af Johannes Nilsson från Skåne, och den 5 , angäå-
ende militärfullmakters kartering, på. begäran af Jo-
nas Christoffersson från Wermland.
Samma utskotts utlåtanden n:ris 7—9 biföllos.
Debatten i Borgarestandet angaenide Statsradets
decharge.
(Forts. frän n:o 110.)
Hr Sundler: Ehurn jag till många delar gillar den
siste värde talarens innehällsrika anförande, och sä-
ledes hufvudsakligen med detsamma instämmer, så
anser jag mig. dock, säsom ledamot inom utskottet,
böra tillkännagifva min tanka i denn: vigtiga fräga.
Delande de äsigter, som uti konstiutionsutskottets
memorial n:o 6 vidfogade reservation:r uttalas, an-
gående utskottets gagnlösa gransknigsarbete, enär
det, på sätt utskottet nu förfarit, enäst gär ut pål:
att anmärka nägra enstaka beslut, aner jag, i följd
deraf och med föranledande af hvad D75 Regerings-
formen jemväl tydligt förutsätter, utslttet hafva äle-
gat, att, för den period hvartill utskotets granskning
af de i statsrädet förde protokoll sträct sig, till väg-
ledning för Rikets Ständers vidare prfning och afgö-
rande, lemna ett totalomdöme öfver cen oväld, nit,
skicklighet och drift, hvarmed konungens rädgifvare
fullgjort deras vigtiga kall, fastheldre som, i motsatt
fall, Rikets Ständer måste umbära den kännedom om
rädgifvarnes verksamhet, som för ett riktigt bedö-
mande deraf visar sig alldeles nödvändig. Men, då
nu så ej egt rum, utan utskottet i stället öfver-
lemnat ät den enskilde riksdagsmannem att, efter bä-
sta förmäga, på egen hand söka skarpa sig ett to-
tal-omdöme om regeringens verksamhett sedan sistför
flutne riksdag, äterstär ej annat än attt den enskilde
riksdagsmannen får fullgöra det åliggaande, som ut-
skottet sig undandragit. Fäster man ssig endast vid
de vigtigaste momenterna, af det sätt, hvarpå styrel-
sen hos oss gått till väga, så visar siig genast, att
retrograd riktning, förenad med en stor passivitet och
liknöjdhet för de nationen aldramest om hjertat lig-
gande frågor, utgjort styrelsens försämsta känne-
tecken. Ty, hvilka samhällsvigtiga förlättringar hafva
väl den nuvarande konseljens ledamöte varit i ständli
att genomdrifva? Jag svarar härpå i sjelfva ver-ls
ket inga. De smulor man i detta afseende ut-
minuterat ät nationen hafva alltför väl ådagalagt, att
man ej haft nägot verkligt allvar med nödiga refor-
mers genomförande och att man egentligen ej tänkt
sig nägon annan verksamhet än den, som afser del
dagliga statsbehofvens oundvikliga tilllfredsställande.
Det är ur denna onationella synpunkt, som ätskilliga
af konungens rådgifvare förnämligast uppfattat em-
betets krafs.
Om man undantager f. d. chefen förr finansdeparte-
metet och ministern för sjöärenderna, haafva nära nog
alla de öfriga rädgifvarne visat en märrklig passivitet,
och hela styrelsens gäng har derföre äffven blifvit re-
aktionär.
Tre är hafva förflutit sedan Riketss Ständer sist
voro samlade. Jag erkände då, med skäl och sann
tillfredsställelse, fördelen af de flera nyyttiga och ge-
nomgripande reformer, som styrelsen frrän Mars 1844,
med raskt bekämpande af åtskilliga murkna satser
och fördomar, hade skänkt nationen, och hoppades
att äfven nu kunna lemna ett lika ytttrande, men,
oaktadt dessa trenne är förflutit, står ldandet ännu på
samma ståndpunkt, under det andra lämder med jätter
steg skynda framåt på bildningens och välmägans
bana. -Tvenne af konungens rädgifvare hafva också,
efter min tanka, gjort sig skyldige till sädana grava-l!
