Doktor ! Thomander hade redan för tio år sedan yt trat sig föör utvidgning i de här i landet bosatte ju darnes rättetigheter. Vore här fråga om judars inflytt ning för fförsta gängen, så kunde ätskilligt af hvar som blifvitit anfördt emot dem, förtjena att närmar öfvervägas;; men, så vidt tal. visste, hade vi denn: nations meedlemmar redan ibland oss, och det vor ju nu ickee fråga om en utsträckning af politiska för mäner, utaan endast om en något större rättighet at få ärligen . försörja sig. Af det beslut utskottet före slagit, ellter till och med af ett vidare liberalare skulle säledes icke kunna uppkomma den ringastc förändring i judarnes förhällande till den svenska sta ten såsom en kristlig stat. Tal. visste icke att kri stendomen innehölle nägot annat om Stockholm, Gö theborg, Carlskrona och Norrköping än om andr: delar af landet. Vidare erinrade han derom, att ju den dock vore för oss något helt annat än kinesen, samojeden eller hottentotten. Judiska nationen vore ju menskliighetens adel, dess religionsurkund utgjorde den vidlyfttigaste delen af vär egen, folket hade ju uppträdt i verldshistorien säsom ett heligt folk och hade haft en högst maktpåliggande bestämmelse att uppfylla! — Enligt värt eget nya testamente under. hälla vi gllada förhoppningar att hela Israel skall bl frälst. Pall. var för sin del benägen att bevilja dem vida mer än utskottet trott sig kunna föreslä: har ville icke ens förmena dem äktenskap med kristna och gaf en anvisning hurusom sädana, fastän i väl lag förbudna, dock kunna utan svärighet afslutas endast kontrahenterna resa till Köpenhamn; när de sedan åter inflytta mäste väl vigseln erkännas. Mins trodde han. att det skulle gå an att i vära dagar anse judarne väirre än i sjelfva 1686 ärs kyrkolag judar, landsstrykaire, tattare, ja äfven de med det större bann belaggda, anses och behandlas. De judiskt ortodoxa mesningarna (och efter de rationalistiskt mo derna bordie man icke döma) vore visserligen bitter fiendtliga eemot kristendomen. Men i vär tid, då satser oförtäclkt uttalas, hvilka äro fullt ut, ja innu mera hätska emot icke allenast all kristendom utan ock all religion, och då det visar sig att vi icke ärc mera angelägna att lofligen skydda oss emot vär egna, trodde tal. icke att man i detta stycke finge vara allt för sträng emot judarne, som icke gjort sig kändes för något slags proselytmakeri eller skriftställeri teologisk vig. Tal. yrkade äterremiss af betänkandet för att bereda judarna frihet att bosätta sig ätmin stone i hvilken stad som helst i riket, angelägen der jemte att Il:o säkerhetsmätt emot för starka inflyttnin gar måtte blifva föreslagna och 2:o derför sörjas at kristha tjennare i judarnes hus ej måtte i sin religionsöfning hinddras eller besväras. Det var ännu en smäsak han villle anmärka, neml. att man mätte läta judarne behälla sitt rätta namn. Mosaisk trosbekännare, ansäg han neml. sig sjelf vara, lika med samtliga ledamöterna af Rikets Ständer; ty han kände ingen väsextlig ätskillnad mellan Mose tro, profeternas tro ocl vär egen bekännelse. Doktor Annerstedt hade vid sistförflutne riksdag yttrat sig emot förslaget att bereda judarne utvidgade samhällsrättigheter, och sedan icke funnit skäl att fränträda siin då yttrade äåsigt. Han instämde med en föregående talare, som yttrat att man i närva rande fråga icke borde läta leda sig hvarken af sym. pare eller: antipatier; skulle nägon slags sympat verka bestämmande, så skulle den tala högt fö! judarne. Hvilken hade utan innerlig medkänsla läs detta olyckliga folks historia, allt ifrån dess ursprung intill den dag som i dag är, hvilken kunde undgå att beundr: dess tålamod, dess ständaktighet, dess fasta samnanhällning under de mest vexlingsrika och pröfvaide skiften? Men det djupa intresse, som betraktelsen af detta folk och dess öden mäste väcka hos