ELDENS ROF. Nå väl! nej, nej, madame, återtog Hermor, ångestfullt. Det är ej genom våld som jag vill rädda er; det skall ske genom flykten. Lägg bort denna flaska, jag besvär er derom, och jag skall resa; jag reser!s Hm! hvem går mig i borgen derför, min herre? frågade m:me de Barjolle. Vid denna fråga bibehöll Hermor ett ögonblicks tystnad, hvarunder han syntes ett rof för de stridigaste rörelser. Hestigt gaf han vika för en länge undertryckt känsla, som mot hans vilja frambröt, och wropade, i det han knäböjde framför henne ach bedjande hopknäppte händerna: Min kärlek, madamel, Er kärlek?s upprepade Floratine med förkrossande ironi. Ja, madame, min kärlek! e kärlek, som daterar sig från den olycksfulla dag, då jag sig er för första gången; en okaflig kärlek, en kärlek, en kärlek, hvaremot sjelfva vanäran intet förmått — ty det var en vanära för mig att älska min dödsfiendes hustru. Men slutligen ödmjukar sig mitt högmod vid edra fötter. Ja, jag älskar erto kärlek! upprepade Florentine med förduabbladt förakt. 0! jag vet, madame, att dotta är ett helic , som jag ej har rättighet att uttala intör er. Mon ni vet, att det endast är för att rulla er, som jag vågat göra er en dylik se, och nu kan ni ej längre tvifla på tighet. Lemna denna flaska ifran s er derom., sena oll är mitt skydd, mitt enda förskall ej lemna mig förrän ni rest. göra, återtog Hermor, njag fö än jag sagt er att ni är ag bekänner det vid ögonblick. Jag rv minnet af mitt uppförande hela mitt lif ångra. Lät AB. N:o 101, 103, 105 och 107.