som inträffade i åtskilliga länder under loppet af åren
1848 och 1849 i afseende å judarna meddelade rät-
tigheter borde allraminst äberopas såsom skäl för oss
att beträda samma bana. Det vore ingen hemlighet
att Europas stater, som i allmänhet icke räknade ju-
deinflytandet som nägon stor välsignelse, icke heller,
om sådant nu vore möjligt, skulle underlåta attäter-
taga ätskilligt af hvad som ovarsamhet, penningebrist
eller en falsk filantropi i hastigheten ät judarna hbe-
viljat.
Tal. förenade sig i reservanten hr af Klints, af
professor Lindgren upprepade anmärkning om olämp-
ligheten af att Kongl. Maj:ts beslut skulle blifva be-
roende af borgerskapets medgifvande. Han slöt med
att yrka afslag.
Med doktor Reuterdahl instämde doktor Stenham-
mar, hofpredikanten Lagergren och prosten Tellbom.
Prosten Lindberg ansäg de i landet födda och nu
naturaliserade judar böra vinna rättighet att i alla
ikets städer bo och jord förvärfva; hans skäl derför
voro de hedrande vitsord judarne uppvisat frän ve-
lerbörande embetsmyndigheter och det allmänt kända
förhällande att judarne hos oss aldrig inblandat sig i
vära religiösa förhällanden eler hindrat sina kristna
tjenare frän gudstjenst och sabbatens firande, utan
fast mer villigt lemnat dem tillfälle dertill.
Lektor Söderberg hade ej biträdt utskottets förslag,
såsom i viss män inskränkande de kongl. prerogati-
verna. Hvad sjelfva saken anginge, så hade den vid
förra riksdagen blifvit så utförligt diskuterad inom
högv. ständet, att hvarje försök att äter bringa den
till tals, sannolikt blott skulle blifva ett äteruppre-
pande af hvad redan i ämnet vore yttradt. Tal. ha-
de anslutit sig till den äsigten att judarne mätte til-
lätas fritt få bosätta sig ätminstone i alla rikets stä-
der — och det på följande skäl.
Man kunde ej med judarne gå till väga på samma
sätt som med hvarje annan fremmande nation, som
man skulle tycka vunne alltför stor tillvext inom
Sveriges gränser; man kunde ej återförvisa judarne,
såsom andra fremlingar till deras fädernesland, ty i
egentlig mening egde de ej mer nägot sädant. Tal.
insäg sig ej behöfva erinra om alla de olyckor, alla
de förföljelser, för hvilka judarne varit utsatta, och
huru furstar och statsmyndigheter (i medeltiden) lik-
som täflat att utsuga och någon gäng äfven medelst
tortyr af detta olyckliga slägte utpressa det guld, som
utgjorde dess enda nödvärn och försvar mot än grym-
mare behandling. De lyten man förebrär judarne,
vore framkallade genom omilda och inskränkande la-
gar. Ursprungligen var juden ej handlande; mosai-
ska lagstiftningen ville göra honom till äkerbrukare,
och i engelska parlamentet försvaras för närvarande
tkerbruksintresset med största liflighet af en jude.
Juden eger ej mer nägot särskildt territorium, det han
an henämna sitt fädernesland; han anser sig likväl
ga ett sädant — men hvarest? På frägan: hvilket
ir värt fädernesland? svaras i en af deras religions-
vÖcker: det land, der vi äro födda, eller der vi ät-
njuta skydd och borgerliga rättigheter. Vi böra an-
stränga alla våra krafter för detta landets väl. Den-
na lärosats grunda de på Jos. 29: 7, Söker den star
lens väl, till hvilken jag har visat eder, och bedjen
till den Evige för den; ty i och med dess välgång
skall det äfven gå eder väls. Jemförde man med
detta religionsbud judarnes uppförande och förhäl-
lande under deras 70-äriga vistande i Sverige, kunde
man ej undgå att erkänna, det de på allt sätt sökt
praktiska lifvet verkliggöra och uppenbara hvad de
med munnen bekänna. Ur statsekonomisk synpunkt
funnes ett särskildt skäl att låta judar framför andra
remlingar nedsätta sig här och der i landet. Exem-
len vore ej få, att tyskar, skottar m. fl., sedan de
n tid bott i Sverige och här samlat förmögenhet,
raga hem till sitt land igen, för att der i lugn för-
ära hvad de här vunnit. Så göra ej judarne; de
afva intet annat fädernesland att uppsöka, utan qvar-
lifva gerna i det land der de haft sin uppkomst och
ibehälla säledes ät detta land den skatt de genom
parsamhet och idoghet samlat. Dock funnes det ett
ätt att förmå juden att utvandra, nemligen genom
Utför restriktiva lagar, som inskränka hans verk-
amhetssfer, under det andra länders liberalare lagar
nbjuda honom till en friare verksamhet. Tal. erin-
ade i detta hänseende om morernas fördrifvande ur
Spanien. Till besvarande af de religiösa inkasten
mot judarnes vidare utbredande inom riket anförde
alaren dessa af prosten Qviding i dess reservation
ttrade ord:
Om jag i allmänhet mäste antaga kristendomens
yfte vara att till sig vinna både judar och hednin-
sar, och den tillika uttalat sig som kärlekens religion
amt dermed tillkännagifvit och anvisat vägen för
rinnande af nämde syfte, så måste jag alltid förka-
ta ett så kärlekslöst sätt att gå till väga, som det
yr, att i ett isolerings- och afsöndringstillständ bibe-
välla dem som man för Christus vill vinna. Kärle-
ens art är att förena, icke att söndra. — (Forts.)