het ästadkommas; talaren vore dertöre emot alla un-
dantagslagar, vare sig till förmån för judar, papister
eller hvilken sekt som helst.
tionen om särskilda liturgiska böcker för läsarne väcktes,
instämt med dem som förklarat sig deremot, och an-
sett att sädant just skulle vara rätta sättet att af dessa
bilda en egen sekt och gifva fasthet ät deras sepa-
ratism, i stället för att återföra dem till kyrkan. Till
stöd för sina äsigter om behofvet af kyrkans enhet
med det borgerliga samhället, anförde talaren åtskil-
ligt ur Quinets skrift: Ienseignement du peuple.
Bekänna vi — yttrade han till slut — att vär kristna
kyrka hvilar på ett hälleberg, så är det vär pligt att
söka förmå alla som vi anse för vär nästa, att enligt
mästarens bud dit församla sig, i stället för att gifva
efter för anspråk, som icke mer böra finnas efter
fullkomnandet af Esaiz profetior. Förhärdas ändock
judarne att fortfarande betrakta sig såsom löftets barn
eller såsom en menniskoslägtets adel och derföre
söka hälla sitt slägte afskildt från de öfriga, sä är
det ju deras och ej de öfrigas fel att en förening
icke sker. Men fullbordadt är ju för länge sedan
det löfte, hvilket Gud gaf Abraham, att i dennes säd
alla slägter på jorden skulle vara välsignade. Detta
löfte fullbordades genom den stora verldsreformation,
som utgick fran Golgatha och hvilken alla Israels
barn utan undantag troligen skulle hafva erkänt, om
de enligt löftet och profetiorna hade velat tillerkänna
det öfriga menniskoslägtet delaktigheten uti Guds rike
jemte sig. Vi anse hvarken oss eller judarne såsom
Guds egendomsfolk, utan vi anse alla menniskor så-
som ett sädant, så att alla förr eller sednare skola
församlas såsom bröder uti evangelii gemenskap. I
samma män ökadt afseende medgifves ät judarnes
anspråk, i samma män fördröjes ofelbart den tiden,
då Israel skall varda frälst. Öfverlemnom dock ät
en högre makt att deröfver förordna! Vi kunna
emellertid icke erbjuda judarne bättre rättigheter, än
då vi erbjuda dem hvad vi ege sjelfva, hvilket vill
säga, att vi broderligen erbjuda dem gemenskapen
i vär kyrka och med detsamma i värt svenska sam-
hälle säsom medborgare inom detta land: och de
skola i sädan händelse, liksom de bland dem, som
förut hafva slutit sig till vär tro, med öppen och all-
män beredvillighet emottagas. Nägot skäl gifves,
enligt min tanke, icke till ytterligare undantagslagar;
och jag får sluta med att förnya mitt tillstyrkande
till afslag på utskottets betänkande.
Doktor A. Nordström hade i utskottet hört till mi-
noriteten. Den af honom biträdda kontraproposition,
som föll för nägra få rösters öfvervigt, innefattade
förslag om rättighet för mosaiske trosbekännare att
bosätta sig i rikets större städer. Riktigheten af pro-
fessor Agardhs invändning ville hr doktorn icke be-
strida; men han trodde att i de större städerna just
det förhållande egde rum, som hr professorn för ett
bifall förutsatt, eller att ideen till den grad blifvit
allmänhetens tillhörighet, att den utan fara kunde
få en praktisk tillämpning. Trågan i sin nuvarande
form vore mera statsekonomisk än kyrklig, och borde
nu endast ur den förra synpunkten bedömas.
Doktor Grafström kunde hvarken i kyrkligt eller
statsekonomiskt hänseende finna nägra vådor förenade
med en utvidgad bosättningsrätt för judarne, men
ville, med behörigt afseende på den allmänna opi-
Han hade, redan då mo-
nionen, icke gå längre i medgifvande än utskottet
föreslagit. Förklarade sig för återremiss i den syft-
ning att judarne mätte tilläggas rättighet att bosätta
sig i hvarje stad med minst 4000 invänare.
