Jag hade saledes tförestallt mig att Kongl. Majt rädgifvare skulle hafva omfattat detta företrädesvis vigtiga ämne med odelad uppmärksamhet; ja, jag hade till och med trott att tidsförhällanderna skulle hafva nödgat dem dertill. Jag hade gjort mig det hopp, att den ständiga anblicken af landets egendomliga fattigdom omsider skulle framkalla mera välgörande statsmannaäsigter än dem, som inskränka sig att blott sträcka barmhertighetens skärf ät de mest nödlidande för dagen. Vidare hade jag af nyssnämnde bevekelsegrund gjort mig den föreställningen att Kongl. Maj:ts rådgitvare jemväl skulle hafva tänkt sig in i grunderna för den allmänna bevillningen. De obilligheter som förordningen derom företer, äro synnerligen tr: ckande för de arma, och ehuru sjelfbeskattningsrätten är rikets ständer förbehållen, ligger deruti intet hinder för en omtänksam styrelse, att hos rikets ständer framlägga förslag till jemnande af allmänna bevillningehs märkligare missförhållanden. Kongl. Maj:ts rädgifvare hafva likväl aldrig å dessa samt likartade maktpäliggande ämnen gjort nägot afseende, utan lemnat dem i förgätenhet. Lagen om husagan hade mängen med säkerhet väntat att genom Kongl. Maj:ts proposition och styrelsens verksamma ätgörande finna afskaffad. Enskilde motionärers försök härutinnan hafva varit fruktlösa och konungamaktens verksamma inflytelse fordras i allmänhet, om nägon lagreform skall kunna vinnas. Men i hvarje fråga derom, äro alla förhoppningar numera serdeles svaga. På justitiestatsministern hvilar ett stort, oeftergifligt ansvar i anseende till den svnnerliga ljumhet hvarmed han omfattat det nya lagverket. Alltsedan 1840 har ingen justitiestatsminister liknat den nuvarande i åtgärder för den stora lagreformens äterhällande. Honom är det förbehållet att hafva häruti gätt längre än någon tillförne ens kunnat anse möjligt. Honom tillkommer den stillaståendets ära som det reaktionära partiet fästat vid nuvarande stadium af konungens regering. Synbarligen är det en djupt rotfästad fruktan för tidswndan som i alla märkligare ärenden förlamar st relsens verksamhet. Hvarje, äfven det obetydligaste, öretag i demokratisk syftning väcker dess misshag. Alla vackra förespeglingar vid kröningsriksdagen 1844 erkännas icke mer. Voro då omständigheterna till en början väsentligen förändrade, så äro de ätminstone nu i det hufvudsakliga enahanda, som under konung Carl Johans dagar. Den tidens efterlefvande gunstlingar hafva omsider blifvit äfven den nuvarande styrelsens förtrogne. All makt, sälänge den är makt, saknar aldrig talrika anhängare, och i Sverige, liksom annorstädes, saknas icke män, hvilka utan hinder af grundsatser, villigt foga sig efter alla regeringens önskningar och syften! Men framför sin föregångare eger nuvarande styrelse onekligen en mera mild och mera human prägel. Dess offentliga tungomål är aldrig för Rikets Ständer särande och röjer icke allena-regerandets maktfullkomlighet. Om den förra regeringen utan skäl fruktade den tid som komma skulle och blottade en alltför stor skygghet för densamma, så ställer deremot nuvarande styrelse hela sitt förtroende till en ännu molnhöljd framtid, ända derhän, att den ofta, utan afseende på allmänna röstens ogillande, för denna framtid uppoffrar sin grundlagsenliga öfverstygelse. Och äfven i denna sednare öfverdrift ligrer en icke ringa anledning till anmärkning. Fördlingen födes icke fwlvuxen. Ej heller förvärfvas len med lika arfsrätt. Ingen samhällsställning är i uteslutande besittning deraf. Den skadliga inflytelse vå de allmänna ärenderne, som ofta visat sig just ler, hvarest högsta grad af opartiskhet mäste med: allt skäl företrädesvis tagas i anspråk, hafva Kongl. M:ts rädgifvare, oaktadt största obehag för styrelsen leraf uppkommit, vid flere utmärkande tillfällen förlragit med ett sä inkonstitutionelt tälamod, att det nästan tyckes, som hade de blott, med ett enda unlantag, fullkomligt förbisett hvad, i dylika brytninsar, skäligen kunnat af dem väntas. Det är godt att sjelfmant kunna från rädgifvarekallet resignera, 1å det höga förtroende, på hvars val det grundar sig, ifrån oansvarig hand tager intryck till underkännande af styrelsens