TE. So Oo MVM STAVA AA AN politik.; då de till och med hade till uppgift. att undertrycka Konungens vid riksmötets begynnelse afgifne propositioner, var det naturhgt att de Ifligt önskade att kunna vända allmänna uppmärksamheten från riksdagens horizont! Danska kriget kom dem härvid synnerligen väl till hjelp. Skådeplatsen derför tog allmänna uppmärksamheten nästan uteslutande i anspråk, och sedan den förnämsta delen af regerimgen afrest till Skåne, var det icke mer möjligt, att i vanlig ordning fortgå med riksdagsärenderna. Hufvudstaden förflyttades till Malmiö, som alltså blef brännpunkten för Sveriges strategiska bragder och diplomatiska skriftvexlimar samt för de anordningar som skulle utfärås till det i Stockholm efterlemnade riksmjtet. Minst två månader af riksdagstiden gingo på detta sätt onyttigt förlorade och denna betydliga förlust bör rätteligen läggas till krigskostnaderna. Svenska truppernas öfverförande till danska staterne utgör emellertid en epok för Sveriges försvarsverk. Ämnadt, såsom det efter Finlands--och Pomerns förlust varit, erkannerligen till-värn för egna landamären, har det genom 1848 och 1849 årens åtgöranden i kommandoväg erhållit en ny, förut främmande bestämmelse, Lemna rikets ständer dertill sitt Folkännande, antaga de för godt, att svenska rigsmakten må — efter högste befälhafvarens. välbelhag — transporteras till främmande länder — då kommer man utan svårighet till den slutföljd, att denna krigsmakt nu är otillräcklig och att de värfvade kårerne, långt ifrån att tåla någon indragning, böra betydligt fllökas. Det blir då icke vidare fråga om itt bilda ett betryggande nationalförsvar eller om någon organisationsplan, lämpad efter försvarets ändamål och statens tillgångar. Hufvudsaken blifver då, att för hvad pris som helst hålla en rörlig trupp, alltid färdig att på Högsta Befälhafvarens order utskeppas till främmande länder. Vill man åter närmare inskäda i alla härmed gemenskap egande omständligheter; vill man sanningsenligt erkänna, att ssvenska truppers sammandragning utom fädemneslandet innebär en betänklig utsträckning at den Högste Befälhafvarerätt, som grumdlagen inrymt konungamakten — då lärer iicke kunna nekas att den erfarenhet från åren. 1848 och 1849, som Kongl. Maj:ts kommandoexpedition gifvit rikets ständer, bordt för dem vara en väckelse både att genom vederbörligt utskott söka tillfälle att granska de protokoller i kommandoväg, som angå krigsrustningarne under de nyssnämnda åren, och att taga organisationen af rikets försvarsverk i noga betraktande, samt icke släppa denna riksvigtiga fråga förrän en tillfredsställande lösning deraf kunnat erhållas. Det exempel som Sverige gifvit, i afseende på krigsstyrkans detacherande till danska staterne, vore i ännu högre grad beklagligt, i händelse enl frännmande makt skulle med åberopande deraf i em framtid söka att, med vedergällningens rätt,, få på svensk botten placera en större eller mindre del af sin väpnade styrka och låta den här i landet för en längre tid qvarstanna, vare sig under sken af vänskap eller under annan antagen förklädnad. Då, om icke förr, skulle troligtvis en allmännare uppmärksamhet fästa sig vid de rådslag som haft de åberopade krigsrustningarne till påföljd. Mig har det icke undfallit, att ett flertal af rikets ständer torde, i denna sak, vara jäfvigt att uttrycka allmänna opinionen och uttala det omdöme, som rikets sannskyldiga nytta kräfver, men icke desto mindre, har jag ej an-) sett mig tillständigt att gå detta ämne stillatigande förbi. Så mycket mindre har jag velat l: låte en underlåtenhet härutinnan falla mig tilll! las, som de offentlighetens organer, hvilkal: med ämnet sig befattat, icke ännu deråt gifvit nöjaktig utredning. Fruktan atti denna grannlaga sak stöta en allmännare opinion, har antingen fjettrat yttranderätten, eller ock verkat partiskhet, ja till och med terrorism, då fråga varit, att härutinnan uttrycka en för de flesta, misshaglig tanka. Konstitutionsutskottets betänkande är märkligt mindre för de regeringsåtgärder som deri föekomma, än för dem, som derifrån blifvit uteslutne. i befordringsväg är ingenting anmärkningsvärdt af utskottet framstäldt. Tyckligtvis hafva rikets ständer sjadfva allvarligare behandlat det nuvarande befordringssystemet. De hafvå, då de på riksstaten indragit ordinarie lön för ett chefskap i ett rikets för-1 valtande verk, gifvit regeringen ett öfvertygande be-l vis att de icke hylla den nepotism, hvaraf bland an-l vat den gamla anordningen på 6:te hufvudtiteln lemnat ett alltför talande exempel. Emot chefen för landtförsvars-departementethar utsköttet visserligen ånfört graverande facta, men i uiskottets Betänkande förekommer ej ett ord öm de iätan all jemförelse vigtigaste frägor, som, hvad angår bemälte departementschefs förvaltning, fordrat utredning. Altsä låter utskottet ingen kännedom bibringas ständerna om de förhällanden inom vissa regementen,l som öfverallt i landet väckt on så omätJig uppmärksamket. Det invändes mahända, att utskottet ej bordt befatta sig med saker som möjligtvis nu ankomma på vederbörande domstolars pröfning, men det synes likväl hafva sä mycket hellre tillhört uttskottet att ifrån Kongl. Maj:ts kommandoexpedition imfordra de protokoller, hvilka derutinnan kunnat vara upplysande, som utom mälens judiciella sida äfven förekomma andra märkliga dithörande omständigheter, af största vigt för bedömande afregeringens anspråk på militären bäde i tjensten och inom det medborgerliga lifvet. Konstitutionsutskoltetis urderlätenket att öfver regeringssystemet i dess helhet afgifva ett omdöme som kunnat vara för rikets ständer vägledande och bidraga aatt fatta-en gemensam tanka derom, faller tungt på dden enskilde rTiksdagsledamoten. Sätter han denna ffräga ä sido, så fullgör ban ej sin pligt säsom offentlig man. Företager han sig åter att på egen hand. wttrycka en opinion deröfver, så löper han fara att stå allena, öfvergifven just der, hvarest en kollektiv! moralisk kraft bäst behöfdes. Om det är sorgligt för svenska nationen att se, huru denna kraft allt mera aftynar hes dem som ega det dyrbara förtroendet, att föra folkets talan, så är det i sanning icke heller nägon tillfredsställelse för Sverges regering, nda erfara dess eget exempels ofördelaktiga inverkan på desse folkombud. Det var naturligt att 1848 ärs märkliga verlc delser inom flere europeiska stater voro för Sver regering på det högsta upprörande, En jemn ning i så kritiska ögonblick var minst att förvänta då den i all i saknats, äfven under lugnare skiften. Skonsamt må man säledes bedöma den utmärkande fruktan, hvarmed styrelsen på gifven anledning afrikets ständer är 1848 förvandlade Stockholm till en belägrad stad. De inskränkningar som den politiska friheten åc nas hafva varit öfverTiäende. ehv calknas att de vid för