af Johannes Nilsson från Skåne, och den 5 , angäående militärfullmakters kartering, på. begäran af Jonas Christoffersson från Wermland. Samma utskotts utlåtanden n:ris 7—9 biföllos. Debatten i Borgarestandet angaenide Statsradets decharge. (Forts. frän n:o 110.) Hr Sundler: Ehurn jag till många delar gillar den siste värde talarens innehällsrika anförande, och säledes hufvudsakligen med detsamma instämmer, så anser jag mig. dock, säsom ledamot inom utskottet, böra tillkännagifva min tanka i denn: vigtiga fräga. Delande de äsigter, som uti konstiutionsutskottets memorial n:o 6 vidfogade reservation:r uttalas, angående utskottets gagnlösa gransknigsarbete, enär det, på sätt utskottet nu förfarit, enäst gär ut pål: att anmärka nägra enstaka beslut, aner jag, i följd deraf och med föranledande af hvad D75 Regeringsformen jemväl tydligt förutsätter, utslttet hafva älegat, att, för den period hvartill utskotets granskning af de i statsrädet förde protokoll sträct sig, till vägledning för Rikets Ständers vidare prfning och afgörande, lemna ett totalomdöme öfver cen oväld, nit, skicklighet och drift, hvarmed konungens rädgifvare fullgjort deras vigtiga kall, fastheldre som, i motsatt fall, Rikets Ständer måste umbära den kännedom om rädgifvarnes verksamhet, som för ett riktigt bedömande deraf visar sig alldeles nödvändig. Men, då nu så ej egt rum, utan utskottet i stället öfverlemnat ät den enskilde riksdagsmannem att, efter bästa förmäga, på egen hand söka skarpa sig ett total-omdöme om regeringens verksamhett sedan sistför flutne riksdag, äterstär ej annat än attt den enskilde riksdagsmannen får fullgöra det åliggaande, som utskottet sig undandragit. Fäster man ssig endast vid de vigtigaste momenterna, af det sätt, hvarpå styrelsen hos oss gått till väga, så visar siig genast, att retrograd riktning, förenad med en stor passivitet och liknöjdhet för de nationen aldramest om hjertat liggande frågor, utgjort styrelsens försämsta kännetecken. Ty, hvilka samhällsvigtiga förlättringar hafva väl den nuvarande konseljens ledamöte varit i ständli att genomdrifva? Jag svarar härpå i sjelfva ver-ls ket inga. De smulor man i detta afseende utminuterat ät nationen hafva alltför väl ådagalagt, att man ej haft nägot verkligt allvar med nödiga reformers genomförande och att man egentligen ej tänkt sig nägon annan verksamhet än den, som afser del dagliga statsbehofvens oundvikliga tilllfredsställande. Det är ur denna onationella synpunkt, som ätskilliga af konungens rådgifvare förnämligast uppfattat embetets krafs. Om man undantager f. d. chefen förr finansdepartemetet och ministern för sjöärenderna, haafva nära nog alla de öfriga rädgifvarne visat en märrklig passivitet, och hela styrelsens gäng har derföre äffven blifvit reaktionär. Tre är hafva förflutit sedan Riketss Ständer sist voro samlade. Jag erkände då, med skäl och sann tillfredsställelse, fördelen af de flera nyyttiga och genomgripande reformer, som styrelsen frrän Mars 1844, med raskt bekämpande af åtskilliga murkna satser och fördomar, hade skänkt nationen, och hoppades att äfven nu kunna lemna ett lika ytttrande, men, oaktadt dessa trenne är förflutit, står ldandet ännu på samma ståndpunkt, under det andra lämder med jätter steg skynda framåt på bildningens och välmägans bana. -Tvenne af konungens rädgifvare hafva också, efter min tanka, gjort sig skyldige till sädana grava-l! mina, att det förefaller den oväldige medborgaren tydligt, att de ej äro passande på en plats vid konungens rädsbord. Jag vill ej tala om alla de skan-l: daler, som aftären med en utmärkt officer vid Göthal: artilleri ästadkommit, och