Jag hade saledes tförestallt mig att Kongl. Majt
rädgifvare skulle hafva omfattat detta företrädesvis
vigtiga ämne med odelad uppmärksamhet; ja, jag hade
till och med trott att tidsförhällanderna skulle hafva
nödgat dem dertill. Jag hade gjort mig det hopp,
att den ständiga anblicken af landets egendomliga
fattigdom omsider skulle framkalla mera välgörande
statsmannaäsigter än dem, som inskränka sig att blott
sträcka barmhertighetens skärf ät de mest nödlidande
för dagen. Vidare hade jag af nyssnämnde beve-
kelsegrund gjort mig den föreställningen att Kongl.
Maj:ts rådgitvare jemväl skulle hafva tänkt sig in i
grunderna för den allmänna bevillningen. De obil-
ligheter som förordningen derom företer, äro synner-
ligen tr: ckande för de arma, och ehuru sjelfbeskatt-
ningsrätten är rikets ständer förbehållen, ligger deruti
intet hinder för en omtänksam styrelse, att hos rikets
ständer framlägga förslag till jemnande af allmänna
bevillningehs märkligare missförhållanden. Kongl.
Maj:ts rädgifvare hafva likväl aldrig å dessa samt
likartade maktpäliggande ämnen gjort nägot afseen-
de, utan lemnat dem i förgätenhet.
Lagen om husagan hade mängen med säkerhet vän-
tat att genom Kongl. Maj:ts proposition och styrel-
sens verksamma ätgörande finna afskaffad. Enskilde
motionärers försök härutinnan hafva varit fruktlösa
och konungamaktens verksamma inflytelse fordras i
allmänhet, om nägon lagreform skall kunna vinnas.
Men i hvarje fråga derom, äro alla förhoppningar nu-
mera serdeles svaga. På justitiestatsministern hvilar
ett stort, oeftergifligt ansvar i anseende till den svn-
nerliga ljumhet hvarmed han omfattat det nya lag-
verket. Alltsedan 1840 har ingen justitiestatsmini-
ster liknat den nuvarande i åtgärder för den stora
lagreformens äterhällande. Honom är det förbehål-
let att hafva häruti gätt längre än någon tillförne
ens kunnat anse möjligt. Honom tillkommer den
stillaståendets ära som det reaktionära partiet fästat
vid nuvarande stadium af konungens regering. Syn-
barligen är det en djupt rotfästad fruktan för tids-
wndan som i alla märkligare ärenden förlamar st -
relsens verksamhet. Hvarje, äfven det obetydligaste,
öretag i demokratisk syftning väcker dess misshag.
Alla vackra förespeglingar vid kröningsriksdagen 1844
erkännas icke mer. Voro då omständigheterna till en
början väsentligen förändrade, så äro de ätminstone
nu i det hufvudsakliga enahanda, som under konung
Carl Johans dagar. Den tidens efterlefvande gunst-
lingar hafva omsider blifvit äfven den nuvarande sty-
relsens förtrogne. All makt, sälänge den är makt,
saknar aldrig talrika anhängare, och i Sverige, lik-
som annorstädes, saknas icke män, hvilka utan hinder
af grundsatser, villigt foga sig efter alla regeringens
önskningar och syften!
Men framför sin föregångare eger nuvarande sty-
relse onekligen en mera mild och mera human prä-
gel. Dess offentliga tungomål är aldrig för Rikets
Ständer särande och röjer icke allena-regerandets
maktfullkomlighet. Om den förra regeringen utan
skäl fruktade den tid som komma skulle och blottade
en alltför stor skygghet för densamma, så ställer
deremot nuvarande styrelse hela sitt förtroende till
en ännu molnhöljd framtid, ända derhän, att den
ofta, utan afseende på allmänna röstens ogillande,
för denna framtid uppoffrar sin grundlagsenliga öf-
verstygelse. Och äfven i denna sednare öfverdrift lig-
rer en icke ringa anledning till anmärkning. För-
dlingen födes icke fwlvuxen. Ej heller förvärfvas
len med lika arfsrätt. Ingen samhällsställning är i
uteslutande besittning deraf. Den skadliga inflytelse
vå de allmänna ärenderne, som ofta visat sig just
ler, hvarest högsta grad af opartiskhet mäste med:
allt skäl företrädesvis tagas i anspråk, hafva Kongl.
M:ts rädgifvare, oaktadt största obehag för styrelsen
leraf uppkommit, vid flere utmärkande tillfällen för-
lragit med ett sä inkonstitutionelt tälamod, att det
nästan tyckes, som hade de blott, med ett enda un-
lantag, fullkomligt förbisett hvad, i dylika brytnin-
sar, skäligen kunnat af dem väntas. Det är godt
att sjelfmant kunna från rädgifvarekallet resignera,
1å det höga förtroende, på hvars val det grundar
sig, ifrån oansvarig hand tager intryck till under-
kännande af styrelsens egne beslut. Detta tänkvärda
skädespel sprider vemodets hopplöshet till allmänna
änkesättet, som, efter gammal plägsed, gerna för-
inder begreppet om orubblig trofasthet med helgden
f konungamaktens ord!
