u— oo nouOn—A
färdade stadgan, förfelad, oeh om orsaken kan ligga
i författningen eller i tillsyn öfver hennes efterlefriad.
Väckelse till en sådan följdrigtig tankegäng har de-
stomer lemnats i: den namngifne anslagstagarens
tryckta officiela redogörelse angående möjligheten at!
ästadkomma en icke förderflig, för den tidiga sam-
manhopningens förförelser farlig folkskola.
Vidare är det, äfven för den som icke läst stats-
rådsprotokollen, bekant att de innehålla ätskilligt om
söndringar inom kyrkan: att ett inre missionssällskap
velat bilda sig, hvars stadgar varit föremål för rege-
ringens pröfning och beslut. Äfven deraf skulle det
synas som någon anledning förefunnits för utskottet
att eftersinna huruvida sådana i dagen framträdande
företeelser, i förening med den allmänna rösten om
religionsvärden, denna sambällets vigtigaste angelö-
genhet, icke haft något att betyda i afseende på bri-
stande styrelse, tillsyn och laglydnad.
Vid sista riksdag fingo ständerna del af ett från
dävarande departementschefen för ecklesiastikärenden
i underd. framställt förslag om en högre eller öfver-
styrelse för skolorna, och nödvändigheten af kyrko-
lagens omarbetning, har under sednare riksmöten
ständigt omtalats. Männe allt nu stär väl till att
nägon vidare åtgärd icke behöfves eller är den an-
gelägnaste omtankan för landets väl undanträngd af
andra göromäl för dagen, som hopande förtynga och
nedtrycka: sjelfverksamheten. - Under tiden utfärda
vanryktade tidningsskrifvare sina cirkulär äfven ome-
delbart till folkskolelärarne och verkställande makten
rättar dem. Fordom hette det ätminstone: Hur du
sådde goda säd i din åker — hvarifrån ogräset? Nu
behöfves icke denna fråga.
Af den snart sedan ett decennium utfärdade folk-
skolestadgan månne nägot godt är att vänta, derest
icke styrelsen upprätthåller lagbuden deri och rikets
ständer, säsom nu varit tillfället; derom påminna.
Fattigdomen tilltager, föräldralösa barnskaror ökas
öfver hela riket, hvart 12:te i stället för 5:te är förut
hvart 16:de i hufvudståden;hvart annåt barn oäkta.
Äfven dessa torde hafva någon anledning till anmärk-
ning, och hafva. anspråk grundade i naturens lagar,
som. förr eller sednare uttaga sin rätt oberoende af
lagar och grundiagar, som befinnas vanmäktiga då
verkställigheten uteblifver. Det har visat sig att pen-
ningeanslag icke kunna nägot väsendtligt uträtta med
mindre de samvetsgrannt användas. Medborgarnes
goda vilja och spridda verksamhet blifva till stor del
fruktlösa om icke styrelsen tillbåller Gudsfruktans och
upplysningens värdare att gifva enhet och samman-
hang ät statens och enskildas samfälda bemödanden.
Det är konstitutionsutskottets pligt att anmäla hvad
i detta hänseende kan brista ä styrelsens sida och vär
sak att utkräfva vära barns rätt i skolan.
I ett fosterländskt föredrag yttrade för några da-
gar sedan en stor talare: vatt hvarje tid har sin rö-
vrelse, att vår utmärkte sig för ett. stort framätskri-
;dande — i det onda. Nå väl, om fäderneslandets
stora intressen ieke mera gå framät utan stadna i
bakgrunden, icke frukta Vi att frambära vära bekym-
mer, våra rättsanspråk till en konung, hvars värde
för hans folk i icke ringa män blifvit ökadt genom
det föredöme hans hus gifvit af den sorgfälligaste
föräldravärd, den för landets framtid och hopp dyr-
baraste uppfostran. Ingalunda, det är hjertats språk
och hjertats angelägenhet vi framföra,l ty liksom för
den enskilda all kunskap, alla lefnadsreglor, all verk-
samhet fär sitt egentliga värde genom bhjertats för-
bättring, så ock hvilar statens helsa och förkofran på
religionsvärdens, uppfostrings- och undervisningsväsen-
dets upprätthällande och förbättring. Detnit och den
arbetsflit; som för öfrigt utmärka de rådgifvare i
ecklesiastikärenden konungen sig valt, äro icke eller
egnade att ingifva oss misströstan för framgången af
hvad vi med skäl yrka.
Ständernes första utskott hade, efter mitt förme-
nande, varit destomera pligtigt till synnerlig uppmärk-
samhet på denna del af rikets styrelse som densam-
ma utan gensägelse är den vigtigaste, allmänneliga-
ste och emedan den i sina utgreningar besörjes när
stan uteslutande af medlemmarne inom ett riksständ
af hvilket regeringen sjelf i ömtäliga frågor angående
anslag, decharge m. m. ofta beror. Hon kan således
deraf frestas till allt för mycket undseende. Om icke
sär tillförene varit, hade det väl. aldrig kommit der-
hän att ständerne sjelfve måste, säsom nu nyligen
skett, falla styrelsen säsom kyrkans öfverhufvudiem-
betet genom företaget att vilja reglera själavärden i
rikets hufvudstad. Ordningen skall ock nog komma
till landsorten eller kanske rättare sagdt oordningen,
derest presterne få, såsom man pästär det i allmän-
het skett i folkskolorna, efterläta religionsvården, och,
i saknad af nödig tillsyn och, sysselsatte med verlds-
liga bestyr, att mera försjunka i overksamhet för de-
ras andliga kall.
Jag hade önskat att genom den proposition på äter-
remiss jag begärt och som blifvit mig lofvad att isin
ordning framställas, få dessa mina tankaroch an-
märkningar vid det föredragna konstitutionsutskottets
memorial underställda dess pröfning, men det läter
sig numera ieke göra sedan propositionen derom ute-
blifvit och en annan i förtid framställd afskurit möj-
ligheten att framställa den jag begärt. Jag reserve-
rade mig i god tid emotett sådant förfarande, men
det blef ändock för sent. Dizi et Salvavi.
tee —