jenerantzs förslag och afslag å min motion, beslutat!
sig för det sednare, enär detta förslag, för att ickelm
säga mera, är så oskyldigt, att det uti barnlindar
qväft sjelfva den grundide, jag förfäktar; en ide,
hvars sanning jag lifligt önskar att hafva kunnat
framställa så redigt, som den klart står för min tan-
ke, enär Ridderskapets och Adelns fosterlandskänslc
är mig en borgen, att om detta lyckats mig, jag til
en kommande riksdag ät densamma förvärfvat män-
gen anhängare.
— ——
Presteständet och Statsregleringen.
(Slut. f. gårdagsbl.)
Prosten Lagergren hade begärt att rikets ständer
ville bevilja ett ärligt anslag af 3000 rdr för inrät-
tandet af en normalskola för fruntimmersundervisnin-
gen i riket; men utskottet kunde icke ha den äran,
refererade hr erkebiskopen. I anledning häraf upp-
trädde motionären med en ironisk kritik af utskot-..
tets utlåtande, men slöt med uttalande af det hopp
att fastän han nu tagit saken skämtsamt, skalle nog
den tid komma då den toges allvarsammare. Doktor
Gumzelius tyckte att persifflagen i allmänhet ej vore
på sin plats i ständernas kamrar; utskottet hade ej
behandlat den ifrågavarande saken så, att det för-
tjent bli föremål för gyckel. Emot dess sätt att re-
sonera kunde visserligen åtskilligt anmärkas; men
egentligen berodde det icke så mycket på det 1o-
giska sammanhanget af ett utlåtande, utan derpå,
att det träffar hufvudet på spiken med afseende på
det för ögonblicket praktiska af en sak. Man fär ta
sakerna som de äro. Den förevarande mäste förbe-
redas på annat sätt än genom granna diskussioner.
Nationen måste inse behofvet af en värdad uppfostran
för qvinnorna af alla samhällsklasser, de s. k. lägre
måste känna behofvet af nägot mer än att kunna
koka, sopa och skura — då först blefve det tid för
staten att ta ihop med deras högre bildning; för när-
varande skulle den föreslagna undervisningsanstalten,
såsom utskottet anmärkt, endast blifva de högre klas-
serna till båtnad. Talarens mening vore ej att före-
brå motionären hans nit för saken, hvilket utan tvif-
vel skulle förvärfva honom en kär och tillgifven häg-
komst framdeles; men emellertid skulle statsutskottets
ledamöter undanbedja sig att bli ansedda som nägra
lustiga sällar, på sätt motionären framställt dem.l.
Prosten Lagergren tackade för lexan, och förklarade
nu att han menat ganska allvarsamt med sitt skämt-
samma anförande. I anledning af invändningen att
saken egentligen skulle komma de högre till nytta,
erinrade prosten derom att då vi bidraga till folk-
skolan, ehuru vi ej sätta våra barn dit, vore det ej
för mycket att de lägre klasserna gäfve sin lilla skärf
till nu ifrågavarande ändamäl.
Lektor Söderberg fann nägot löftesrikt ligga i ut-
skottets afslag på hans motion om anslag till allmänna
flickskolor — och öfverlemnade frägan åt dess natur-
liga utveckling.
Frågan om förhöjning i ortopediska institutets an-
slag, afstyrkt af utskottet, återremitterades, på fram-
ställning af biskop Holmström, doktor Gumrlius och
professor Wahlberg.
Likaså återremitterades frågan om inköp af kansli-
rådet Krutmeyers gravyrsamling, om hvars värde flera
af ständets ledamöter yttrade sig.
Den af utskottet, i sammanhang med förslaget om
fortfarande utgäende af 1200 rdr ärligen till profes-
sor Schlyter för utgifvande af Sveriges gamla lagar,
gjorda hemställan om en underdånig skrifvelse angäå-
ende arbetets fortskyndande, afstyrktes af professor
Lindgren, som ansåg den innebära ett indirekt klan-
der; det kunde finnas sä särande att prof. Schlyter
toge sin hand frän arbetet. Doktor Reuterdahl mente
att det som äsyftades med skrifvelsen, redan funnes.
Det tillhörde nemligen professor Schlyter att ärligen
inför justitiestatsministern afgifva redogörelse för ar-
betets fortskridande; och den ene vore för samvets-
grann, den andre för intresserad af saken, att nägon
försummelse ä ena eller andra sidan skulle kunna
ega rum. Doktor Gumeelius sökte förklara skrifvel-
sens mening så, som skulle den innefatta en indirekt
anhällan attprofessor Schlyter ej mätte af andra upp-
drag dras ifrån det förevarande arbetet, hvilket han
ensam vore vuxen. — Skrifvelsen afslogs.
