TE. So Oo MVM STAVA AA AN
politik.; då de till och med hade till uppgift.
att undertrycka Konungens vid riksmötets be-
gynnelse afgifne propositioner, var det natur-
hgt att de Ifligt önskade att kunna vända all-
männa uppmärksamheten från riksdagens hori-
zont! Danska kriget kom dem härvid synner-
ligen väl till hjelp. Skådeplatsen derför tog
allmänna uppmärksamheten nästan uteslutande
i anspråk, och sedan den förnämsta delen af
regerimgen afrest till Skåne, var det icke mer
möjligt, att i vanlig ordning fortgå med riks-
dagsärenderna. Hufvudstaden förflyttades till
Malmiö, som alltså blef brännpunkten för Sveri-
ges strategiska bragder och diplomatiska skrift-
vexlimar samt för de anordningar som skulle
utfärås till det i Stockholm efterlemnade
riksmjtet. Minst två månader af riksdagsti-
den gingo på detta sätt onyttigt förlorade och
denna betydliga förlust bör rätteligen läggas
till krigskostnaderna.
Svenska truppernas öfverförande till danska
staterne utgör emellertid en epok för Sveriges
försvarsverk. Ämnadt, såsom det efter Fin-
lands--och Pomerns förlust varit, erkannerligen
till-värn för egna landamären, har det genom
1848 och 1849 årens åtgöranden i komman-
doväg erhållit en ny, förut främmande be-
stämmelse, Lemna rikets ständer dertill sitt
Folkännande, antaga de för godt, att svenska
rigsmakten må — efter högste befälhafvarens.
välbelhag — transporteras till främmande
länder — då kommer man utan svårighet till
den slutföljd, att denna krigsmakt nu är otill-
räcklig och att de värfvade kårerne, långt
ifrån att tåla någon indragning, böra betyd-
ligt fllökas. Det blir då icke vidare fråga
om itt bilda ett betryggande nationalförsvar
eller om någon organisationsplan, lämpad ef-
ter försvarets ändamål och statens tillgångar.
Hufvudsaken blifver då, att för hvad pris som
helst hålla en rörlig trupp, alltid färdig att
på Högsta Befälhafvarens order utskeppas till
främmande länder. Vill man åter närmare
inskäda i alla härmed gemenskap egande om-
ständligheter; vill man sanningsenligt erkänna,
att ssvenska truppers sammandragning utom
fädemneslandet innebär en betänklig utsträck-
ning at den Högste Befälhafvarerätt, som
grumdlagen inrymt konungamakten — då lä-
rer iicke kunna nekas att den erfarenhet från
åren. 1848 och 1849, som Kongl. Maj:ts kom-
mandoexpedition gifvit rikets ständer, bordt
för dem vara en väckelse både att genom ve-
derbörligt utskott söka tillfälle att granska de
protokoller i kommandoväg, som angå krigs-
rustningarne under de nyssnämnda åren, och
att taga organisationen af rikets försvarsverk
i noga betraktande, samt icke släppa denna
riksvigtiga fråga förrän en tillfredsställande
lösning deraf kunnat erhållas. Det exempel
som Sverige gifvit, i afseende på krigsstyr-
kans detacherande till danska staterne, vore i
ännu högre grad beklagligt, i händelse enl
frännmande makt skulle med åberopande deraf
i em framtid söka att, med vedergällningens
rätt,, få på svensk botten placera en större
eller mindre del af sin väpnade styrka och
låta den här i landet för en längre tid qvar-
stanna, vare sig under sken af vänskap eller
under annan antagen förklädnad. Då, om icke
förr, skulle troligtvis en allmännare uppmärk-
samhet fästa sig vid de rådslag som haft de
åberopade krigsrustningarne till påföljd.