den taktlöshet, som dervid: ädagalades. Jag vill deremot fästa ständets synner-: liga uppmärksamhet på de i högsta mätto inkonstitutionella försök man gjort, att beröfva militären med-: borgerliga rättigheter, och förvandla densamma till en särskild kast i samhället. Skulle dylika ingreppl. i medborgerliga rättigheter vinna helgd, så skulle snart för denna upplysta och sannt bildade samhällsklass ej äterstå något annat än pligten att, äfvenl: utom tjensten, tiga. Af hr Billströms reservation, i hvilken jag till större delen instämt, finnas äfven upptagna ätskilliga anmärkningar öfver chefens för landtförsvaret förvaltning, deribland må säsom exem-l; pel endast anföras 6 punkten, der den deruti omnämnda handling är stridande mot 45 R. F.; och den 7:de punkten, som upptager om passevolansmedlens användande till andra än af Rikets Ständer afsedda behof, jemte ätskilliga misstag och maktmissbruk, samt i flera afseenden godtyckighet i befordringsväsendet, äfvensom bemälde departementschefs: uraktlåtenhet att uppgöra eller ens vilja granska nägot förslag, som kunde bereda en önskad och yrkad minskning i armåens underhåll, utan tvärtom föreslagit ökade anslag till densamma. Men äfven inom ecklesiastikdepartementet förefinnas oegentligheter af en svär beskaffenhet. Skolreformen, denna för landet så vigtiga angelägenhet, har icke motsvarat nationens förhoppningar. Det chaos, som för mnärvarande räder inom skolväsendet, är till den grad anmärkningsvärdt, att vederbörande sjelfve icke ens veta huru de skola reda sig derur. Änmu saknas till och med en ändamålsenlig skolordning, oaktadt flera år förlupit sedan reformen antogs. En sorglig känsla intager fosterlandsvännen, dä han hetraktar det sätt, hvarpåä chefen för ecklesiastikdepartementet, icke alltid med oväld, användt de af Rikets Ständer i för-l. berörde mätto gjorda, frikostiga anslag. I stället attl följa den väg för skolreformens utförande, som af den: nästföregående ecklesiastikministern med utmärkt omsorg, rättvisa och i system, blifvit utstakad, har den nuvarande häruti, af ett illa doldt undseende för byräkratien, ätergätt och förändrat nästan allt hvad som kunde bära pregel af liberalitet. Det är alldeles samma uppslag som i representationsrefformen, tulllagstiftningen med flera vigtiga frägor,, hvarigenom en obestämdhet, ett vacklande uppenbarar sig, som nogsamt häntyder på bristande nit och drift hos en del af konungens rädgifvare. Äfven incom befordringarne och nädärs beviljande tyckes eckslesiastikministern hafva handlat icke sällan mera effter godtyckets än förtjensternas och behofvens fordringar. Med få ord, hr ecklesiastikministern, ehuru i Öfrigt en förtjent man, tyckes icke innehafva den. statsmannaskicklighet och oväld, som hans höga plats fordrar, hvarpå dess nyligen till Rikets Ständer afgifna förog om hospitalsväsendet synes utgöra ett talande evis. Då de fleste af konungens rädgifvare, med få undantag, under deras 3-åriga förvaltning wisat sig sakna vilja och kraft att genomföra någon endla af de vigtiga-reformer, för hvilka nationen så vaarmt nitälskat och sä högljudt uttalat sin tanka; då reppresentationsfrägan, skatteförenklingen, allmänna wuundervisningsanstalternas organisation, försvarsverketsis förenklande och mindre betungande för nationen; dät handelsoch tull-lagarnes förbättrande, civil-, kriminzaloch kyrkolagarnes omskapning enligt tidens kraf m. m. ännu qvarstå. på samma punkt som förut, och dä regeringen i hela sitt görande och Jlätande hufvudsakligen! endast gätt.ut på att ådagaläggal ett torftigt uppfyl-! lande af de alldagliga statsbestyren, utan att nägral