I anledning af professor Agardhs anmärkning att
en praktisk tillämpning af ideen om utvidgade rättig-
heter för judarne vore för tidig innan ideen blifvit
allmänhetens tillhörighet, uppträdde doktor Gumelius!
med hemställan huru fördomens makt skulle kunna
brytas, om man icke toge nägot steg till befordrande
deraf. I afseende på den siste talarens förslag att
städer med en viss folkmängd skulle stå för mosaiska
trosbekännare öppna,
derpå, att om dessa ers folkmängd skulle ned-
sjunka under det bestämda antalet, de der bosatta
judar skulle vara pligtiga att derifrån genast afflytta.
Prosten Schram förklarade sig instämma med dok- ls
torerna Gumeelius och Thomander, och yrkade åter-
remiss af betänkandet i den syftning att det mätte
bli de nu här i riket bosatte och naturaliserade äf-
vensom de nu och framdeles här i landet infödde ju-
dar tillätet att i rikets stapelstäder fritt få bosätta sig
samt der drifva de lofliga näringsyrken, hvartill de
behörigen sig legitimerat.
Biskop Heurlins tankar hade, i anledning af nu
ifrågavarande motioner och öfverläggningarne deröf-
ver, blifvit äterförda till det märkliga äret 1838 och
dess händelser. Den sympati, som nu från borgar-
ståndet låter sig afhöra för utvidgade rättigheter för
mosaiska trosbekännare, hade då icke en gäng för-
sports bland hufvudstadens borgerskap; tvärtom utta-
lade sig nog högt en allmän obenägenhet. I hufvud-
saken ville hr biskopen ej yttra sig, men en äterre-
miss afstyrka. Utskottet vore dessförinnan tillräckli-
gen upptaget af göromäl och ständet oförhindradt att
afgöra betänkandet med lämpliga förändringar. Ut-
skottet hade i sanning icke varit lyckligt i betänkan-
dets redaktion; det vore nägot öfverraskande att finna
utsk. göra K. M:s nådiga medgifvande i ämnet be-
roende af en benägenhet hos städernas borgerskap,
som torde flerestädes icke förefinnas. Hr biskopen
ansäg bäst att nu läta förblifva vid 1838 och 1841
årens författningar och att afslå betänkandet.
Biskop Hallström och prosten Arrhenius förklarade
sig instämma med professor Carlson samt, hvad huf-
vudsaken beträftade, med domprosten Thomander.
Pastor primarius dr Pettersson tillkännagaf sig in-
stämma i de af doktorerna Thomander och Gumz-
lius samt professor Carlson yttrade äsigter.
Professor Agardh bemötte ett par inkast. Anmärk-
ningen att här icke vore fråga om landet, utan en-
dast om städerna och att säledes frägan ej i första
fästade han uppmärksamheten l:
hand rörde Bondeständet, genmälte han så här: Bon-)S
deständet har i allmänhet fin instinkt; det anar gan-
ska väl, att sedan man blott öfverlemnat alla stä-
derne, blir nästa fråga att äfven upplåta landet; och
en skicklig kommendant låter ej gerna utan svärds- ;
hugg taga sina utanverk för det nöjet att flytta stri-
den in på sjelfva fästningens område och göra den
der så mycket mera förtviflad. Frågan huru opinio-
nen mot judarne skulle kunna förändras så länge
man ej tillåter försöket, besvarade professorn med en
annan fråga: skall man anse värt Bondeständ stå så
lågt, att det ej skulle kunna fatta annat än hvad
som kan, så att säga, tagas med händerna?
Med professor Agardh förenade sig biskop Bergman.
Doktor Stenhammar anmälde, att han, som med
doktor Reuterdahl sig förut förenat, äfvenledes in-
stämde med d:r Annerstedt, samt, hvad hufvudsyft-
ningen beträffade, i hvad af professor Agardh blifvit
anfördt.
Diskussionen förklarades härmed slutad. Proposi-
tionen ä bifall till betänkandet besvarades med öf-
vervägande nej. Voteringen emellan äterremiss och
afslag utföll med 25 röster för äterremiss och 19 för
afslag.
Bidrag till frågan om tullindringarnes
afskaffande,
Öfver denna fråga hafva några intressanta