anmärker, det är litet farligt att på en ort
der så många menniskor sammanströmma, vi
enskilda notisers antecknande behöfva taga upp
och begagna den vanliga plånboken, der man
har sina penningar.
Presteståndets diskussion i judefrågan
öppnades af srofessor Lindgren, som skarpt
klandrade Ekmomiutskottets sätt att behandla
ärendet; motbnerna i ämnet hade hvarken
blifvit afslagm eller bifallna, utan i stället
kringgångna, 21ler, rättast sagdt, rent af elu-
derade. Under sken af att hafva lyssnat till
motionärernas framställningar, hade utskottet
föreslagit en åtgärd, som möjligen skulle
kunna leda ej blott till en betydlig inskränk-
ning i, utan till och med till ett fullständigt
upphäfvande af de knapphändiga rättigheter
judarne i vårt land åtnjuta, då tillstyrkt blif-
vit, att de skille, utan föregående ansökning,
berättigas bositta sig i de stapelstäder, dem
K. M. funne godt bestämma, och hvilkas
borgerskap befunnes till ett sådant medgif-
vande benägme. Det skulle således ytterst
komma att bero, ej af konungen, men af
hvarje ifrågasatt stapelstads borgare, huruvida
någon jude der finge bosätta sig eller ej; och
ehuruväl det af reciten i betänkandet ville sy-
nas att utskottets mening ej varit att judarnes
frihet att etablera sig i de fyra städer, som
nu äro åt den upplåtne, skulle i något af-
seende genon den föreslagna åtgärden ifråga-
sättas, följde dock ej detta af sjelfva ordaly-
delsen i der slutliga hemställan, emedan
denna alltför väl kunde så förstås, som borde
judarnes rättghet att äfven i dessa stapelstä-
der få bo och vistas, bero af vederbörande
borgerskaps fröfning; hvaraf, 1 händelse de
alla förklarade sig obenägne att medgifva mo-
saiske trosbekännare att i deras städer sig
bosätta, följden möjligen skulle kunna blifva
den, att de blefve ur hela riket förvisade.
Söker man i betänkandet efter de skäl, på hvilka
utskottet grundiat det resultat, hvartill det kommit,
så päträftas blcott ett enda sådant — och detta skäl
är hemtadt frän det hedrande vitsord judarne till-
vunnit sig i dee fyra städer, der de haft fri bosätt-
ningsrätt, hvadlan utskottets räsonnemang syntes tala-
ren blifva ungefärligen detta: emedan judarne i
Stockholm, Götheborg, Norrköping och Carlskrona
blifvit vitsordade säsom nyttiga och verksamma, så
finner utskottet skäl vara att föreslä en åtgärd, som
möjligen skulle kunna leda derhän, att de ur dessa
städer förjagadles, och ingenstädes i riket finge sig
vidare uppehällla! Utskottets brist på motivering hade
kanske sin orsak i en af utskottet tyst erkänd omöj-
lighet att franndraga högre giltiga skäl för sin ofri-
villiga intolerans. Som dock denna ursäkt för bri-
stande motivering förmodligen icke skulle af utskottet
godkännas, antog talaren att de hemliga motiverna,
som läge bakam betänkandet, vore de gamla vanliga,
dels kyrkliga och dels statsekonomiska. Hvad de
förstnämnda anginge, bestridde han alldeles deras
sanning, så länge ej fråga vore om beviljande afnä-
gra kyrkliga ittigheter; emedan vär statskyrka har
af judendomer intet att befara. Det ligger i juden-
domens ide i:tt den ej kan göra proselyter bland
kristna. Hval judendomen lofvar är i kristendomen
uppfyldt; och att en kristen skulle öfvergå till judi-
ska bekännelsen förefölle talaren lika vidunderligt
som att någon skulle föredraga löftet framför dess
infriande, eller att någon, som framkommit till ett
efterlängtadt moål, skulle vända tillbaka för att stanna
å sin utgånggspunkt. Pästäendet att den religiösa
indifterentismeen skulle befrämjas genom utvidgandet
af judarnes mnedborgerliga rättigheter, förutsatte att
judarne i alllmänhet skulle för sin religion röja
en ljumhet ooch likgiltighet, hvilken skulle smitta
deras kristna omgifning. Men talaren egde en
alldeles motsatt erfarenhet; han hade nemligen hos
de judar, hvilkas bekantskap han varit i tillfälle
att göra, funnit en värma och en nitälskan för
deras af fädene ärfda tro, hvilken han, ty värr,
ej sällan sakiat hos vära egna trosförvandter. Och
kunde man vil med nägot sken af befogenhet skylla
ett folk för religiös indifferentism, som i ärtusenden,
alla förföljelser och försakelser oaktadt, dem det i
och för sin tro haft att utstå, bibehållit densamma
oförändrad, och motstätt alla de timliga förmänernas
frestelser till affall? Hvad äter rörde de statsekono-
miska skälen mot judeemancipationen, så syntes de
tal. uteslutanide hafva sin rot i en afundsam fruktan
att vi ej skulle kunna uthärda den industriella kon-
kurrensen med detta idoga folk, och sälunda stå allför
illa tillsammins med vära dagars beprisade handels-
och näringsfihet. Att medgifva en obegränsad in-
flyttningsrätt ät alla länders judar, skulle dock tal.