Ett utmärkande drag af det nuvarande systemet
r ordensvurmen. Den stannar nu icke endast inom
yräkratien, utan sprider sig allt mera äfven till bor-
erliga kretsar. För att låta lockelsen deraf ned-
tiga äfven till militärens lägsta klass har en särskild
tiftelse nyligen egt rum. Ordnarnes högsta utmär-
celsetecken har tilldelats en embetsman, kort efter
sedan han bidragit att stifta en association, med ett så
jesuitiskt skaplynne, att styrelsen icke kunnat undgå
att upplösa densamma; och sådant har timat utan
hinder deraf, att en annän qvarhålles i fästningstjenst,
säsom en följd af oskyldigt deltagande i en loflig
Reformförening. Rättvisan fordrar emellertid att er-
känna, hurusom en ledamot af Konungens konselj
ådagalagt den sjelfständighet och den redbarhet, att
hän helt och hållet emanciperat sig från ordenspräå-
let. Att våra det förutan är en hedrande utmärkelse
i en tid, så upptagen af flärd och fåfänga, som den
närvarande. Denna vackra utmärkelse är dock icke
len enda, som tillkommer chefen för sjöförsvarsde-
vartementet. En ännu högre förtjenst har han inlagt
lerigenom, att han säsom Konungens rädgifvare, i
likhet med de fleste sine föregängare och mänga af
ina nuvarande kolleger, ställt sig helt och hället på
onstitutionel grund. Den prisvärda öppenhet, hvarmed
nan blottat det gamla sjöförsvarets mångfaldiga brister,
hafya Rikets Ständer redan offentligen vitsordat och
säsom uttryck af sitt oinskränkta förtroende fill ho-
nom hafva Rikets Ständer betydligt tillökat femte huf-
vudtitelns budget. Hans exempel bevisar säledes hvad
ett dylikt representationens förtroende i konsitutionel
mening innebär, Beklagligtvis kan detsamma icke
tillgodokomma chefen för landtförsvarsdepartementet.
Ridderskapet och Adelns protokoller har han ned-
lagt en äskädlig bild af sina konstitutionella äsigter:
halt och värde. Under hans administration har ett
fritt spelrum blifvit lemnadt åt de fördomar, som
syfta att göra militären helt och hället oafhängig af
det medborgerliga lifvets fordringar. Under konom
har titelbegäret äter vaknat inom militären. Befor-
dringarne inom densamma hafva erhållit nya, af
gunst och välbehag beroende grunder. Högsta do-
maremakten har vid särskilda tillfällen fått af bö-
nom uppbära tillrättavisningar, som innefatta admini-
strativa ingrepp i högsta domstolens beslut. Miss
aktning och trots mot lagen hafva sälunda blifvit 1e-
gitimerade. Betänkligheten af detta förfarande måi-
ste nödvändigt förekomma större i samma män, som
man fäster tillbörligt afseende vid det märkliga för-
hällandet, att militären utgör pluraliteten inom ett
bland riksstånden och således nära nog besitter fjer-
dedelen uti nuvärande ständsrepresentation. Inympar
man nu på denna representationens afdelning den
blinda lydnadens trosartiklar, förmår man den att
derifrån kemta det konstitutionella lifvets rättesnöre
och gifrer man den efterdömet af vanvördnad för
lagarne, så sliter man också snart de band som icke
kunna lösgöras, utan att äfventyra samhällets värn
och styrka. Härigenom allenast har generalmajorn
yen Hohenkausen ställt sig i det förhällande, att han
icke kan qGvarstanna som chef för landtförsvarsdepar-
tementet, utan förnärmelse mot de konstitutionella
begrepp, af hvilkas uppfattning hela hans rådgifvare-
bana varit i saknad. Lägger man nu härtill hans
nya organisation af krigskollegium, utan Rikets Stän-
ders hörande, hans vägran att medgifva landtförsva-
rets ombildning eller att ens lyssna till nägot förslag
erom, vore det än med högsta förtjenst och största
akkunskap upprättadt -— hans likgiltighet för hvarje
lyrkande om inskränkning i landtförsvarets lyx och
öfyerdrifna kostnader -—- hans fortfarande benägenhet
för dyrbara lustläger och onyttiga krigslekar, äfven-
som mänga hans rädgifvande ätgärder i enahanda
syftning och af samma skadliga beskaffenhet, så lärer
väl svarligen kunna med fog bestridas, att bemäölte
generals entledigande från chefskapet för landtför
svarsdepartementet påkallas cj mindre af omtanka fö