Lagen ooch Froteternan pä1l4 ch 2IMIMIOSSeIT i anledninng af ett till Geijer skrifvit skalde-!! stycke, auNamnsdags-ängeln, och Skål för Nordens 1 vetenskapliga förening.. Atskilliga andra haffva väl förut varit tryckta, men ej intagna i den af Geyer sjelf utgifna Samling, utan på spridda ställen, hvarföre deras inryckande här bör vara välkommet; såsom Invigningen, en sång i Götiska förbundet, Nya Märkvärdigheter, Höstvisa, Tonerna, Första! aftonen i det nya hemmet, Vallflickans aftonvisa, o. s. v. Bland de prosaiska artiklarne intages första rummet af Minnen, utdrag ur Bref och dagböcker. Vid volumens slut, läser mam de gamla välbekanta, redan från 1814—17 tillgängliga afhandlingarne: Om den gamlia Nordiska folkvisan, om Omqvädetv i dessamma, samt Betraktelser i afseendel, å de Nordiska mythernas användande i skön kofisto. Att tala om dessa styckens värde, skulel; måhända ur visses synpunkt hållas för ett slags förnärmelse, emedan det kunde auses såsom ett antagande att någon satte det i fråga. Emellertid är det onekligt, att åtminstom— SS Fm An HM er Ae nr ne skaldestyckena sjelfva stå på olika inbör, des grader, och ega sinsemellan skilda för-, tjenster. I afseende på värme, innerlighet; och gemytlighet, har Geijer företräde framför, Tegner; men det poetiska språket, hvad formen, klarheten, elegansen beträffar, har i Tegnår den sttörre mästaren. Hjertat söker Geijer, och finner sig bättre hos honom, Tegnår ..4 Men hvartill alla jemförelser? de kunna bringas till twsental, och säga — 0. 1 Af ett specielt intresse äro i denna tom Min1 nena, ur ref och dagböcker. Strax i början. deraf återfinner man den celebra berättelsen om! huru Geijer först blef författare och kom att ; skrifva Äreminnet öfver Sten Sture den äldre,. 4 Vi tro ej,, att mången skall kunna — om ock . aldrig så ofta — läsa denna lilla täcka berättelse wtan att känna rörelse, och fälla tårar ! af glädje och sympati. Sedermera följer ett antal bref, skrifna un! der Geijes resa i England 1809. Något egen: teligen nmtt kan väl numera icke sägas varal. att hemte af innehållet i dessa bref; men sti-) len och anden utgöra alltid dyrbara minnesmärken af Geijers sätt att känna och tänka ) redan. på den tiden. Brefven fortfara i en yngre serie inpå året 1825, då Geijer i säll-j skap medl några vänner gjorde en resa tilll. Danmark. och Tyskland. Det hela utgafs 1834 såsom första delen af Minnena; och efterlemnade anteckningar utvisa, att en andra del äfven varit tillämnad. Att genom citater och utdreg gifva allmänheten begrepp om detta I arbete, måste, då frågan är om en sådan för-. fattare som Geijer, vara temligen öfverflödigt;: likväl har en generation uppvuxit sedan 1834,. för hvilken hans skrifter icke äro lika bekanta. ! Det skall derföre måhända troligen allmänt intressera flere bland de nyare, attse ett litet exempel på Geijers språk i berättande, skildrande ochl: tillika reflekterande stil — hvilka tre slag hos! honom rnistan alltid träffas förenade. Vi slål! upp sid. 128, och finna der förf. tala om sin!! resa på Rhen, sedan han varit i Koblenz: — ! Här, säger han, dröjde vi blott öfver natten, och fortsatte den 10 Aug. vär Rhen-fart, nu på den. så kallade Wasser-diligensen. Vi funno den för ingen!, del angenäm. Det hällregnade. Man är inpackad i, ett slags täng kajuta med en mängd okända perso-!e ner, af hvlka flera röka elak tobak. Vill man gäl, uppå däck så är detta så litet, sammanpressadt och, obeqvämt,itt man ej utan stor svårighet kan få sitta. I Allt detta gjorde, att jag