kunna räkrnas bland hans märkvärdigaste och medj:
detsamma tbland de märkvärdigaste som gifvas. Detl.
ligger någoot dramatiskt uti dessa öfverraskande har-
moniska vändningar, som ständigt hota med oerhörda
dissonanser,r, men dock alltid upplösa sig i välklang;
uti dessa djerfva, markerade rytmer i mellanstäm-
morna, undder det den fromma melodien i cantus firmus
såsom ett försonande element framskrider i längal
uthällande toner. Detta nummer bildade ett värdigt
slut på dett hela.
Utom nämnde stycken förekom ock en komposition
af hr Mankell sjelf: en vårhymn för fyrstämmig kör,
hvars enkh, hjertliga melodi visade att hr M. äfven
i sina egm verk följer de vackra mönster han upp-:
ställer vid sina konserter. Å
Konsertm bevistades af ett så stort auditorium som
kyrkan kwde rymma, samt hedrades med närvaron I
af D. M. Drottningen och Enkedrottningen, D. H.!(
(
J
prins Gustaf och prinsessan Eugenie. —U—
m————————
Revy af Tidningarne,
Ibland. de öfriga tidningarnes ledande artik-.
lar för dlagen anse vi det förtjena att inregi-
strera ettt utdrag ur en betraktelse om riksda-
gen ur Morgonbladet, hvilken utan tvifvel hör
till kuriositeterna:
På ridlarhuset fattade, genast vid riksdagens bör-
jan, Hr von Hartmansdorff och bröderne Palmstierna
med van och kraftig hand ledningen af förhandlin-
garna, hvadan äfven erfarna och redbara personer ut-
sågos till Bänkmän och Elektorer. Den under de-
mokratisk flagg seglande oppositionsfalangen, seende
sig i minoriteten, vågade ej spela högt spel, helst de-
ras anborma ledare grefve Karl Henrik Anckarsvärd!
blifvit gammal och trött och dessutom häftigt insjuk-
nade vid iriksdagens början. Hr Lars Hjerta har al-
drig kunmat förvärfva sig något inflytande på riddar-
huset, och bland de öfriga adlige oppositionsmännen
kunde ingen komma ifråga säsom partichef. Denna
fraktion kar alltsä varit utan hufvud hela länga tiden
bortåt.
vPrestetändet är ett fridsamt ständ, som i alla ti-
der varit en medlare mellan de ofta sinsemellan skarpt
stridande medständen (!) Den snillrika och öfverlägsna
personlighet, som bekläder det högsta embetet inom
svenska kyrkan har alltför stort inflytande bland Sver-
ges presterskap, att nägon skulle med honom kunna
dela väldet.
Om bondeståndet heter det bland annat:
Flitiga bearbetare hafva städse belägrat detta ständ.
De hafva ej fattats vid denna riksdag, och deras
verkningskrets har kunnat vara så mycket mer om-
fattande, som ständet, till ej ringa del, bestär afny-
valda ledamöter, som göra sin debut på den för dem
alldeles okända politiska skådebanan. Dessa hufvud-
sakligen utom bondeständet befintliga partiledares in-
flytande motväges dock märkeligen genom de bäda
kraftfulla. Norrlänningarne: Nils Strinnlund i Skje-
dom fråm Södra Angermanland eller Johan Jakob
Rutberg i Björknäs från Norrbotten.
Strinmlund, skarpsinnig, qvick, kunskapsrik, har
med en beundransvärd ständaktighet och i trots af
ötaliga lockelser förblifvit Sverges bestäende samhälls-
ordning trogen, och har eckså genom denna karaktä-
rens fashet och sina öfriga utmärkta själsegenskaper
vid Sveges riksdagar spelat en roll, som historien
skall ortala för en tacksam efterverld.
vRutkrg, slug, snillrik, skarp dialecticus, har un-
der en äng riksdagsmannabana samlat större känne-
dom om affärerna än de flesta af sina ständsbröder;
genom umgänge med den bortgångne, af ingen er-
satte J. C. Askelöf befästades Rutberg i den politi-
ska öfvertygelse, som uti en tid som den närvarande
ensam kan vara fosterlandet gagnelig, och har seder-
mera varit en pelare, som inga stormar kunnat rubba.
Jemtte dessa bäde män, hvilka äfven af sina pe-
litiska ffiender erkännas vara prydnader för Sverges
bondestöänd, hafva talemannen och sekreteraren, i ej
ringa mnån, genom sitt anseende och infl tande mot-
verkat iintrigerna (?) från — mer än ett håll, hva-
dan desssa ej på långt när kunnat få den öfvermakt
så som man vid riksdagens början hoppades.
Jemåte de verkliga particheferne, hvilka, i egen-
skap aff ledamöter af sina resp. ständ framstå säsom
ledare genom personlig öfverlägsenhet, finnes en hel
hop utem ständen varande ledare, hvilka förvärfva
sig infytande genom intriger, kabaler och örontassel.
(Jojo nen!)
De här citerade omdömena äro utan tvifvel
så klassiska i sitt slag, att om de icke stodo
i Morzonbladet, vore man i sanning frestad
att taja det hela för en ironi, uppfylld af
myckm humor. Betraktad såsom allvar åter
kan det ej nekas, att denna opinionsyttring
utvisr en oskattbar naivetet och uppriktighet.