Kristendom och Civilisation i rysk
mening.
Man hör ej sällan påstås att vissa åtgärder
af det eller det kabinettet förråda ryska styrelse-
yrundsatser — att den eller den thronarfvin-
sen blifvit inlärd att hylla dessa grundsatser —
att de äga bekännare och bundsförvandter bland
det eller det landets adel och prelater — att
den eller den professorn tycks hafva åtagit
sig deras inskärpande hos den akademiska
ungdom, som framdeles är ämnad att ingå
bland den presterliga, den civila och den mi-
litära embetsmannaklassen — att den eller den
tidningen understödjes eller underhålles för
att bana dem väg i allmänna tänkesättet. Er-
kännas. måste dock att alla dessa påståenden
icke äro annat än mer eller mindre sannolika
gissningar, mer eller mindre påtagliga slut-
följder från hvad Rysslands styrelseätgärder
tyckts antyda, så vidt man haft sig dessa be-
kanta. Någonting bestämdt och afgjordt har
ärvid omöjligen kunnat komma i fråga så
länge ryska styrelsen icke funnit lämpligt att
sjelf, och i enkelt, öppet och tydligt språk,
uttala sina statsmaximer. Också har följden
varit den vanliga då den ene siger ja och den
idre säger nej om samma sak; när dessa
åståenden afvisades eller motsades af en el-
er flera bland dem de närmast angå, nödga-
des allmänna omdömet alltid stadna vid san-
nolikheter eller utgå från det större förtroen-
det för sagesmännen på den ena eller andra
sidan.
Ovissheten är nu skingrad; allmänna omdö-
met kan hädanefter stå på egen grund hvadlf
denna punkt beträffar. Ryssland har nyligen ll
kungjort sina åsigter öfver just de egentliga l,
hufvudämnena för närvarande samhällens all-li
männaste uppmärksamhet: kristendomen och ci-l(
vilisationen, likasom öfver samtidens sträfvan-h
den att förverkliga den förras id i förening!
med den sednare. Något tvifvel återstår cjl
längre om de ryska åsigterna häröfver, ochl
lika litet något hinder att sammanställa demlhi
med deras motsvarigheter i ord och handlingl:
utom Ryssland. eller att inse i hvad mån del
ofvan omnämnda gissningarne och slutsatsernal.
varit sanna eller förfelade. Hvar och en kant,
hädanefter jemföra och döma härom på egenh
hand. -
Detta tillfälle har öppnats genom en under
den vanliga ryska censuren utkommande tid-l
ning, som begynt utgifvas i Polen, och hvar-
om man i ett preussiskt handelsblad Ostsee
Zeitung träffar följande meddelanden från Po-l
sen af den 29 sistl. Maj.
Äfven Ryssland — yttrar den polske kor-
respondenten — har genom grundandet af den
från den 1 sistl. April, under grefve Rrzewuskis
redaktion utkommande tidningen Dziennik War-
szawski erkänt att den iddernas rörelse, som
skakar det vestra Europa, har öfverskriditry-
ska gränsen, och att man icke längre kan
med framgång bekämpa den ensamt genom
fysiskt våld. Ryska styrelsen har sett sig tvun-!
gen att sjelf gripa till ideella vapen och verka
på allmänna tänkesättet genom pressen. Så
obetydlig denna företeelse kan tyckas när den
-skådas blott på ytan, så vigtig är den likväl
i historien om Rysslands utveckling. Men af-
sedt ifrån den allmänna vigten af detta första
steg till en politisk tidningslitteratur inom Ryss-
end, har man här att betrakta det närmaste
undamålet dermed. I början lit Dziennik
A wski ej tydligt märka sitt cgentliga
ien sysselsatte sig mindre med politik
kämt och gyckel öfver de förnämare
rhållandena i Warschau. Ändtligen
helt oförmodadt med sin tros-
on artikel med öfverskrift Civi-
endomn. Sedan den häri först
awvilisation och kristendom så-
est bestämda motsatser, fort-
ivil on sträfvar att förlyckliga alla samhälls-
st i det fåfinga och onyttiga i ett sädant
ta är mälet för den af henne påhit-
e enskap befordrade statsekonomien; och
men kar undra öfver att denna gör så stora
frur sahällen, der icke hjeltar, proster, skal-
mstoriska ätter representera civilisationen,
t I oukirer, ockrare, börsspekulanter och fabriks-
KE: stendomen åter är en stiftelse af Gud,
menniskoslägtets äerlösning sjelf vardt men-
h i denna egenskap tillhörde den mest ly-
om jordens äldsta samfund, men derjemte
h olyckligare än fåglarne under himmelen,
2 intet, hvarunder han kunde luta sitt
okså fördömer kristendomen icke blott verl-
gar och palatser, utan äfven rikedomen i
hvilken först genom riktigt bruk får sitt
der den förvirring, hvari de europeiska
blifvit störtade, se vi äfven attsamfundet
och samfandsordningen finna verkligt skydd allenast
ost adel och adlig anda ännu bibehållit sig.
ida, i förening med religionen, bevarar den
rän upproriska läror. Det är hon, som i
or hämmat ofrälsehopens äflan, och som till
med afvisat de irrläror, hvilka voro segern så
ven i Österrike har adelns och krigsmak-
skänsla, ehuru der saknande en religiös
.t samhället undan demagogiens händer. I
iterförhjelper denna hederskänsla de kon-
srundsatserna till väldet. Hvar helst, der
orskänsla icke helt och hället utslocknat,
nan icke förtvifla om samhället. Endast i
är allt förloradt, derföre att dess adel är
h hållet utrotad, och tyvärr icke blott i hvad
-.e ställningen angär, hvilket ännu icke var
nuvot tecken till vanmakt, utan till sjolfva sin anda.
öfverensstämmels2 härmed framställer
i)ziennik Warszawski sin politiska trosbekän-
1se på sätt som följer:
Menskliga förnuftet har aldrig ägt något infly-
tande vid samhällens och samhällsklassers tillkomst.
. De män, som grundlägga samhällen, äro, för
vidt deras förfarande är riktigt, allenast Guds red-
skap.
). Hvarje lefvande samhällsordning — och utan
sådan kan intet samhälle bestä — är icke något
aniskoverk.
4, Väldet är öfverallt oinskränkt; ehuru det icke
verallt, ja ingenstädes, tillämpar hela sin makt.
5. Intet maktmissbruk, i uteslutande menskliga
angeltgenhoter, rättfärdigar nägot undersätarnes mot-
nd.