föga fick njuta af de vac-lt kra Rhenstränderna, hvilkas utsigter ofvanom Koblenz , äfven öfverträffa hvad vi förut sett. Hvilket herrligt, land är ej Nassau -— med vin, säd, bergverk ochl, denna mängd af berömda helsobrunnar! Den fruktbara skönheten upphör dock hör på andra sidan sta-!1 -den Bopperd. Flodeninneslutes nu mest af höga,l I t I t 1 1 ( ( L 7 J J 2 S ödsliga klppor, alltför kala äfven för vinrankan. — Vi lågo am natten i Sankt Goar, der helgonet af samma namn först skall predikat evangelium för Rhens fatiga fiskare. Ännu fångas här förträfflig Rhen-lax, och jag fann den förtjena sitt rykte. — Här vidtaser, för den uppföre farande, den trängaste och äfven farligaste delen af floden. Jag har intet att derom orda. Vi mäste ut den 11 före klockan 3 om morgonen och färdades genom denna trakt mest i mörkret. Då det dagades fortfor omgifningen att vara vild. Ifrån Lorch vidga sig höjderna. Man passerar det midt i strömmen belägna Hattos torn (eller der Miäuse-thurm), der rättorna skola ätit upp en hårdhjertard ärkebiskop. Efter öfverfarandet af det sä kallade Birger Loch, der, vid staden Bingen, Rhen gör en tvär krökning, befinner man sig i den öppna,l, glada, oändligen fruktbara Rheingau, hvilken foden; mellan gröna öar med dröjande vällust synes genom-l, täga. Vi åto middag i Ridesheim, bekant för ett afl: de ädlaste Rhenska viner, som vi proberade i ett parl. flaskor af 1822 års skörd. Det kostade likväl pål stället omkring 3 rdr svenskt banko buteljen. I all-l mänhet äro de goda vinerna äfven på stället dyra. Man spar dem till utförsel och dricker de medelmättiga. Ifrån Ridesheim till Mainz genomfar man ett. af de skönaste landskaper, i sjelfva verket det gladaste, det herrligaste jag nägonsin sett. På ena sidan har man det gamla Ingelheim, fordom Carl den stores boningsplats, derutöfver der Fichtenwald, bortom i det blå fjerran Donnersberg, — på andra sidan hela sträckningen af det sköna, skogbeklädda Taunus-. gebirge, — emellan dem den fruktbaraste slätt medl perle-rader af vackra städer, byar, äkerfält, vingärdar, lundar, — i midten den breda, lugna, majestätiska Rhen, på hvilken vi summo. Invånaren i dessa af naturen välsignade bygder är glad, frimodig, frispråkig, talar gerna och med stolthet om sitt lands skönhet, och med ett slags hänryckning om sitt vin, hvars egenskaper han i de mest poetiska bilder upphöjer. En jemförelse mellan de särskilda vinsorterna är ett älsklingsämne. Dessemellan utgjuter han rikligen sin harm öfver storhertigen af Darmstadt, till hvilken dletta paradisiska land nu hör. De mänga små nysktapade suveräniteterna tyckas verkligen vara Tysklandss förbannelse och en hufvudorsak till det allmänna miissnöjet. Man tyckte mer om Fransyska regeringen, med hvilken det dock var besked, och som gaf svar på lika många dagar från Paris som man nu fär vänta veckor från det närbelägna Darmstadt. Den forha prefekten i Mainz Jean Bon St. Andri, hvars mime ett monument förvarar, omtalades med aktning ch tacksamhet. Såsom till en gyllene älder ser man ikväl tillbaka till den tid, då man lefde under den milda Kvokstafven, d. v. s. dä den gamle kurfursteis af Mainz kräkla var detta lands skepter. — Under sådana samtal med våra reskamrater anlände vi m aftonen till Mainz.n Dybeckska arfstvisten. Uti dfn härom i n:o 112 af tidningen Aftonblade:t införda skrift har genom misskrifning insmugit sig ett fel, som härmed rittas. Der står nemligen: ,Eric Dybeck afled i Januari månad år 1830, ; men skall vara: år 1837,. flnehsas de NV