Så vida ej hennes kni och gaffel blifvit
lagda i kors, — ett förfärligt omen.
Ty sådane äro qvinnorna, min kära vänli
sOch tänk då att man förtror dem sin lef.
nads lyckals
De äro de klokaste, scom förblifva ungkar
lar som ni, min kära greffvel,
Följande onsdag, då Maxime vunnit sin pro
cess vid högsta domstolem, reste han om af.
tonen till B.
Man var då i de första dagarne af Septem-
ber, och en brännande hetta rådde, en al
dessa smältugnstemperaturer, som iro så van-
liga i södra Frankrike på denna tid af året,
och som man ej en gång kan föreställa sig I
Paris,
Då Maxime anländt till ett hästombyte nå-
gra mil från B., förklarade han, som nästan
qväfdes i vagnen, att han ej skulle begifva
sig på väg förrän vid nattens inbrott.
Herrn har mycket rätt, sade värdshusvär-
den, som i sitt hjerta ifriggt helsade detta ovän-
tade tillfälle att fördelaktiigt använda en myc-
ket gammal hare och en rapphöna. Ingen-
ting är så ohelsosamt sorm att resa i en dylik
hetta. Jag har nyss emcottagit en man, som
tröttheten och solhettan kkommit att utan med-
vetande nedfalla framför :min dörr. Om herrn
far till B., så skulle herm göra en verklig
barmhertighetsgerning, om han toge den här
stackars fan bakpå sin vagn.,
Hvar är mannen? frågade Maxime, som
trodde sig ha att göra med en medborgare.
Hi! svara då väns, ropade värdinnan; fram
hit då, så man fär tala med er!.
En man, betäckt med damm och svett, ut-
kom från köket, med miöda släpande sina så-
riga fötter.
ÄAmnar ni er till B.2 frågade Maxime,
Ja, herre.x
Och ni reser till fots?,
Mannen gjorde ett jakande tecken.
År ni från B.? jag känner inte igen er,
jag känner annars alla menniskor i staden.,
Jag är inte här från provinsen, jag kom-
mer hit af en tillfällighet; det är en kommis-
sion, som jag skall uträtta.