Pt An BUDA SdIlIL HICU UCL KULNLSCIYAdtiva centern, var det lyckligtvis alltför vanmäktigt att störta rninistören; hr von Manteuffel kunde gifva kamrarne 30 dagars orlof, och när de på nytt öppnades den 3 Januari, val allting uträttadt: unionen hade blifvit fullständigt öfvesgifven, Hessen befanns i Österrikes och Böj erns våld, österrikiska exekutionshären var på väg ät Holstein, och i Dresden hade kopferenserna begynnts. Ora deremot de konstitutionelle segrat den 4 December, ministeren störtat och kriget blifwit förklaradt, så skulle kanhända något Preussen icke funnits mera, eller ock blott ett djup förödmjukadt, styckadt, med krigsbördor och fiender öfverhopadt. År 1849 skulle Preussen kunnat vinna högsta myndigheten i hela Tyskland, i fall konungen hade mottagit kejsarkronan, som tyska nationalförsamlingen då, i förening med 2S tyska furstar; erbjöd honom; år 1850 stod sjelfva unionen icke mer att rädda; den enda räddningsplankan var nu återvägen till der gamla Tyska Förbundsdagen. Blott genom ett verkligt folkkrig och ett snille till dess anförare var seger att hoppas för Preusser emot Österrike och Ryssland; men till all sådant visade sig ej ett spår, utan endast förvirring och — som de konstitutionella nu efteråt påstå — förrädiska och låga syften, tillintetgörande hverje hopp om framgång. Hofpartiet och envållsvännerna önskade förlikning med de begge kejsarhofven till hvad pris som helst; wtsädet mognar nu åt skördemannen. Före splfva skörden måste likväl det konstitutionela partiet i vårt land och i hela Tyskland fullständigt kufvas, och efter kamrarnes återöppnande i sistl. Januari har detta bestyr bedrifvits med alla krafter. Detta visar sig utan fråga nödvändigt och naturenligt. så snart kabinetterna kommit öfverens sins emellan utan att i afseende på folken ordna någonting, och sedan den grundsatsen antagits såsom styrelsemaximy, att man medelst spionpolis och bajonetter kan genomdrifva hvad helst diplomatien finner lämpligt. Nutidens strid, heter det i en nyligen utkommen skrift af vår nationalförsamlings president hr von Unruh 4) — Nutidens strid är i hela Ewopa densamma; frågan är om sjelfbestämmdse och sjelfstyrelse, om myndighet seller evädlig omyndighet. Enväldets fullstän,diga uppläfvande, och, såsom förberedelse dertill, upplösning af de politiska mellanpartier, phvilka omfatta halfheten, vacklandet och obestämdheten — deri består det historiska skifte, som våra, samtida, med eller utan kallelse, genomgå. Hvad den genom de tre sista årens händelser till beryktad demokrat omvände presidenten von Unruh här öppet uttalar, det veta diplomaterna och envåldsherrskarne lika väl som han. De känna tidehvarfvets historiska problem ganska fullständigt, och de arbeta i Petersburg, Wien, Berlin, Warschau, Paris, London och i hela Europa på den fullständiga brytningen med revolutionen för att, en för alla och alla för en, uppresa de möjligast fasta vallar kring enväldet med Guds nåde. Dessa vrallar kunna likväl icke bestå, utan genom qviäsandet af den idd-makt, det andens välde, som oupphörligt drifver menniskoslägtet framåt. Blott i folkens fördummande och förslöande är på denna väg någon skymt af framgång att hoppas; och såsom medel för detta syfte betraktas återställandet af den gamla ståndsoch klass-söndringen, återställandet af de upphäfda eller förlegade och förnötta privilegierna och ståndsförmånerna, samt det uppväxande folkets uppfostran till blind undergifvemhet under de maktägande, hvarvid kyrkans biistånd tages i anspråk aldrafrämst. Sådant är (envåldsvännernas problem i alla länder, till det ofvannämnda tidsproblemets motande; man må se sig omkring hvart man behagar), Ledningen härvid utgår ifrån Ryssland; ryskt mynt, ryska agenter äro för ändamäålet i verksamhet öfverallt; ett ryskt parti finnes vid alla hof; och med ytterst få unÄantag —t. ex. i Belgien — ligga den stora propagandans trådar så öppet i dagen, att lott den mest inskränkta enfald kan undgå att varseblifva dem. I Berlin har spelet lyckats öfver förväntan. Det sig så kallande konstitutionella partiet i dess kamrar ligger numera fullständigt qväst och föraktadt; det har spelat ut sin ömkliga roll. I Januari splittrades dess tillkonstlade majoritet, så snart ministiren med tydlighet lät förstå, att den lika litet ville hafva med detta parti att skaffa, som med demokraterna. Alla de försigtige, som märkte hvart vinden blåste, hastade ur oppositionsledet och bilslade den högra centern eller ett så kalladt okonservatift konstitutionellt parti, under befil af den före Marshändelserna så bekante polisministern von Bodelschwing, hvilken steg för steg i styrelsens spår förde denna hop af tjenstemän, advokater samt sluga och medgörliga själar, längre och längre in på reaktionens bania. I början nöjde sig renegaterna med att orda mot ministeren, medan de röstade för den och att lägga alla de öfvergifna konstitutionelles motioner helt enkelt till handlingarne; men småningom bortkastades äfven den Talleyrandska larfven 4) och öfvergånen till höger skedde med ohöljd uppsyn. första kammaren utgjordes högra sidan redan från begynnelsen af junkerpartiet, men först för ettt par månader sedan blef dess fasta förenimg med ministeren afgjord; det var nemligen iclke detta parti, som trädde på regeringens siida, utan regeringen som trädde på partiets sida, och hofpartiet bildade öfvergången. Efter denna koalition följde raskt det ena anfallet emot grundlaglighetsidderna efter det andra, under form af motioner mot de grundlagsartiklar, som förklarades hinderliga för rikets allmänna bästa. Sålunda föreslogos förändringar i den oktrojerade kommunal-ordningen, den regeringen likväl aldrig låtit förverkliga; vidare upphäfvande af grund-j lagsparagrafen emot fideikommisser och ma?) Erfahrungen aus dem letzten drei Jakren; jag önskade kunna fästa allmänna uppmärksamheten på denna skrift, som efter min öfvertygelse belyser partierna och händelserna i Preussen och Tyskland på ett så redligt, värdigt och fördomsfritt sätt, att den i dessa hänseenden svärligen torde kunna öf-.