflad belägenhet emellertid ännu ej inträdt och tron på det rättas slutliga seger ej bör rut! os, vore det dåraktigt att biträda utskottets förslag, 1 synaerhet som derigenom alla önskningars fullbordan obestridligen ännu mer framflyttades i tiden. Som han redan förut uttalat sin tanke angående herr Brinks förslag, anhöll han deremot att det, hvarmed den utmärkte ständsbrodren Bengt Gudmundsson ökat sina anspråk på nationens och ständets tacksamhet, mätte af ständet antagas såsom gemensåm tanka. Johannes Nilsson från Bohus län instämde. Henrik Andersson från Örebro län ville ej orda mycket om ett representationssätt, hvars olämplighet är lika väl känd i palats som hydda. Redan är 1823, dä han läste Norges grundlag, fann han olämpligheten af fyrdelningen och rättmätigheten af allmänna valen. Hans öfvertygelse derom hade under riksdagarne än vidare blifvit styrkt, och derförutan hade han erhällit uppdrag, underskrifvet af ett stort antal kommittenter, att understödja Örebroförslaget, samt under sitt sednaste vistande hemma på permission ytterligare fått päminnelser att verka för Bengt Gudmundssons förslag, som ligger det andra så nära. Han biträde säledes detta förslag och anförde skriftligen motiverna derför, hvarvid det bland annat hette: sDet borde väl ej undfallit de upplystes männen i Konstitutionsutskottet, att det blott finnes ett sätt att göra ständsformen fortfarande dräglig och rättvis för folket. Det är: att hvarje ständ, liksom det fordrar en fjerdedel af lagstiftningoch beskattningsrätten, äfven på sig fördelar en fjerdedel af beskattningsbeloppet. I det fallet mä det gå; och om utskottet vill föreslå följande förändring i 57 4 regeringsformen: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Rikets Ständer allena, vid allmän riksdag, på det sätt, att hvarje ständ på sig fördelar en fjerdedel af det sammanlagda beskattningsbeloppet; så är jag redo att biträda förslaget. Kan nu detta icke ske; vill Adeln och Presteständet fortfarande endast, såsom man säger, skära breda remmar ur de andra ständens hud, så skulle det vara höjden af oförnuft, att förstärka deras inflytelse medelst aktade och verksamma klassers införlifvande med dem: en åtgärd, som skulle medföra för dessa klasser, att de förlorade den allmänna anda, som nu nägon gång ätminstone förstärker folkopinionens kraft, och för Borgareoch Bondestånden förlusten af deras medverkan för en reform, hvilken ändock slutligen måste ske, om ej bäde konungamakten och styrelsen skola förlora all tillit af folket, och det allmänna missnöjet öfver obilliga bördor, bristfälliga lagar, odrägliga former för medborgsverksamheten, förena sig med hatet och afunden mellan folkklasserna, att upplösa det gamla Sverige i alla fogningar och lemna dess innevänare liknöjde till pris ät en inre väldsmakt eller ät inkräktaren. Han förenade sig i Bengt Gudmundssons förslag och tillade: Hvarje obetänksamt medgifvande ät ständsväsendets försvarare eller lappare, eller åt de penningaristokratiska och byräkratiska intressen, som vilja strecka in Sveriges skattdragande befolkning i två stora fränskiljda folk: ett politiskt myndigt och ett omyndigt, är ett brott emot vära medborgare, ett svek emot landets redliga, vältånkande och oaktadt alla sina, med likgiltighet afide högre och förmögnare folkklasserna äsedda mödor och uppoffringar, likväl mot dem alla välsinnade allmoge.p Per Pålsson från Christianstads län erkände den lilla fördelen hos utskottets förslag att sjelfskrifvenheten bortfölle, men för öfrigt vore ståndsindelningen bibehållen och fördelen af riksnämnden kunde reduceras till noll. Han ville derföre äfven ansluta sig till Bengt Gudmundssons förslag, om ock icke den