a -la RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. n I dag fortsattes uti poliskammaren tansakning 7 angående den väldsamma behandling muraregesälls-) hustrun Offerman utöfvat mot en sjuärig gosse. -Nula nställde sig pigan Carolina Davoust och förklarade, ll att hon vore rätter moder till den misshandlade gos-n sen, samt att hon höstetiden 1849 lemnat honom tilll, värd och uppfostran åt hustru Offerman. Barnetha-le de under sin spädaste barndom, till dess det lemna-If; åes till O., vistats hos Davousts fader, som varit num-s merkarl! vid östgötha grenadierer och bor i Törnvallalf socken i Östergöthland, D,hade under den tid gossen varit hos O. besökt honom endast 3 a 4 gånger, då hon förnummit att han blifvit ganska omsorgsfullt värdad. Efter gjord öfverenskommelse emellan hustru O. hade barnet ej fätt veta att D. varit hans moder, utan varit tillsagd att kalla henne moster. Hustru O., tillfrågad om D:s uppgifter voro med sanna förhällandet öfverensstämmande, bejakade säådant, under förklaring att hon, af fruktan för härdare straff under ransakningen, uppgifvit sig vara moder till gossen. Stadsfiskalen, borgmästaren Mellbin uppträdde såsom allmän åklagare och yrkade målets remitterande till domstol, jemte förbud för såväl Offerman som dess hustru att förr än mälet blifvit utredt lemna staden. Polismästaren lemnade bifall till åklagarens yrkande, och blef målet till domstol remittetadt, — Gardisten vid andra lifgardet, Granlund, och dess hustru (hvilken nyligen i polisen var tilltalad för ett fosterbarns vanvård) voro i dag tilltalade för innehafvande af ett par frän snickaregesällen Owen J stulne svarta drappbyxor, äfvensom att hafva undangömt diverse enkan Blomqvist tillhörige linnepersedlar. Granlund pästod att han haft byxorna hela vintern och till bevis att han varit svartklädd tog han hela regementet till vittne äfvensom pastorn i Ladugärdslands församling, som noga betraktat honom då han sednast gätt till nattvarden. Owen deremot ä-. beropade till vittne en klädständshandlare, Svensson, af hvilken han köpt byxorna, hvarföre mälet uppsköts för vittnens hörande, men G:s begäran om hela rege( mentets uppkallande afslogs. ! — På rädstufvurättens 6:te afdelning hölls i förrgår ransakning med för stöld tilltalade smedsläringen Lundström, och inställde sig härvid mälsägaren, smedsgesällen Säfström, hvilken berättade, att då han en söndagsmorgon räknat öfver sina penningar, hvilka han dagen förut uttagit ur en gemensamt med en annan gesäll begagnad sparbössa, och som uppgingo; till omkring 7 rdr rgs, hade Lundström, som bott i samma rum hos deras mästare, smeden Fagerberg . vid Tyska Stallplanen, legat i sängen och med giriga ; blickar betraktat penningarna, Säfström hade der-: efter utgätt, men då han äterkommit, hade penningarne varit försvunne; och trodde han sig äga så mycket större skäl att misstänka Lundström för tillgreppet, som denne mändagsmorgonen innehaft två silfvermynt ä 8 sk. bko, som voro försedda med det märke, som Säfström medelst en så kallad körnare åsatt de penningar, han inlagt i sparbössan, för att skilja dem från kamratens. j Lundström, hvars aftärda och bleka ansigte tillkännagaf, att han ehuru ung öfverlemnat sig ät fyllerilasten, var nu sä svag, att han mäste sitta under ransakningen. Han nekade helt och hället för tillgreppet och berättade, att då han på söndagsförmiddagen ! gätt ut, han endast medhaft 5 rdr rgs, som utgjorde: hans veckoaflöning, och att han, som hela dagen lef-. vat i sus och dus, om aftonen, då han hemkommit,! icke haft mera qvar än 4 silfvermynt å 8 sk. bko. Att två af dessa voro försedda med Säfströms märke, kunde han icke förklara på annat sätt, än att han troligen fatt dem i vexel. Herr rådman Alexandersson uppmanade Lundström att bekänna sanningen och att vända tillbaka från den farliga strät, han beträdt, hvarpå Lundström svarade: ja, jag skall försöka öfvervinna fylleribegäret.s Ordföranden: Ja, men inte kan du göra det af egen kraft, du mäste genom bönen förskaffa dig bistånd från en högre makt. Då Lundström fortfor i sitt nekande, blef han geInom utslag frikänd frän angifvelsen. — På Rädstufvurättens 6:e afdeln, hölls förl. tisdag ransakning om en batalj, som den 14i denna månad levererats mellan sömmerskan Anna Maria Wallin och jungfru Maria Johanna Löfving, men om hvars I förlopp de bäda amazonerna afgäfvo helt olika berättelser. Wallin har i sin stämning pästätt, att Löf; ving ofvannämnde dag inkommit i hennes bostad och sedan hon frågat Wallin efter. sin sjalett och sitt perlband, medelst en medhafd tom kruka tilldelat !I Wallin ett slag på örat, hvarefter hon dragit henne i håret och bitit henne i händerna. Wallin hade ge;Inom rop om hjelp slutligen lyckats tillkalla i huset I boende personer, vid hvilkas ankomst Löfving retire;Irat. Svaranden Löfving äter berättade, att hon, som il förut nägona tid bott hos Wallin, derunder förlorat en Isjalett och ett perlband, och som flere personer för I henne berättat, att Wallin nyttjat sjaletten, hude hon infunnit sig hos denna och bedt att äterfå sin sjalett, tl hvarjemte hon frågat om Wallin också hade perlban-I det. Wallin hade då tagit en eldgaffel och dermed trakterat Löfving så eftertryckligt, att hon mäst ropa I pä hjelp. Målet uppsköts för vittnens hörande till den 3 instundande Juni. — På samma afdelning förevar äfven förl. tisdag ett mål emellan lästskäraren Pettersson och snickaren -I Julin angiende ä den sednare yrkadt ansvar för det n han på ett allmänt näringsstölle gifvit Pettersson flerire å heder och ära gående tillmälen, säsom att han .-j vore spösliten m. m. Julin medgaf riktigheten aj Petterssons uppgift, men pästod, att han med då oqvädinsord, som endast varit ett gychel, så mycke nr J mindre kunde haft någon mening, som han ansäg -I Pettersson för en hederlig karl, och förundrade de honom, att Pettersson icke kunde förstå raljeri, di han för två är sedan på näringsstället Björngärder sallat Julin för skojarsnickare och till och med ortjuf,, men hvarvid Julin då icke fästat sig, eme. an han ansett det för ett skämt. Emellertid vill Julin ersätta Pettersson för stämningskostnaderna med vilkor att han äterkallade sina ansvarspäståen a den, men i annat fall ämnade Julin icke underlåt: katt lagligen tilltala Pettersson för hans ofvanberörd Ar AA AA RK RR ko re 4 (JO TOA hä, j