Doktor ! Thomander hade redan för tio år sedan yt
trat sig föör utvidgning i de här i landet bosatte ju
darnes rättetigheter. Vore här fråga om judars inflytt
ning för fförsta gängen, så kunde ätskilligt af hvar
som blifvitit anfördt emot dem, förtjena att närmar
öfvervägas;; men, så vidt tal. visste, hade vi denn:
nations meedlemmar redan ibland oss, och det vor
ju nu ickee fråga om en utsträckning af politiska för
mäner, utaan endast om en något större rättighet at
få ärligen . försörja sig. Af det beslut utskottet före
slagit, ellter till och med af ett vidare liberalare
skulle säledes icke kunna uppkomma den ringastc
förändring i judarnes förhällande till den svenska sta
ten såsom en kristlig stat. Tal. visste icke att kri
stendomen innehölle nägot annat om Stockholm, Gö
theborg, Carlskrona och Norrköping än om andr:
delar af landet. Vidare erinrade han derom, att ju
den dock vore för oss något helt annat än kinesen,
samojeden eller hottentotten. Judiska nationen vore
ju menskliighetens adel, dess religionsurkund utgjorde
den vidlyfttigaste delen af vär egen, folket hade ju
uppträdt i verldshistorien säsom ett heligt folk och
hade haft en högst maktpåliggande bestämmelse att
uppfylla! — Enligt värt eget nya testamente under.
hälla vi gllada förhoppningar att hela Israel skall bl
frälst. Pall. var för sin del benägen att bevilja dem
vida mer än utskottet trott sig kunna föreslä: har
ville icke ens förmena dem äktenskap med kristna
och gaf en anvisning hurusom sädana, fastän i väl
lag förbudna, dock kunna utan svärighet afslutas
endast kontrahenterna resa till Köpenhamn; när de
sedan åter inflytta mäste väl vigseln erkännas. Mins
trodde han. att det skulle gå an att i vära dagar anse
judarne väirre än i sjelfva 1686 ärs kyrkolag judar,
landsstrykaire, tattare, ja äfven de med det större
bann belaggda, anses och behandlas. De judiskt or-
todoxa mesningarna (och efter de rationalistiskt mo
derna bordie man icke döma) vore visserligen bitter
fiendtliga eemot kristendomen. Men i vär tid, då sat-
ser oförtäclkt uttalas, hvilka äro fullt ut, ja innu
mera hätska emot icke allenast all kristendom utan
ock all religion, och då det visar sig att vi icke ärc
mera angelägna att lofligen skydda oss emot vär egna,
trodde tal. icke att man i detta stycke finge vara allt
för sträng emot judarne, som icke gjort sig kändes
för något slags proselytmakeri eller skriftställeri
teologisk vig. Tal. yrkade äterremiss af betänkandet
för att bereda judarna frihet att bosätta sig ätmin
stone i hvilken stad som helst i riket, angelägen der
jemte att Il:o säkerhetsmätt emot för starka inflyttnin
gar måtte blifva föreslagna och 2:o derför sörjas at
kristha tjennare i judarnes hus ej måtte i sin religions-
öfning hinddras eller besväras. Det var ännu en smä-
sak han villle anmärka, neml. att man mätte läta
judarne behälla sitt rätta namn. Mosaisk trosbe-
kännare, ansäg han neml. sig sjelf vara, lika med
samtliga ledamöterna af Rikets Ständer; ty han kände
ingen väsextlig ätskillnad mellan Mose tro, profeter-
nas tro ocl vär egen bekännelse.
Doktor Annerstedt hade vid sistförflutne riksdag ytt-
rat sig emot förslaget att bereda judarne utvidgade
samhällsrättigheter, och sedan icke funnit skäl att
fränträda siin då yttrade äåsigt. Han instämde med
en föregående talare, som yttrat att man i närva
rande fråga icke borde läta leda sig hvarken af sym.
pare eller: antipatier; skulle nägon slags sympat
verka bestämmande, så skulle den tala högt fö!
judarne. Hvilken hade utan innerlig medkänsla läs
detta olyckliga folks historia, allt ifrån dess ursprung
intill den dag som i dag är, hvilken kunde undgå
att beundr: dess tålamod, dess ständaktighet, dess
fasta samnanhällning under de mest vexlingsrika
och pröfvaide skiften? Men det djupa intresse, som
betraktelsen af detta folk och dess öden mäste väc-
ka hos hvarje sansad och fördomsfri man, finge ej
förleda oss att förbise vårt eget lands rätt och bästa.
