åt sig och satte helt simpelt herr Charles un-
der förmyndlare.
Studentlifwet i Upsala och Lund hade då
ej ännu kommit på moden i våra tidnings-
spalter, der det nu spökar i de vidunderliga-
i canards man vill tänka sig bland andra
shionable mews. -
Hade mam då varit lika samvetsöm i den
vägen som mu, skulle Charles nog vetat akta
sig både för Mälarebanken och de der enormt
dyra ostronffrukostarne med sin champagne.
Men stackars Charles, på den tiden lät man
akademierna beskedligt vara i fred och äta
ostron så mycket de behagade.
Emili Wener, en fattig, men som vi sett
skön och derill god och älskvärd flicka, bruks-
atronens sjsterdotter, kom vid denna tid till
ammarlunta för att förestå sin morbrors hus-
håll. Sanningen att säga var det dock mera
af aktning för sin systers minne, hvilken Se-
bastian på hennes dödsbädd högtidligt lofvade
att taga en faderlig vård om lilla Emili, och
af kärlek förr den unga flickan, som han upp-
b it henne ii sitt hus. Sedan han nu mist sin
Barles vär ock Emili hans enda oumbärliga
sällskap.
Detta tillgick på följande vis.
Charles och Emili älskade hvarandra re-
dan första gången de träffades och det dröjde
ej länge förr än begge liksom på en gång be-
Mek sin ömsesidiga böjelse, då ynglingens
eriansökar undertecknades med en varn
kyss af der femtonåriga Emili.
Men brukspatronen försäkrade Charles, at
ehuru han visserligen mycket värderade Emi
I, så ville tan dock ej höra talas om någo
frieri. Ni ären båda ännu för unga och oer
finav, memade han. Jag är en man att st
för mma orrd, kom ihåg det, Charles, och tal
icke mera derom, du står dessutom unde
förmyndare och måste rätta dig efter andra