Mig har det icke undfallit, att ett flertal af
rikets ständer torde, i denna sak, vara jäfvigt
att uttrycka allmänna opinionen och uttala det
omdöme, som rikets sannskyldiga nytta kräf-
ver, men icke desto mindre, har jag ej an-)
sett mig tillständigt att gå detta ämne stillati-
gande förbi. Så mycket mindre har jag velat l:
låte en underlåtenhet härutinnan falla mig tilll!
las, som de offentlighetens organer, hvilkal:
med ämnet sig befattat, icke ännu deråt gifvit
nöjaktig utredning. Fruktan atti denna grann-
laga sak stöta en allmännare opinion, har an-
tingen fjettrat yttranderätten, eller ock verkat
partiskhet, ja till och med terrorism, då fråga
varit, att härutinnan uttrycka en för de flesta,
misshaglig tanka.
Konstitutionsutskottets betänkande är märk-
ligt mindre för de regeringsåtgärder som deri
föekomma, än för dem, som derifrån blifvit
uteslutne. i
befordringsväg är ingenting anmärkningsvärdt af
utskottet framstäldt. Tyckligtvis hafva rikets ständer
sjadfva allvarligare behandlat det nuvarande befor-
dringssystemet. De hafvå, då de på riksstaten in-
dragit ordinarie lön för ett chefskap i ett rikets för-1
valtande verk, gifvit regeringen ett öfvertygande be-l
vis att de icke hylla den nepotism, hvaraf bland an-l
vat den gamla anordningen på 6:te hufvudtiteln lem-
nat ett alltför talande exempel.
Emot chefen för landtförsvars-departementet- har
utsköttet visserligen ånfört graverande facta, men i
uiskottets Betänkande förekommer ej ett ord öm de
iätan all jemförelse vigtigaste frägor, som, hvad angår
bemälte departementschefs förvaltning, fordrat utred-
ning. Altsä låter utskottet ingen kännedom bibrin-
gas ständerna om de förhällanden inom vissa rege-
menten,l som öfverallt i landet väckt on så omät-
Jig uppmärksamket. Det invändes mahända, att ut-
skottet ej bordt befatta sig med saker som möjligtvis
nu ankomma på vederbörande domstolars pröfning,
men det synes likväl hafva sä mycket hellre tillhört
uttskottet att ifrån Kongl. Maj:ts kommandoexpedition
imfordra de protokoller, hvilka derutinnan kunnat vara
upplysande, som utom mälens judiciella sida äfven
förekomma andra märkliga dithörande omständighe-
ter, af största vigt för bedömande afregeringens an-
språk på militären bäde i tjensten och inom det
medborgerliga lifvet. -
Konstitutionsutskoltetis urderlätenket att öfver re-
geringssystemet i dess helhet afgifva ett omdöme som
kunnat vara för rikets ständer vägledande och bidraga
aatt fatta-en gemensam tanka derom, faller tungt på
dden enskilde rTiksdagsledamoten. Sätter han denna
ffräga ä sido, så fullgör ban ej sin pligt säsom offent-
lig man. Företager han sig åter att på egen hand.
wttrycka en opinion deröfver, så löper han fara att
stå allena, öfvergifven just der, hvarest en kollektiv!
moralisk kraft bäst behöfdes. Om det är sorgligt för
svenska nationen att se, huru denna kraft allt mera
aftynar hes dem som ega det dyrbara förtroendet, att
föra folkets talan, så är det i sanning icke heller nä-
gon tillfredsställelse för Sverges regering, nda
erfara dess eget exempels ofördelaktiga inverkan på
desse folkombud.
Det var naturligt att 1848 ärs märkliga verlc
delser inom flere europeiska stater voro för Sver
regering på det högsta upprörande, En jemn
ning i så kritiska ögonblick var minst att förvänta då
den i all i saknats, äfven under lugnare skiften.
Skonsamt må man säledes bedöma den utmärkande
fruktan, hvarmed styrelsen på gifven anledning afri-
kets ständer är 1848 förvandlade Stockholm till en
belägrad stad. De inskränkningar som den politiska
friheten åc nas hafva varit öfver-
Tiäende. ehv calknas att de vid för