kunna räkrnas bland hans märkvärdigaste och medj: detsamma tbland de märkvärdigaste som gifvas. Detl. ligger någoot dramatiskt uti dessa öfverraskande harmoniska vändningar, som ständigt hota med oerhörda dissonanser,r, men dock alltid upplösa sig i välklang; uti dessa djerfva, markerade rytmer i mellanstämmorna, undder det den fromma melodien i cantus firmus såsom ett försonande element framskrider i längal uthällande toner. Detta nummer bildade ett värdigt slut på dett hela. Utom nämnde stycken förekom ock en komposition af hr Mankell sjelf: en vårhymn för fyrstämmig kör, hvars enkh, hjertliga melodi visade att hr M. äfven i sina egm verk följer de vackra mönster han upp-: ställer vid sina konserter. Å Konsertm bevistades af ett så stort auditorium som kyrkan kwde rymma, samt hedrades med närvaron I af D. M. Drottningen och Enkedrottningen, D. H.!( ( J prins Gustaf och prinsessan Eugenie. —U— m———————— Revy af Tidningarne, Ibland. de öfriga tidningarnes ledande artik-. lar för dlagen anse vi det förtjena att inregistrera ettt utdrag ur en betraktelse om riksdagen ur Morgonbladet, hvilken utan tvifvel hör till kuriositeterna: På ridlarhuset fattade, genast vid riksdagens början, Hr von Hartmansdorff och bröderne Palmstierna med van och kraftig hand ledningen af förhandlingarna, hvadan äfven erfarna och redbara personer utsågos till Bänkmän och Elektorer. Den under demokratisk flagg seglande oppositionsfalangen, seende sig i minoriteten, vågade ej spela högt spel, helst deras anborma ledare grefve Karl Henrik Anckarsvärd! blifvit gammal och trött och dessutom häftigt insjuknade vid iriksdagens början. Hr Lars Hjerta har aldrig kunmat förvärfva sig något inflytande på riddarhuset, och bland de öfriga adlige oppositionsmännen kunde ingen komma ifråga säsom partichef. Denna fraktion kar alltsä varit utan hufvud hela länga tiden bortåt. vPrestetändet är ett fridsamt ständ, som i alla tider varit en medlare mellan de ofta sinsemellan skarpt stridande medständen (!) Den snillrika och öfverlägsna personlighet, som bekläder det högsta embetet inom svenska kyrkan har alltför stort inflytande bland Sverges presterskap, att nägon skulle med honom kunna dela väldet. Om bondeståndet heter det bland annat: Flitiga bearbetare hafva städse belägrat detta ständ. De hafva ej fattats vid denna riksdag, och deras verkningskrets har kunnat vara så mycket mer omfattande, som ständet, till ej ringa del, bestär afnyvalda ledamöter, som göra sin debut på den för dem alldeles okända politiska skådebanan. Dessa hufvudsakligen utom bondeständet befintliga partiledares inflytande motväges dock märkeligen genom de bäda kraftfulla. Norrlänningarne: Nils Strinnlund i Skjedom fråm Södra Angermanland eller Johan Jakob Rutberg i Björknäs från Norrbotten. Strinmlund, skarpsinnig, qvick, kunskapsrik, har med en beundransvärd ständaktighet och i trots af ötaliga lockelser förblifvit Sverges bestäende samhällsordning trogen, och har eckså genom denna karaktärens fashet och sina öfriga utmärkta själsegenskaper vid Sveges riksdagar spelat en roll, som historien skall ortala för en tacksam efterverld. vRutkrg, slug, snillrik, skarp dialecticus, har under en äng riksdagsmannabana samlat större kännedom om affärerna än de flesta af sina ständsbröder; genom umgänge med den bortgångne, af ingen ersatte J. C. Askelöf befästades Rutberg i den politiska öfvertygelse, som uti en tid som den närvarande ensam kan vara fosterlandet gagnelig, och har sedermera varit en pelare, som inga stormar kunnat rubba. Jemtte dessa bäde män, hvilka äfven af sina pelitiska ffiender erkännas vara prydnader för Sverges bondestöänd, hafva talemannen och sekreteraren, i ej ringa mnån, genom sitt anseende och infl tande motverkat iintrigerna (?) från — mer än ett håll, hvadan desssa ej på långt när kunnat få den öfvermakt så som man vid riksdagens början hoppades. Jemåte de verkliga particheferne, hvilka, i egenskap aff ledamöter af sina resp. ständ framstå säsom ledare genom personlig öfverlägsenhet, finnes en hel hop utem ständen varande ledare, hvilka förvärfva sig infytande genom intriger, kabaler och örontassel. (Jojo nen!) De här citerade omdömena äro utan tvifvel så klassiska i sitt slag, att om de icke stodo i Morzonbladet, vore man i sanning frestad att taja det hela för en ironi, uppfylld af myckm humor. Betraktad såsom allvar åter kan det ej nekas, att denna opinionsyttring utvisr en oskattbar naivetet och uppriktighet.