Så vida ej hennes kni och gaffel blifvit lagda i kors, — ett förfärligt omen. Ty sådane äro qvinnorna, min kära vänli sOch tänk då att man förtror dem sin lef. nads lyckals De äro de klokaste, scom förblifva ungkar lar som ni, min kära greffvel, Följande onsdag, då Maxime vunnit sin pro cess vid högsta domstolem, reste han om af. tonen till B. Man var då i de första dagarne af September, och en brännande hetta rådde, en al dessa smältugnstemperaturer, som iro så vanliga i södra Frankrike på denna tid af året, och som man ej en gång kan föreställa sig I Paris, Då Maxime anländt till ett hästombyte några mil från B., förklarade han, som nästan qväfdes i vagnen, att han ej skulle begifva sig på väg förrän vid nattens inbrott. Herrn har mycket rätt, sade värdshusvärden, som i sitt hjerta ifriggt helsade detta oväntade tillfälle att fördelaktiigt använda en mycket gammal hare och en rapphöna. Ingenting är så ohelsosamt sorm att resa i en dylik hetta. Jag har nyss emcottagit en man, som tröttheten och solhettan kkommit att utan medvetande nedfalla framför :min dörr. Om herrn far till B., så skulle herm göra en verklig barmhertighetsgerning, om han toge den här stackars fan bakpå sin vagn., Hvar är mannen? frågade Maxime, som trodde sig ha att göra med en medborgare. Hi! svara då väns, ropade värdinnan; fram hit då, så man fär tala med er!. En man, betäckt med damm och svett, utkom från köket, med miöda släpande sina såriga fötter. ÄAmnar ni er till B.2 frågade Maxime, Ja, herre.x Och ni reser till fots?, Mannen gjorde ett jakande tecken. År ni från B.? jag känner inte igen er, jag känner annars alla menniskor i staden., Jag är inte här från provinsen, jag kommer hit af en tillfällighet; det är en kommission, som jag skall uträtta.