Nägra afslagna framställningar om pensioner och
nedsättningar i föreslagna pensionssummor, äterre-
mitterades utan invändning. I frågan om öfverflytt- p
ning å afl. justitieministern Törnebladhs dotter af g
den pension hans numera aflidna enkefru ätnjutit, v
anmärkte biskop Holmström att staten hedrar stora
mäns minne genom att icke läta deras barn lida nöd.
Professor Sandbergs pension, tillstyrkt af utskottet att
utgå efter hans afskedstagande, ville motionären bi-
skop Fahlerantz att pensionären strax skulle komma i tr
ätnjutande af. På motiveringen, anmärkte doktor
Gumirlius, tycktes dock som professorn vore i afskeds-l.
messigt skick. Men han har icke sagt att han tän-.
ker ta afsked, invände doktor Reuterdahl, och hvadj
utskottet nu gjort för honom vore detsamma som in-8
tet; friherre Berzelius hade haft en betydlig pension
medan han ännu lefde och verkade — och Sandberg
som konstnär stode icke mycket efter Berzelius som
vetenskapsman! Doktor Säve tyckte att det dock
vore ett vackert resultat utskottet kommit till, dä det
tillstyrkt 750 rdrs pension för professorn; hans lönly
utgjorde blott 450. Frägan återremitterades genom F
votering, med 24 röster mot 18. -
Det afstyrkta förslaget om fördubbling af kom-
merserådet Santessons pension äterremitterades äfven,
sedan doktor Broman erinrat om hr Santessons för-
tjenster om Götha kanal och hans uppoffringar förla
densamma, och biskop Heurlin yttrat den tanke, att J
i ett annat land styrelsen icke skulle underlåtit tillegna 1,
sig en så utmärkt person.
Utskottets afstyrkande af motionen om folkskole-
lärares pensionerande föranledde äfven äterremiss, päls
yrkande af motionären doktor Björling, professor).
Carlsson m. fi. -
sö
Förslaget om pensioner ät afskedade soldater och
båtsmän, afstyrkt af utskottet, upptogs med värma af
lektor Wallman, som önskade att de ifrågavarande
samhällsmedlemmarne åtminstone på nägot sätt mättel!
välvilligt underrättas att ständer finnas. Doktor Sand-
berg höll sig dervid, att staten icke är en barmher-
tighetsinrättning; de afskedade soldaterna och båts-
männen kunde visserligen åberopa ömande omstän-
digheter; men hvart skulle det ta vägen om linien le
utdroges till alla andra, som hafva lika ömande om- k
ständigheter att åberopa? För öfrigt ansåg hr dok-h
torn alla äterremisserna på förevarande hufvudtiteljY!
vara grundsatsvidriga; ty uppförandet till pension :
d 1
borde alltid grunda sig på ett eller annat bestämdt
reglemente, och icke utgöra något undantagsförhäl- te
lande. Den grundsatsen har icke blifvit uppställd
inom utskottet, anmärkte doktor Gumirlius; den skulle, d
lindrigast sagdt, vara absurd. Om rättigheten till
pension vore gifven, behöfde den ju icke underställas
Riksens Ständer? Prosten Almqvist mente att oml5!
soldaterna skötte sig, skulle de kunna spara ihop rätt h
vackert; han visste den soldat, som lemnat efter sig3
tusen riksdaler! — Utskottets afstyrkande bifölls. h
Prosten Hasselrot reserverade sig mot ständets bi-fi
fall till pensioner ät fruarna Nauckhoff och Freese5!
samt emot äterremissen i fråga om kommerserädet
Santessons pension; doktor Sandberg instämde. E
Peer a
(Insändt.) Ii
Bidrag till lösning af frågan om passande plats
för länsstyrelsens säte i Norrbottens län. k
Uti en i Aftonbladet n:o 20 intagen artikel, un-b
lertecknad Tertius Interveniens, söker en insändaref
förlama de skäl, hvarpå konungens befallningshafvan-d
le, uti sitt till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga ut-f:
lätande, tillstyrkt att länsresidenset, som redan i nä-Ih
gra är befunnits obrukbart och derföre skall änyo
uppföras, måtte förflyttas från Piteå till Luleå säsomlg
sju mil närmare länets medelpunkt. I motsatt åsiet!n