mina, att det förefaller den oväldige medborgaren
tydligt, att de ej äro passande på en plats vid ko-
nungens rädsbord. Jag vill ej tala om alla de skan-l:
daler, som aftären med en utmärkt officer vid Göthal:
artilleri ästadkommit, och den taktlöshet, som dervid:
ädagalades. Jag vill deremot fästa ständets synner-:
liga uppmärksamhet på de i högsta mätto inkonstitu-
tionella försök man gjort, att beröfva militären med-:
borgerliga rättigheter, och förvandla densamma till
en särskild kast i samhället. Skulle dylika ingreppl.
i medborgerliga rättigheter vinna helgd, så skulle
snart för denna upplysta och sannt bildade samhälls-
klass ej äterstå något annat än pligten att, äfvenl:
utom tjensten, tiga. Af hr Billströms reservation,
i hvilken jag till större delen instämt, finnas äfven
upptagna ätskilliga anmärkningar öfver chefens för
landtförsvaret förvaltning, deribland må säsom exem-l;
pel endast anföras 6 punkten, der den deruti om-
nämnda handling är stridande mot 45 R. F.; och
den 7:de punkten, som upptager om passevolansmed-
lens användande till andra än af Rikets Ständer af-
sedda behof, jemte ätskilliga misstag och maktmiss-
bruk, samt i flera afseenden godtyckighet i befor-
dringsväsendet, äfvensom bemälde departementschefs:
uraktlåtenhet att uppgöra eller ens vilja granska nä-
got förslag, som kunde bereda en önskad och yrkad
minskning i armåens underhåll, utan tvärtom före-
slagit ökade anslag till densamma. Men äfven inom
ecklesiastikdepartementet förefinnas oegentligheter af
en svär beskaffenhet. Skolreformen, denna för lan-
det så vigtiga angelägenhet, har icke motsvarat na-
tionens förhoppningar. Det chaos, som för mnärva-
rande räder inom skolväsendet, är till den grad an-
märkningsvärdt, att vederbörande sjelfve icke ens
veta huru de skola reda sig derur. Änmu saknas till
och med en ändamålsenlig skolordning, oaktadt flera
år förlupit sedan reformen antogs. En sorglig känsla
intager fosterlandsvännen, dä han hetraktar det sätt,
hvarpåä chefen för ecklesiastikdepartementet, icke all-
tid med oväld, användt de af Rikets Ständer i för-l.
berörde mätto gjorda, frikostiga anslag. I stället attl
följa den väg för skolreformens utförande, som af den:
nästföregående ecklesiastikministern med utmärkt om-
sorg, rättvisa och i system, blifvit utstakad, har den
nuvarande häruti, af ett illa doldt undseende för by-
räkratien, ätergätt och förändrat nästan allt hvad som
kunde bära pregel af liberalitet. Det är alldeles
samma uppslag som i representationsrefformen, tull-
lagstiftningen med flera vigtiga frägor,, hvarigenom
en obestämdhet, ett vacklande uppenbarar sig, som
nogsamt häntyder på bristande nit och drift hos en
del af konungens rädgifvare. Äfven incom befordrin-
garne och nädärs beviljande tyckes eckslesiastikmini-
stern hafva handlat icke sällan mera effter godtyckets
än förtjensternas och behofvens fordringar. Med få
ord, hr ecklesiastikministern, ehuru i Öfrigt en för-
tjent man, tyckes icke innehafva den. statsmanna-
skicklighet och oväld, som hans höga plats fordrar,
hvarpå dess nyligen till Rikets Ständer afgifna för-
og om hospitalsväsendet synes utgöra ett talande
evis.
Då de fleste af konungens rädgifvare, med få un-
dantag, under deras 3-åriga förvaltning wisat sig sakna
vilja och kraft att genomföra någon endla af de vig-
tiga-reformer, för hvilka nationen så vaarmt nitälskat
och sä högljudt uttalat sin tanka; då reppresentations-
frägan, skatteförenklingen, allmänna wuundervisnings-
anstalternas organisation, försvarsverketsis förenklande
och mindre betungande för nationen; dät handels- och
tull-lagarnes förbättrande, civil-, kriminzal- och kyrko-
lagarnes omskapning enligt tidens kraf m. m. ännu
qvarstå. på samma punkt som förut, och dä regerin-
gen i hela sitt görande och Jlätande hufvudsakligen!
endast gätt.ut på att ådagaläggal ett torftigt uppfyl-!
lande af de alldagliga statsbestyren, utan att nägral