het ästadkommas; talaren vore dertöre emot alla undantagslagar, vare sig till förmån för judar, papister eller hvilken sekt som helst. tionen om särskilda liturgiska böcker för läsarne väcktes, instämt med dem som förklarat sig deremot, och ansett att sädant just skulle vara rätta sättet att af dessa bilda en egen sekt och gifva fasthet ät deras separatism, i stället för att återföra dem till kyrkan. Till stöd för sina äsigter om behofvet af kyrkans enhet med det borgerliga samhället, anförde talaren åtskilligt ur Quinets skrift: Ienseignement du peuple. Bekänna vi — yttrade han till slut — att vär kristna kyrka hvilar på ett hälleberg, så är det vär pligt att söka förmå alla som vi anse för vär nästa, att enligt mästarens bud dit församla sig, i stället för att gifva efter för anspråk, som icke mer böra finnas efter fullkomnandet af Esaiz profetior. Förhärdas ändock judarne att fortfarande betrakta sig såsom löftets barn eller såsom en menniskoslägtets adel och derföre söka hälla sitt slägte afskildt från de öfriga, sä är det ju deras och ej de öfrigas fel att en förening icke sker. Men fullbordadt är ju för länge sedan det löfte, hvilket Gud gaf Abraham, att i dennes säd alla slägter på jorden skulle vara välsignade. Detta löfte fullbordades genom den stora verldsreformation, som utgick fran Golgatha och hvilken alla Israels barn utan undantag troligen skulle hafva erkänt, om de enligt löftet och profetiorna hade velat tillerkänna det öfriga menniskoslägtet delaktigheten uti Guds rike jemte sig. Vi anse hvarken oss eller judarne såsom Guds egendomsfolk, utan vi anse alla menniskor såsom ett sädant, så att alla förr eller sednare skola församlas såsom bröder uti evangelii gemenskap. I samma män ökadt afseende medgifves ät judarnes anspråk, i samma män fördröjes ofelbart den tiden, då Israel skall varda frälst. Öfverlemnom dock ät en högre makt att deröfver förordna! Vi kunna emellertid icke erbjuda judarne bättre rättigheter, än då vi erbjuda dem hvad vi ege sjelfva, hvilket vill säga, att vi broderligen erbjuda dem gemenskapen i vär kyrka och med detsamma i värt svenska samhälle säsom medborgare inom detta land: och de skola i sädan händelse, liksom de bland dem, som förut hafva slutit sig till vär tro, med öppen och allmän beredvillighet emottagas. Nägot skäl gifves, enligt min tanke, icke till ytterligare undantagslagar; och jag får sluta med att förnya mitt tillstyrkande till afslag på utskottets betänkande. Doktor A. Nordström hade i utskottet hört till minoriteten. Den af honom biträdda kontraproposition, som föll för nägra få rösters öfvervigt, innefattade förslag om rättighet för mosaiske trosbekännare att bosätta sig i rikets större städer. Riktigheten af professor Agardhs invändning ville hr doktorn icke bestrida; men han trodde att i de större städerna just det förhållande egde rum, som hr professorn för ett bifall förutsatt, eller att ideen till den grad blifvit allmänhetens tillhörighet, att den utan fara kunde få en praktisk tillämpning. Trågan i sin nuvarande form vore mera statsekonomisk än kyrklig, och borde nu endast ur den förra synpunkten bedömas. Doktor Grafström kunde hvarken i kyrkligt eller statsekonomiskt hänseende finna nägra vådor förenade med en utvidgad bosättningsrätt för judarne, men ville, med behörigt afseende på den allmänna opiHan hade, redan då monionen, icke gå längre i medgifvande än utskottet föreslagit. Förklarade sig för återremiss i den syftning att judarne mätte tilläggas rättighet att bosätta sig i hvarje stad med minst 4000 invänare. I anledning af professor Agardhs anmärkning att en praktisk tillämpning af ideen om utvidgade rättigheter för judarne vore för tidig innan ideen blifvit allmänhetens tillhörighet, uppträdde doktor Gumelius! med hemställan huru fördomens makt skulle kunna brytas, om man icke toge nägot steg till befordrande deraf. I afseende på den siste talarens förslag att städer med en viss folkmängd skulle stå för mosaiska trosbekännare öppna, derpå, att om dessa ers folkmängd skulle nedsjunka under det bestämda antalet, de der bosatta judar skulle vara pligtiga att derifrån genast afflytta. Prosten Schram förklarade sig instämma med dokls torerna Gumeelius och Thomander, och yrkade återremiss af betänkandet i den syftning att det mätte bli de nu här i riket bosatte och naturaliserade äfvensom de nu och framdeles här i landet infödde judar tillätet att i rikets stapelstäder fritt få bosätta sig samt der drifva de lofliga näringsyrken, hvartill de behörigen sig legitimerat. Biskop Heurlins tankar hade, i anledning af nu ifrågavarande motioner och öfverläggningarne deröfver, blifvit äterförda till det märkliga äret 1838 och dess händelser. Den sympati, som nu från borgarståndet låter sig afhöra för utvidgade rättigheter för mosaiska trosbekännare, hade då icke en gäng försports bland hufvudstadens borgerskap; tvärtom uttalade sig nog högt en allmän obenägenhet. I hufvudsaken ville hr biskopen ej yttra sig, men en äterremiss afstyrka. Utskottet vore dessförinnan tillräckligen upptaget af göromäl och ständet oförhindradt att afgöra betänkandet med lämpliga förändringar. Utskottet hade i sanning icke varit lyckligt i betänkandets redaktion; det vore nägot öfverraskande att finna utsk. göra K. M:s nådiga medgifvande i ämnet beroende af en benägenhet hos städernas borgerskap, som torde flerestädes icke förefinnas. Hr biskopen ansäg bäst att nu läta förblifva vid 1838 och 1841 årens författningar och att afslå betänkandet. Biskop Hallström och prosten Arrhenius förklarade sig instämma med professor Carlson samt, hvad hufvudsaken beträftade, med domprosten Thomander. Pastor primarius dr Pettersson tillkännagaf sig instämma i de af doktorerna Thomander och Gumzlius samt professor Carlson yttrade äsigter. Professor Agardh bemötte ett par inkast. Anmärkningen att här icke vore fråga om landet, utan endast om städerna och att säledes frägan ej i första fästade han uppmärksamheten l: hand rörde Bondeständet, genmälte han så här: Bon-)S deständet har i allmänhet fin instinkt; det anar ganska väl, att sedan man blott öfverlemnat alla städerne, blir nästa fråga att äfven upplåta landet; och en skicklig kommendant låter ej gerna utan svärds; hugg taga sina utanverk för det nöjet att flytta striden in på sjelfva fästningens område och göra den der så mycket mera förtviflad. Frågan huru opinionen mot judarne skulle kunna förändras så länge man ej tillåter försöket, besvarade professorn med en annan fråga: skall man anse värt Bondeständ stå så lågt, att det ej skulle kunna fatta annat än hvad som kan, så att säga, tagas med händerna? Med professor Agardh förenade sig biskop Bergman. Doktor Stenhammar anmälde, att han, som med doktor Reuterdahl sig förut förenat, äfvenledes instämde med d:r Annerstedt, samt, hvad hufvudsyftningen beträffade, i hvad af professor Agardh blifvit anfördt. Diskussionen förklarades härmed slutad. Propositionen ä bifall till betänkandet besvarades med öfvervägande nej. Voteringen emellan äterremiss och afslag utföll med 25 röster för äterremiss och 19 för afslag. Bidrag till frågan om tullindringarnes afskaffande, Öfver denna fråga hafva några intressanta