Han mätte mig med förvånad blick och svarade derefter: Vet ni icke, min herre, att Malta är er ö? Hur kan ni fråga mig sådant ? Jag betänkte, att den jord, på hvilken jag stod, åtnjöt Englands mäktiga skydd och beslöt att yppa mina bekymmer för den unge mannen, som ingaf mig förtroende; måhände egde han lika trogen själ som portvaktaren i rTriest. Jag anmodade honom höfligt att följa mig till något kaf och dricka ett glas vin med mig, emedan jag hade något att säga honom. Han följde genast med. måhända drifven af nyfikenhet, och snart sutto vi för oss sjelfva i ett litet rum. pMen, min herre, är ni en mördare, som bär er så här besynnerligt åt? frågade han mig allvarligt. Nej, svarade! jag honom, jag är ingen mördare, utan en ungersk flykting, Jag har sett mig tvungen af omständigheterna, att såsom kock gå ombord på den österrikiska krigsångbåt, som ligger der i hamnen; men jag har beslutat att icke mer återvända dit, utan om möjligt dölja mig några dagar på denna ö; och om ni dervid kunde vara mig behjelplig, så skulle ni icke få något obehag deraf.n En Ungrare! utropade Maltesaren förvånad. Då behöfver ni icke döljas; ni står då under engelskt beskydd. Derefter inropade han värden på kafeet och sade: Upprepa för denne herre den ordre, som kommit till guvernören angående ungerska flyktingar., År det en Ungrare?s frågade värden. Det hör icke hit, genmälde mitt sällskap; svara blott på hvad jag sagt er.n Nå ja, de ungerska flyktingarne: skola beskyddas och fortskaffas till England, om de vilja det,, sade värden. En sten föll från mitt hjerta. Med af glädje darrande röst bad jag den unge mannen följa mig till Maltas polisdirektör. Han gjorde det genast. Jag berättade hela min historia för polisdirektören. Då jag slutat, sade han vänligt: Frukta icke mer; ni är här i säkerhet. Men jag kan endast beskydda hederligt folk. Ni har varit kock i 18 dygn och mottagit pengar till inköp, gå till österrikiska konsuln och aflägg räkenskap. Men för att ni skall