Han besökte, efter hvarandra, Florens, Pisa, Neapel, Venedig och Rom, och fann öfverallt så väl i museerna, som på gatorna, de herrligaste lonstens mästerverk. De första månaderna af hans resa egnades blott åt beskådande och beundran, men snart greps han af begäret — ja, af behofvet att härma dessa mästerverk. Han tog penseln i handen och märkte med förnöjelse, att åsynen af det verkligt sköna på honom haft ett välgörande inflytande. Hans blick hade blifvit säkrare och stadigare. Han fulländade inom tre månader en skönare tafla, än alla dem han hittills målat, och sände den till Frankrike, till expositionen, som nu snart skulle ega rum. Ehuru han väl visste, att mycket ännu fattades honom för att bli en stor artist, hoppades han dock blifva bemärkt. Med feberaktig otålighet väntade han således bref med berättelse om expositionen; ändtligen erhöll han ett från doktor Leblanc, af följande innehåll Redan i åtta dagar hafva målningsgallerierna varit öppna; men innan jag skref dig till, ville jag veta hvad omdöme publiken fällde öfver din tafla. Prisa dig lycklig, broder; publiken har gillat dig. Ditt snille har till vunnit sig beundran, till och med af den okunnigaste. Vv älsignad vare den moder, som gifvit dig lifvet... ty fosterlandet har henne att tacka för en bland sina förnämsta konstnärer och hennes son kommer att stiga högt öfver sina likar. Du har brutit dig en bana till ryktets tempel. Stig högre och högre, upp till ärans spets, min unge triumfator, och bekymra dig icke om vissa smide bord, dem några druckna soldater yttra, i det de följa din segerchar! Lef väl och glöm icke, Cesar, att det var Jag, som först satte strålkronan på ditt hufvud. Din vän Henrik Leblanc.