anse ytterst etänkligt, men om nägon sädan vore ju
aj eller här fråga, utan endast om wedgifvandet af
fritt val af bostad inom landet ät sådana judar, som
antingen äro här födda och uppfödda, eller här blif-
vit behörigen naturaliserade. Af undseende för all-
mogens fördiom mot detta folk, hvars bosättningsrätt
på landet skulle anses för en olycka, nöjde tal. sig
med att för: det närvarande endast påyrka att de
mätte få sig: i alla rikets städer nedsätta. Denna
koncession syyntes honom vara den minsta man vore
humaniteten och folkrätten skyldig.
Talarens fförhoppning att ståndet mätte bevilja äter-
remiss af bestänkandet stödde sig ej blott på hans sub-
jektiva öfverrtygelse om billigheten af den af honom
äskade utstriäckningen i judarnas medborgerliga rät-
tigheter, för hvilken han icke vägade päräkna sympa-
tier af flertalet inom ständet, utan fast mera dels på
den inskränkning i ett konungens höga prerogativ,
hvilken utskottet äsyftat genom det föreslagna inrym-
mande? åt städernas borgerskap af decisivt veto i frä-
gor om judars inflyttningsrätt i de stapelstäder konun-
gen skulle ffinna för godt att åt dem uppläta — en
inskränkning, den han icke förmodade attprestestän-
det kunde godkänna, och dels på den stilistiska un-
derhaltigheten i sjelfva tillstyrkandet, hvari ett ver-
bum tycktes vara uteglömdt och en pronominalparti-
kel använd som i det trivialaste hvardagsspräåk.
Doktor Hörling, som reserverat sig inom utskottet,
förklarade utt han dermed blott äsyftat att de kongl.
förordningarna af är 1838, som enligt hans omdöme
medgäfvo judarne större förmåner än utskottets be-
tänkande, mätte hellre bibehällas än att nämnde be-
tänkande skulle antagas. Han hade ingenting emot
den utsträckning i deras rättigheter, att de måtte
utan kungligt tillständ bosätta sig i Bets större stä-
hvaremot han trodde det kunna ha sin fara med
de i religiöst och statsekonomiskt hänseende, att
:e eller utsträcka deras fria bosättningsrätt till
de smärre städerna och landet.
Ir doktorn framhöll för öfrigt åen omständigheten,
satt mer än hälften af utskottets ledamöter reserverat
sig Taot betänkandet, samt upplyste att det blifvit
uppsatt efter en längvarig och liflig debatt och mot
slutet af ssmmankomsten, af hvilken tillkomst det sä-
ledes bure spar. Vid justeringen hade fråga uppstätt,
om att änlva det, men hvilket omintetgjordes deri-
genom att en ledamot satte sig deremot. .
Doktor Reuterdahl yrkade till en början attvid frå-
-gans afgörande den personliga benägenheten eller obe-
nägenheten för judarna måtte skjutas å sido. Sä vidt
han kunde se hänförde frågan sig till bestämmandet
om eller Ihuru fremmande, värt samhälle icke natur-
ligen, tillhörande personer må kunna deri upptagas
och derme2d imförlifvas. Pet som härvid förnämligast
mäste afses vore, huruvida de höra till Christi be-
bekännare: eller icke, efiersom det är uti ett kriste-
ligt samhälle som inträde sökes. Är denna grund-