u— oo nouOn—A färdade stadgan, förfelad, oeh om orsaken kan ligga i författningen eller i tillsyn öfver hennes efterlefriad. Väckelse till en sådan följdrigtig tankegäng har destomer lemnats i: den namngifne anslagstagarens tryckta officiela redogörelse angående möjligheten at! ästadkomma en icke förderflig, för den tidiga sammanhopningens förförelser farlig folkskola. Vidare är det, äfven för den som icke läst statsrådsprotokollen, bekant att de innehålla ätskilligt om söndringar inom kyrkan: att ett inre missionssällskap velat bilda sig, hvars stadgar varit föremål för regeringens pröfning och beslut. Äfven deraf skulle det synas som någon anledning förefunnits för utskottet att eftersinna huruvida sådana i dagen framträdande företeelser, i förening med den allmänna rösten om religionsvärden, denna sambällets vigtigaste angelögenhet, icke haft något att betyda i afseende på bristande styrelse, tillsyn och laglydnad. Vid sista riksdag fingo ständerna del af ett från dävarande departementschefen för ecklesiastikärenden i underd. framställt förslag om en högre eller öfverstyrelse för skolorna, och nödvändigheten af kyrkolagens omarbetning, har under sednare riksmöten ständigt omtalats. Männe allt nu stär väl till att nägon vidare åtgärd icke behöfves eller är den angelägnaste omtankan för landets väl undanträngd af andra göromäl för dagen, som hopande förtynga och nedtrycka: sjelfverksamheten. Under tiden utfärda vanryktade tidningsskrifvare sina cirkulär äfven omedelbart till folkskolelärarne och verkställande makten rättar dem. Fordom hette det ätminstone: Hur du sådde goda säd i din åker — hvarifrån ogräset? Nu behöfves icke denna fråga. Af den snart sedan ett decennium utfärdade folkskolestadgan månne nägot godt är att vänta, derest icke styrelsen upprätthåller lagbuden deri och rikets ständer, säsom nu varit tillfället; derom påminna. Fattigdomen tilltager, föräldralösa barnskaror ökas öfver hela riket, hvart 12:te i stället för 5:te är förut hvart 16:de i hufvudståden;hvart annåt barn oäkta. Äfven dessa torde hafva någon anledning till anmärkning, och hafva. anspråk grundade i naturens lagar, som. förr eller sednare uttaga sin rätt oberoende af lagar och grundiagar, som befinnas vanmäktiga då verkställigheten uteblifver. Det har visat sig att penningeanslag icke kunna nägot väsendtligt uträtta med mindre de samvetsgrannt användas. Medborgarnes goda vilja och spridda verksamhet blifva till stor del fruktlösa om icke styrelsen tillbåller Gudsfruktans och upplysningens värdare att gifva enhet och sammanhang ät statens och enskildas samfälda bemödanden. Det är konstitutionsutskottets pligt att anmäla hvad i detta hänseende kan brista ä styrelsens sida och vär sak att utkräfva vära barns rätt i skolan. I ett fosterländskt föredrag yttrade för några dagar sedan en stor talare: vatt hvarje tid har sin rövrelse, att vår utmärkte sig för ett. stort framätskri;dande — i det onda. Nå väl, om fäderneslandets stora intressen ieke mera gå framät utan stadna i bakgrunden, icke frukta Vi att frambära vära bekymmer, våra rättsanspråk till en konung, hvars värde för hans folk i icke ringa män blifvit ökadt genom det föredöme hans hus gifvit af den sorgfälligaste föräldravärd, den för landets framtid och hopp dyrbaraste uppfostran. Ingalunda, det är hjertats språk och hjertats angelägenhet vi framföra,l ty liksom för den enskilda all kunskap, alla lefnadsreglor, all verksamhet fär sitt egentliga värde genom bhjertats förbättring, så ock hvilar statens helsa och förkofran på religionsvärdens, uppfostringsoch undervisningsväsendets upprätthällande och förbättring. Detnit och den arbetsflit; som för öfrigt utmärka de rådgifvare i ecklesiastikärenden konungen sig valt, äro icke eller egnade att ingifva oss misströstan för framgången af hvad vi med skäl yrka. Ständernes första utskott hade, efter mitt förmenande, varit destomera pligtigt till synnerlig uppmärksamhet på denna del af rikets styrelse som densamma utan gensägelse är den vigtigaste, allmänneligaste och emedan den i sina utgreningar besörjes när stan uteslutande af medlemmarne inom ett riksständ af hvilket regeringen sjelf i ömtäliga frågor angående anslag, decharge m. m. ofta beror. Hon kan således deraf frestas till allt för mycket undseende. Om icke sär tillförene varit, hade det väl. aldrig kommit derhän att ständerne sjelfve måste, säsom nu nyligen skett, falla styrelsen säsom kyrkans öfverhufvudiembetet genom företaget att vilja reglera själavärden i rikets hufvudstad. Ordningen skall ock nog komma till landsorten eller kanske rättare sagdt oordningen, derest presterne få, såsom man pästär det i allmänhet skett i folkskolorna, efterläta religionsvården, och, i saknad af nödig tillsyn och, sysselsatte med verldsliga bestyr, att mera försjunka i overksamhet för deras andliga kall. Jag hade önskat att genom den proposition på äterremiss jag begärt och som blifvit mig lofvad att isin ordning framställas, få dessa mina tankaroch anmärkningar vid det föredragna konstitutionsutskottets memorial underställda dess pröfning, men det läter sig numera ieke göra sedan propositionen derom uteblifvit och en annan i förtid framställd afskurit möjligheten att framställa den jag begärt. Jag reserverade mig i god tid emotett sådant förfarande, men det blef ändock för sent. Dizi et Salvavi. tee —