ELDENS ROF.
Nå väl! nej, nej, madame, återtog Her-
mor, ångestfullt. Det är ej genom våld som
jag vill rädda er; det skall ske genom flyk-
ten. Lägg bort denna flaska, jag besvär er
derom, och jag skall resa; jag reser!s
Hm! hvem går mig i borgen derför, min
herre? frågade m:me de Barjolle.
Vid denna fråga bibehöll Hermor ett ögon-
blicks tystnad, hvarunder han syntes ett rof
för de stridigaste rörelser. Hestigt gaf han
vika för en länge undertryckt känsla, som
mot hans vilja frambröt, och wropade, i det
han knäböjde framför henne ach bedjande
hopknäppte händerna:
Min kärlek, madamel,
Er kärlek?s upprepade Floratine med för-
krossande ironi.
Ja, madame, min kärlek! e kärlek, som
daterar sig från den olycksfulla dag, då jag
sig er för första gången; en okaflig kärlek, en
kärlek, en kärlek, hvaremot sjelfva vanäran
intet förmått — ty det var en vanära för mig
att älska min dödsfiendes hustru. Men slut-
ligen ödmjukar sig mitt högmod vid edra föt-
ter. Ja, jag älskar erto
kärlek! upprepade Florentine med för-
duabbladt förakt.
0! jag vet, madame, att dotta är ett he-
lic , som jag ej har rättighet att uttala
intör er. Mon ni vet, att det endast är för
att rulla er, som jag vågat göra er en dylik
se, och nu kan ni ej längre tvifla på
tighet. Lemna denna flaska ifran
s er derom.,
sena oll är mitt skydd, mitt enda för-
skall ej lemna mig förrän ni rest.
göra, återtog Hermor, njag
fö
än jag sagt er att ni är
ag bekänner det vid
ögonblick. Jag
rv minnet af mitt uppförande
hela mitt lif ångra. Lät
AB. N:o 101, 103, 105 och 107.