oo RR ran nr nt lestädes omöjlig, utom 2 der hvarest väldet genom en svag och modlös regeriring banat sig väg. Han upprepade sin vanliga sattsts att det är klokast att taga något som har fördelar r med sig, heldre än att vilja ha allt och få intet. ODm valrätten vidare utsträckes, skall den snart tränga : sig ned till familjens medlemmar och tjenare, o. s. v. Reformmöten, mente han, betyda i Sverige ingenting och de politiska kannstöperierna äro-ej mer värda än tyskt Närnbergerkram. — Slutet var hället i gammal välbekant stil och slängar haglade öfver reformvännerna och tidningspressen. — Hörnfelt från Westernorrland och Johan Johansson från Östergöthland m. fl. bröder instämde. Bevillningsutskottets betänkande N:o 5, angående Tullbevillningen, förekonm nu, och sedan ingressen dertik, afstyrkande flere : motioner om gamla tulltaxans bibehällande, blifvit upppläst, började en fyra timmars diskussion. Här medhunnnos dock ej, såsom vid samma tillfälle under förra rikksdagen, nägra speciella undersökningar angäende soockerhalten i sill-lake eller näringskraften i renlave,, — frägan var blott om de stora principerna af frilhandel eller prohibitivsystem. Gezelius från Dalarne, Petter Mårtensson och Sandstedt från Småland yrkade i skriftliga anföranden gamla taxans och skydsstullarnes bibehällande, framför allt på jordbruksprodukter, viktualier och jern. — Strinnlund, en af motionärerme för gällande tulltaxas qvarstäende, androg såsom skäl derför att densamma ännu vore alltför litet begagrnad och pröfvad, samt att ett liberalare system endaast skulle förvärra tillständet, då redan på de 7 sistaa åren exporten minskats mot importen med 51 millioioner rdr och hvarigenom efter hans beräkning vid näsista riksdag endast skulle äterstå 10 millioner silfyver i banken. Han ansåg det liberala systemet tillkkommet endast i följd af Englands exempel, som likkväl länge åtnjutit för sina fartyg samma rättigheter som de svenska, och som genom nedsättning i tullen på Östersjöträvaror endast gjort en ebetydlig uppoffring. Han trodde Sverige hafva gätt förut i uppsffringar och ansåg det engelska intressets herravälde högst vämjGigt. Följderna af ett liberalt tullsystem blefve fattigdom, oförmäga att utgöra ökade skatter och brottens tilltagande. Han ville derföre bibehälla gällande taxa, och att endast tull-lindringarne och sockerfrägan mätte förekomma till serskild behandling. -— Östman ansäg det mnärvarande sättet att ändra tull-taxan 3 gänger på 10 är, innebära en för handel och fabriker alltför skadlig fluktuation, ehuru han annars ej vore vän af förbud eller höga tullar. — Arvid Arvidsson från Elfsborgs län, ledamot af utskottett, hade deremot ett anförande, hvari tullförbudens bortttagande och nedsättning i tullsatser förordades, och 1 hvari Öbom och Eden instämde. Bengt Gudmundsson fann rättvisan fordra såväl skydd för näringarna ssom reciprocitet med främmande länder, men kunde för ingen del gilla förbuden, hvilkas vanmakt man d dessutom ser af handelsbodarnes lager af förbudna och inlurendrejade varor. Han önskade derföre borttaagande af alla förbud, mot en skyddstull af 33, proocent, hvaremot tulltaxans öfriga artiklar ej behöfde: någon förändring, endast att tullindringarna och hvzsad utskottet vill föreslå i sockerfrågan mätte särskilildt diskuteras. F. talmannen Anderss Eriksson hade blifvit mycket förskräckt af Strinnlunads tal om silfrets försvinnande, . om fattigdomen och bbrotten, men trodde dock att ; förbud och höga tullarr ästadkomma lika stora faror. Man känner att ett slags assuransföreningar finnas som tillhandahälla Sverige med förbudna varor mot 15 procent i arfvode, och att probenreutrar allestädes äro försedda med olofligt gods. Han trodde ej på silfrets försvinnande, ty konsumtionen af införda artiklar torde väl till slut rätta sig efter behofvet. Men genom tullförbuc och försöken att öfverträda dem ästadkommas bro:t och demoralisation. Handtverkerier och fabriker som existerat lugna genom skydd ha sällan gått framåt, då deremot de som ej skyddats vunnit betydlig förkofran. Men en orimlighet fann talaren i de antagna vigtbestämmelserne vid förtullning, i stället för varuvärden. Han framlade beräkningar i