Han besökte, efter hvarandra, Florens, Pisa,
Neapel, Venedig och Rom, och fann öfverallt
så väl i museerna, som på gatorna, de herr-
ligaste lonstens mästerverk. De första måna-
derna af hans resa egnades blott åt beskå-
dande och beundran, men snart greps han af
begäret — ja, af behofvet att härma dessa
mästerverk. Han tog penseln i handen och
märkte med förnöjelse, att åsynen af det verk-
ligt sköna på honom haft ett välgörande in-
flytande. Hans blick hade blifvit säkrare
och stadigare. Han fulländade inom tre må-
nader en skönare tafla, än alla dem han hit-
tills målat, och sände den till Frankrike, till
expositionen, som nu snart skulle ega rum.
Ehuru han väl visste, att mycket ännu fat-
tades honom för att bli en stor artist, hop-
pades han dock blifva bemärkt. Med feber-
aktig otålighet väntade han således bref med
berättelse om expositionen; ändtligen erhöll
han ett från doktor Leblanc, af följande inne-
håll
Redan i åtta dagar hafva målningsgalle-
rierna varit öppna; men innan jag skref dig
till, ville jag veta hvad omdöme publiken fällde
öfver din tafla. Prisa dig lycklig, broder;
publiken har gillat dig. Ditt snille har till
vunnit sig beundran, till och med af den
okunnigaste. Vv älsignad vare den moder, som
gifvit dig lifvet... ty fosterlandet har henne
att tacka för en bland sina förnämsta konst-
närer och hennes son kommer att stiga högt
öfver sina likar.
Du har brutit dig en bana till ryktets tem-
pel. Stig högre och högre, upp till ärans
spets, min unge triumfator, och bekymra dig
icke om vissa smide bord, dem några druckna
soldater yttra, i det de följa din segerchar!
Lef väl och glöm icke, Cesar, att det var
Jag, som först satte strålkronan på ditt huf-
vud. Din vän Henrik Leblanc.