egne beslut. Detta tänkvärda skädespel sprider vemodets hopplöshet till allmänna änkesättet, som, efter gammal plägsed, gerna förinder begreppet om orubblig trofasthet med helgden f konungamaktens ord! Ett utmärkande drag af det nuvarande systemet r ordensvurmen. Den stannar nu icke endast inom yräkratien, utan sprider sig allt mera äfven till borerliga kretsar. För att låta lockelsen deraf nedtiga äfven till militärens lägsta klass har en särskild tiftelse nyligen egt rum. Ordnarnes högsta utmärcelsetecken har tilldelats en embetsman, kort efter sedan han bidragit att stifta en association, med ett så jesuitiskt skaplynne, att styrelsen icke kunnat undgå att upplösa densamma; och sådant har timat utan hinder deraf, att en annän qvarhålles i fästningstjenst, säsom en följd af oskyldigt deltagande i en loflig Reformförening. Rättvisan fordrar emellertid att erkänna, hurusom en ledamot af Konungens konselj ådagalagt den sjelfständighet och den redbarhet, att hän helt och hållet emanciperat sig från ordenspräålet. Att våra det förutan är en hedrande utmärkelse i en tid, så upptagen af flärd och fåfänga, som den närvarande. Denna vackra utmärkelse är dock icke len enda, som tillkommer chefen för sjöförsvarsdevartementet. En ännu högre förtjenst har han inlagt lerigenom, att han säsom Konungens rädgifvare, i likhet med de fleste sine föregängare och mänga af ina nuvarande kolleger, ställt sig helt och hället på onstitutionel grund. Den prisvärda öppenhet, hvarmed nan blottat det gamla sjöförsvarets mångfaldiga brister, hafya Rikets Ständer redan offentligen vitsordat och säsom uttryck af sitt oinskränkta förtroende fill honom hafva Rikets Ständer betydligt tillökat femte hufvudtitelns budget. Hans exempel bevisar säledes hvad ett dylikt representationens förtroende i konsitutionel mening innebär, Beklagligtvis kan detsamma icke tillgodokomma chefen för landtförsvarsdepartementet. Ridderskapet och Adelns protokoller har han nedlagt en äskädlig bild af sina konstitutionella äsigter: halt och värde. Under hans administration har ett fritt spelrum blifvit lemnadt åt de fördomar, som syfta att göra militären helt och hället oafhängig af det medborgerliga lifvets fordringar. Under konom har titelbegäret äter vaknat inom militären. Befordringarne inom densamma hafva erhållit nya, af gunst och välbehag beroende grunder. Högsta domaremakten har vid särskilda tillfällen fått af bönom uppbära tillrättavisningar, som innefatta administrativa ingrepp i högsta domstolens beslut. Miss aktning och trots mot lagen hafva sälunda blifvit 1egitimerade. Betänkligheten af detta förfarande måiste nödvändigt förekomma större i samma män, som man fäster tillbörligt afseende vid det märkliga förhällandet, att militären utgör pluraliteten inom ett bland riksstånden och således nära nog besitter fjerdedelen uti nuvärande ständsrepresentation. Inympar man nu på denna representationens afdelning den blinda lydnadens trosartiklar, förmår man den att derifrån kemta det konstitutionella lifvets rättesnöre och gifrer man den efterdömet af vanvördnad för lagarne, så sliter man också snart de band som icke kunna lösgöras, utan att äfventyra samhällets värn och styrka. Härigenom allenast har generalmajorn yen Hohenkausen ställt sig i det förhällande, att han icke kan qGvarstanna som chef för landtförsvarsdepartementet, utan förnärmelse mot de konstitutionella begrepp, af hvilkas uppfattning hela hans rådgifvarebana varit i saknad. Lägger man nu härtill hans nya organisation af krigskollegium, utan Rikets Ständers hörande, hans vägran att medgifva landtförsvarets ombildning eller att ens lyssna till nägot förslag erom, vore det än med högsta förtjenst och största akkunskap upprättadt -— hans likgiltighet för hvarje lyrkande om inskränkning i landtförsvarets lyx och öfyerdrifna kostnader -—hans fortfarande benägenhet för dyrbara lustläger och onyttiga krigslekar, äfvensom mänga hans rädgifvande ätgärder i enahanda syftning och af samma skadliga beskaffenhet, så lärer väl svarligen kunna med fog bestridas, att bemäölte generals entledigande från chefskapet för landtför svarsdepartementet påkallas cj mindre af omtanka fö