afseende på en ny artikel lingarn, från Almedahls spinneri, och visade att genom dylikt förtullningssätt det finare arbetet skulle få erlägga vida mindre tull än det gröfre. Jonas Christoffersson från Wermland anhöll att tullbetänkandet mätte purktvis föredragas. Peter Claösson, representant för Kinds och Rede-l. vägs härader af Elfsbrgs län, höll ett långt och bevekande tal. Han hale med bekymmer läst utskottets förslag och funnit att det kommit på alltför liberala ider. Det hale godkänt principen för gamla tulltaxans bibehållande och dock föreslagit dess ändrande, hvadan talaren kom till det resultat att förbuden blifvit borttagna blott på det att staten mä förlora. Det vore kämdt att under flera riksdagar konsumenter och prodmcenter bildat sig till motsatta partier, ehuru de bordee vara fosterbröder, ty om producenten gär under, stkall konsumenten äfven göra det. Frukten af 1766 ärs riksdags borttagande af alla förbud blef 40,0000 arbetares sysslolöshet, och oaktadt år 1770 den mnest restriktiva tulltaxa sattes i stället, kunde den svemska fabrikationen aldrig repa sig. Han talte om det elände som uppkommit i hans ort förlidet är, då bomullsgarnet steg 3 rdr pr bundt och rudimaterien säleces blef för dyr, men ehuru konsumtionen afstannde kunde man dock cj upphöra med fabrikationa, ty man arbetar der på andras förlag, och arbea måste man till hvad pris som helst. Tigga färej en arbetsför person; stjäla är ock förbudet, men nöden föder brottet, och då blifver skulden deras om ästadkommit nöden; ty i den stund den fattige proletären lemnas utan bröd, just då får han i sing händer sjelfva nyckeln till äganderätten! Konsumentens pligt är att läta producenten skyddas af tullagarne och derföre yrkade tal. bibehållande af nuvarande tulltaxa. Per Nilsson från Skäne önskade förbudens borttagande mot skyddstullar och anförde exemplet med raffinadsoekret, hvars pris sedan det blef tillatet till införsel blifvit billigare, och hvars fabrikation inom landet äfvenledes tilltagit. Tobias Lind från Bohus län trodde att silfrets utgäende ur banken möjligen kunde vara en följd just af förbuden, och undrade när fabrikanterne en gång skola bli nöjda, de som redan är 1823 förklarade ig efter 10 ärs förlopp ej-mer vilja yrka nägra tullörbud. Han uppläste: åtskilliga delar af Tulldistriktchefen Karströms tuilltaxeförslag, säsom en vederläggning af Petter Claössons yttranden. Anders Eriksson från Elfsborgs län ansäg en fril? vexelyverkan länderna emellan vara nyttig för allt), framätskridande, och anförde ätskilliga exempel till bevisande af den vinst ett land njuter genom införselfrihet och läga tullir. Resonnemanget i hr Karströms förtjenstfulla irbete borde öfvertyga enhvar om den föga rikedom Sverige vunnit på förbuden, och ill stöd för frihandehs företräde vore det nog att vimna att produkter som beröfyats förbudens s. k. vägn, derefter stigit en tredjedel i afsättning. Ian tlade äfven vigtbestämmelser vid förtullning ock ille Sör sin del antaga utskottets föreslagna taxa. Anders .indersson friån Skaraborgs län hade samma sigter, och Su. ström förenade sig i Tobias Linds ch f. talm. And. Crilkssons yttranden. Uhr var oakadt ett par ledamöterss ömma och rörande föredrag årdnackad nog att ejj känna sig bevekt. Han hade ört förmaningarne attt ej genom alltför stor liberaliet bilda tiggare och ttjufvar, men han trodde lagom ara bäst och ansäg utskottet hafva iakttagit detta agom. — Ilenrik Andlersson förenade sig med Bengt sudmundsson. Ålatts Persson trodde, i motsatts till ätskilliga, attlaf nlltaxan hvarje riksdag borde pröfvas för att efterii; mständigheterna rätt:s. Han ansäg handeln under ednare ären hafva i nänga fall tagit vändning efter e oroliga förhällandena i Frankrike och Tyskland, , varigenom exporten lit blifvit minskad, men impor-s en derifrän blifvit desto större, ju mer varuvärdena llit under minskad omsättning i produktionsorterne., lan trodde ock att fabriker och husslöjder, suson tående i strid med hvarandra, ej kunna gagnas medla amma medel, och bifföll utskottets hemställan. S etrinnlund förklaradie att han ej sätter stor tro tilll per ulltjenstemäns uppgiffter och att desse just föreslagit13 r PR fansiel 3 A tr nm