hvarje sansad och fördomsfri man, finge ej förleda oss att förbise vårt eget lands rätt och bästa. Om samhället är en organism, så måste derinom finnas en lifgifvande princip, en själ, och denna är dess religion. Nu är icke godt om själen är splittrad, derföre kunna fremmande religions-bekännare endast såsom tolererade få ibland oss vistas, icke likställas med vära egna trosförvandter. Den utvidgade rättighet till bosättning och förvärf, som nu åt dem föresläs, vore ett steg närmare målet — fullständig medborgarerätt. Man hade åberopat humanitetens fordran säsom en bevekelsegrund att bevilja vidsträcktare rättigheter åt judarne. När det icke vore fråga om afskaffande af nägot förtryck, nägot lidande, utan endast om meddelande af förmåner, så visste talaren icke hvarest en sädan humanitet skulle stanna färrän den gifvit allt hvad som kan gifvas, hvilket han för sin del skulle anse för ganska inhumant emot egna landsmän och trosförvandter. Han fruktade för det menliga inflytandet på enskildes religiositet, om judar i vidsträcktare mån skulle komma att utöffva husbondevälde och ingripa i barnauppfostran, hviilket blefve oundgängligt om deras antal och inflytamde tillvexte. En vördad talare hade yttrat det hopp att judarne genom utvidgad bosättningsrätt skulle vinnas för kristendomen. Talaren gjorde all rättvisa ät syftemälet, men kunde ej godkänna medet. Han trodde på Israels ätervändande till Kristi ike och erkände vär förbindelse att söka vinna dem derför; ibland oss vore visserligen icke gjordt allt hvad som kunde och borde göras för detta mäl; ett kärleksfullt närmande under ordets betraktande, föredöme af sant kristlig vandel och trogna förböner, syntes talaren vara de enda verksamma medlen för Kristi rikes utbredande äfven bland detta folk, men han ville icke, om det äfven vore möjligt, köppa dem genom yttre förmåner. Man hade sagt att de: vore ett utkoradt folk, en mensklighetens adel, som wvi borde på allt sätt söka imed oss förena; talåren erköände i viss mening förutsättningen, men så länge dee sjelfva misskänna arten af denna utkorelse, dettar adelskap, skulle förökade rättigheter endast föda af sig ökade anspräk och ökade anledningar till förvvecklingar och missnöje. Professor — Carlsson talade om samhällets uppgift icke blott att söka utbilda och fullkomna sig sjelft, utan äfven i sin män bidraga till mensklighetens utveckling såsom ett helt; för hvilket ändamäl det borde med sig införlifva, så att säga insmälta de elementer son befinna sig det nära men likväl äro för detsamma fremmande. Men samhället hade å andra sidan ten pligten att värna sig sjelft. I fråga om utvidgriing af fremmandes rättigheter mäste således den varsamhet iakttagas, att då man sökte uppfylla den förra pligten man icke underläte afse äfven den sednare. Emancipationen borde endast så småningom beredas. Professorn hemställde huruvida icke ständett skulle vilja bifalla utlätandet med den förändring: att infödda eller naturaliserade mosaiske trosbekännare mätte medgifvas rättighet att bosätta sig icke endast i de fyra städer, hvarest det hittills varit dem tillätet att vistas, utan äfven i dem bland rikets öfriga större stapelstäder, som K. M. efter borgerskapts hörande täcktes bestämma. Professor Agardh erkände sanningen af den ide, som läge tll grund för förslaget om utvidgade rättigheter för mosaiska trosbekännare, men ansåg lagstiftningen icke böra byggas endast på ideel grund. Det tillkomme männen af predikstolen, katedern och pressen att sprida ideerna, kristendomens och vetenskapens, att utbreda upplysningen och skingra fördomen; men det tillkomme lagstiftaren och statsmannen att icke i lagen förkroppsliga ideen förr än den spridt sig i samhällets blodmassa. När denna assimilationsproocess försiggått mätte iden erkännas af lagen, och lagen blefve då endast namnteckningen