samma protokoll, till föreställning och tillrättavisning,
att räknas och anses såsom första varningsgrad; den
andre har under husförhör vägrat en hemmansåbo bi-
fall å begäran att få hemgå, sedan han vid tillfället
redan blifvit förhörd, och då samma begäran förnyats, )!
förnyat vägrandet, tillsagt klockaren att hindra ut-
gåendet, sprungit upp frän sin stol och i vredesmod :-
med högra handen gifvit bonden tre slag på venstra l!
axeln, för hvilket allt den felande, som erkänt sitt
våldsamma förfarande, benämdt öfverilning, blifvit!
faderligen förehållen densamma, men undgått var-!
ningsgrad, emedan auktoriteten i den felandes visli-)!
gen uttalade föresats att för framtiden taga sig tilll!
vara, funnit den säkraste borgen för detta tillvara-!
tagande. Den ene uttalar ovederlagda anmärkningar
vid tillfälle, då de formenligt måhända icke egt fram-
ställas, men deras sanningsenlighet stod uppenbar;
den andre använder tvång, för att vid en förrättning !
qvarhälla en ähörare, gifver handgriplig aga och be-l!
straffning uti menighets närvaro och under embetets!
utöfning, men han undgår all annan påföljd för detta !
missbruk af sitt embete, än den faderliga tillrättavis-1
ningen. Consistorii förfarande, strängheten vid det
ena tillfället, och mildheten vid det andra, är högst
farligt; det lemmar rum, dels för ett härdt bedöm-
mande utan erforderligt utredande, huruvida och ils
hvad män förbrytelse verkligen egt rum, dels ock,!
hvad lika illa är, för brottslingens frikallande från !
ansvarspåföljd, om han erkänner brottet, säger siglt
ängra det och lofvar bättring för framtiden. I
Vi vilja anställa en närmare granskning med dessa ?
beslut och af de tillgöranden, i följd af hvilka del!
tillkommit. Det i tiden först tillkomna beslutet ärl3
gifvet den 10 Juli 1850, i anledning af sex åboersc
inom Lilla Beddinge församling gjorda anmälan der-1t
om, att deras kyrkoherde, prosten magister Chr. Teg-
ner, vid ett husförhör i socknens skolhus i November !
1848 tilldelat åboen Hans Jönsson i samma försam- !
ling flere slag med handen, hvarom vittnen blifvit:
uppgifne och åberopade; i anledning hvaraf prosten !
Tegner förklaringsvis redogjort för sitt tillgörande vid:
tillfället, upplysande, att, sedan en person fätt till-Åc
stånd för giltig orsak att hemgå före förrättningens
slut, hade Hans Jönsson framställt enahanda begä-l!
ran, hvilken, enär föreburna skälet icke varit antag-s
ligt, blifvit afslagen, och, då den straxt derpå för-!
nyats, under efter förmenande sturskt åberopandel:
deraf, att han redan läsit, samt den allvarliga erin-k
ran, som lemnades till qvarstannande, icke päaktades,
utan yttranden gåfvos, som voro föga passande, för-
anledt förehällningar af ofog och befallningar att qvar-
stanna, jemte klockarens tillsägande att ställa sig vidlt
dörren för Hans Jönssons hindrande, och, enär der-H
efter ett otidigt sorl af honom förts, föranledt frägorr
ä honom dem han vägrat besvara, och slutligen attll
prosten uppsprungit från sin stol och gifvit HansÅf
Jönsson de omnämnde trenne slagen. Om prostenls
icke förmår att genom vänliga och allvarsamma an-
maningar hälla dem af sina åhörare, som samman-
trädt för husförhör, tillsammans tills han hinner slu-
tet af en sädan förrättning, så är det likväl icke ge-
nom handkraft qvarblifvandet får beredas; den sor-
lande får och bör anmanas till-lugn oeh ro, men attli
genom svåra eller bittra frägor bereda detta, sedanlk
förhör med honom redan skett, är obehörigt, ochån
ännu mer, att med slag, af handen eller annorledes,
väldsamt tillrättavisa. — Prestens erkännande attså-
dant icke skett med kallblodighet och att han iekels
gillar sitt beteende, för hvilket han likväl villg finna v
en tillräcklig förklaring uti Hans Jönssons uppfö-o
rande, är icke tillräckligen försonande, ehuru detlg
måhända bör göra den agande handen mindre l
hård. Prosten Tegners förfarande var dock ickel
allenast öfveriladt, det var äfven groft felaktigt samt(
stridande emot allmän lag och hans embetes värdig-ic
het; hans otvungna och uppriktiga erkännande aflf
hvad vid tillfället förelupit, har hos konsistorium, ilb
stället att endast minska förebråelserna derföre ochla
lindra den arbiträra bestraftningen derå, framkallat p
ett ampelt beröm och loford å hans förut visade em-Åf
betsverksamhet : Konsistorium har med sann tillfreds- li
ställelse igenfunnit det allvarliga nit samt den vär-
derika oförtrutenhet och samvetsgrannhet hvarpå pro- 1:
sten Tegner under sin förrättning af en pastorsÅn
maktpåliggande embete städse visat prof, men icke lic
kan det otvungna och uppriktiga erkännandet af fel-
aktighet ensamt fästa tankan vid profven af det be-
römliga uti hans förra emhetsförvaltning; erkännan-
det röjer antingen endast kärlek för sanningen, ellerrå
ock kanske hellre en benägenhet att sälunda undgå lki
förödmjnkelsen att vara tillstädes vid undersökningen lil
hos verdslig domstol, då vittnen skulle intyga förhäl-lic
landet med alla dess omständigheter; men det lederm
icke tankan omedelbarligen på det berömliga uti förra ak
embetsförvaltningen ; och då konsistorium icke kunnat de
undgå finna, hvad prosten Tegner sjelf medgifvitm
och ogillat, att, oaktadt Hans Jönsson emot honom lut
på ett opassande sätt sig förhällit, prosten under em- sj!