Om samhället är en organism, så måste derinom
finnas en lifgifvande princip, en själ, och denna är
dess religion. Nu är icke godt om själen är splitt-
rad, derföre kunna fremmande religions-bekännare
endast såsom tolererade få ibland oss vistas, icke
likställas med vära egna trosförvandter. Den utvid-
gade rättighet till bosättning och förvärf, som nu åt
dem föresläs, vore ett steg närmare målet — full-
ständig medborgarerätt. Man hade åberopat huma-
nitetens fordran säsom en bevekelsegrund att bevilja
vidsträcktare rättigheter åt judarne. När det icke
vore fråga om afskaffande af nägot förtryck, nägot
lidande, utan endast om meddelande af förmåner, så
visste talaren icke hvarest en sädan humanitet skulle
stanna färrän den gifvit allt hvad som kan gifvas,
hvilket han för sin del skulle anse för ganska inhu-
mant emot egna landsmän och trosförvandter. Han
fruktade för det menliga inflytandet på enskildes re-
ligiositet, om judar i vidsträcktare mån skulle kom-
ma att utöffva husbondevälde och ingripa i barnaupp-
fostran, hviilket blefve oundgängligt om deras antal
och inflytamde tillvexte. En vördad talare hade ytt-
rat det hopp att judarne genom utvidgad bosätt-
ningsrätt skulle vinnas för kristendomen. Talaren
gjorde all rättvisa ät syftemälet, men kunde ej god-
känna medet. Han trodde på Israels ätervändande
till Kristi ike och erkände vär förbindelse att söka
vinna dem derför; ibland oss vore visserligen icke
gjordt allt hvad som kunde och borde göras för det-
ta mäl; ett kärleksfullt närmande under ordets be-
traktande, föredöme af sant kristlig vandel och trog-
na förböner, syntes talaren vara de enda verksam-
ma medlen för Kristi rikes utbredande äfven bland
detta folk, men han ville icke, om det äfven vore
möjligt, köppa dem genom yttre förmåner. Man hade
sagt att de: vore ett utkoradt folk, en mensklighetens
adel, som wvi borde på allt sätt söka imed oss förena;
talåren erköände i viss mening förutsättningen, men
så länge dee sjelfva misskänna arten af denna utko-
relse, dettar adelskap, skulle förökade rättigheter en-
dast föda af sig ökade anspräk och ökade anlednin-
gar till förvvecklingar och missnöje.
Professor — Carlsson talade om samhällets uppgift
icke blott att söka utbilda och fullkomna sig sjelft,
utan äfven i sin män bidraga till mensklighetens ut-
veckling såsom ett helt; för hvilket ändamäl det bor-
de med sig införlifva, så att säga insmälta de ele-
menter son befinna sig det nära men likväl äro för
detsamma fremmande. Men samhället hade å an-
dra sidan ten pligten att värna sig sjelft. I fråga
om utvidgriing af fremmandes rättigheter mäste så-
ledes den varsamhet iakttagas, att då man sökte
uppfylla den förra pligten man icke underläte afse
äfven den sednare. Emancipationen borde endast så
småningom beredas. Professorn hemställde huruvida
icke ständett skulle vilja bifalla utlätandet med den
förändring: att infödda eller naturaliserade mosaiske
trosbekännare mätte medgifvas rättighet att bosätta
sig icke endast i de fyra städer, hvarest det hittills
varit dem tillätet att vistas, utan äfven i dem bland
rikets öfriga större stapelstäder, som K. M. efter
borgerskapts hörande täcktes bestämma.
Professor Agardh erkände sanningen af den ide,
som läge tll grund för förslaget om utvidgade rät-
tigheter för mosaiska trosbekännare, men ansåg lag-
stiftningen icke böra byggas endast på ideel grund.
Det tillkomme männen af predikstolen, katedern och
pressen att sprida ideerna, kristendomens och veten-
skapens, att utbreda upplysningen och skingra för-
domen; men det tillkomme lagstiftaren och statsman-
nen att icke i lagen förkroppsliga ideen förr än den
spridt sig i samhällets blodmassa. När denna assi-
milationsproocess försiggått mätte iden erkännas af
lagen, och lagen blefve då endast namnteckningen