betsutöfning sig öfverilat, har denna öfverilning blif-or
vit honom förehållen under erinran att taga sig tilljh:
vara derföre för framtiden, hvarföre kongistorlum utiläf
prostens segen uttalade föresats har den säkraste bor- to
gen. Vi anse konsistorium, äfven bibehållet vid det i
så besynnerligt begagnade fadersväldet, icke hafva lif
varit berättigadt att lemna prosten Tegnör sålunda sti
ansvarsfri för glömska af sitt embetes värdighet och loe
för sin åhörares öfverfallande med hugg och slag un-len
der embetsutöfningen, hvilket öfverfallande ovägerli- m
sen mäste med ansvar beläggas, om lagen icke skalllstc
nedtrampas, likasom yi anse det af konsistorium all- gå
deles otillständigt, att, genom antagandet af prosten
Pegners uttalade föresats såsom borgen för ett fram- ne
ida tillvaratagande, i stället att göra den lemnade lor
erinran allvarlig och träftande, liksom upphöja värdet ) ht
ock tillförlitligheten af hans goda föresats, hvilken, sig
ikt alla andra, då den frestas, lätt kan svika, helst fat
lå handlingen, såsom nu, lemnag ieke allenast ostraf-Åm
ad, utan till och med omlindas med gördlar af beröm ru
och smicker. än
Det sednare beslutet finnes, såsom redan sagdt är, tr
ch samma handling dessutom utvisar, utfärdat några
nänader efter det förra, här förut omnämnda, eller
len 23 Oktober 1850. Det afgör en stridighet emel-
an 2:ne prestmän, def ene, kontrakts-prosten öfver
Wemmenhögs härad L. P. Holmberg, klagande, den
ndre, kyrkoherden vid Hemmesdynge och S. Åby
församlingar, prosten magister F. D. Hindbeek, för-
larande. I förbigående må följande anmärkning
söras: Att namnet magister icke innefattar bevis om
gentlig lärdom hos den, som bär det, ehuru det
ikväl ätminstone vittnar om någon beröring med och
ännedom af språk och vetenskaper, medgifvyes; men
jä den ene aft desse tvistande fått och den andre
eremot icke fått philosophiska lagern, borde det rin-
a företräde uti benämningen den ene sålunda har
ramför den andre icke uteslutits, minst derföre alt
ontrakts-prosten är den icke graduerade. Uti ett
and, der titlarne gälla så mycket som uti värt, är
behörigt, att utesluta dem för en och begagna dem
ör en annan: prosten Hindbeek får af konsistorium
cke ätnjuta sin magister-värdighet, men för prosten
Cegner ihågkommes och utsättes den.
Den prostvisitation, hvaröfver protokollet sändes
tt uppläsas, hölls den 30 September 1849. Hvarje
rotokoll mäste, för att gälla eller äga vitsord, upp-
isas och justeras, antingen genast efter, d. ä. sam-
na dag det blifvit hället, eller sedermera ä nägon
erefter anvist dag. Ändamålet med detta upplä-
ande kan icke vara-annat, än att den eller de, för
vilka detta sker, må kunna efter befogenhet fram-
omma med anmärkningar, i sak eller i form;
en icke kan protokollet vid en prost-visitation upp-
isas, att vördsamt ähöras, såsom ett enväldigt på-
ud, det der icke tåler rättelse eller framställning
erom. Det ifrägakomne protokollet var icke juste-
wdt, ehuru ä detsamma fanns sanningstridigt anteck-
adt, Vid tillfället uppläst och justeradt: det till-
cickades kyrkoherden, enligt hvad utslaget antyder.
den äolibla afsigten att kungöras församlingarne
ch inskrifvas i visitationsboken: om afsigten ensamtjga!ln
rit den sistnämnda, hade all erinran emat innehäl- det
t vid utl:st sockenstämma varit otillständig; men
i handlingen skulle kungöras, blef den oväserligen F