egenimäktiglshet och despotism visat sig otjenlig att förvalta foststerlandets angelägenheter, mätte i underd. skrifvelse annmälas till afgång. Anders Arindersson från Skaraborgs län, äfven leda? mot af utskkottet, hade jemte de öfrige under läsningen af statssrädsprotokollerne funnit mycket anmärkningsvärdt, hvilket dock den förseglade sedeln sedermera tundamgömt. Han gillade de sex anmärkningspunkterne, men fann ej alla statsrädets ledamöter kunna sägas hafva uraktlätit rikets sannskyldiga nytta, undantagande krigsministern, emot hvilken öfverallt i protokollerne funnits anledningar till klander och om hvers förtjenta entledigande han förenade sig. Pehr Nilsson från Skäne önskade framställd en begäran om statsrädernes entledigande. Chefen för landtförsvaret vore visserligen deraf mest förtjent, men de öfrige hade äfven deltagit i de skefva besluten. Johannes Nilsson från Skåne yrkade äfven alla rädgifvarnes affskedande säsom de der hvarken äga eller förtjena folkkets förtroende. Han ansäg representationsfrågans s utgäng böra hafva förmått dem till frivillig afgänpg, såvida de ägt den minsta ministeriella ära. Behanndlingen af denna representationsfråga, al civiloch kxriminallagförslagen, af frågan om lindringar i rustniingsoch roteringsbesväret, deras medverkan till danska freden och dermed förenade kostnader, samt ingreppet i 1812 ärs författning rörande beväringsmanskapet billigade tillsammans fordringarna på tillämpning af 107 Reg.formen. Strinnlund hade ej om saken i dess helhet samma vidsträckta mening som föregående talare. Rikets väl torde ej kräfva att alla rädgifvarne kollektivt toge afträde; de behöfde i sådant fall något annat attlefva af och diet blefve svårt att finna deras efterträdare. I afseende jpå hvad Sahlström yttrat, kunde anmärkas att skatttejemkningsförslaget, ifall det ej blifvit mer förfuskaadt än som skett mellan riksdagarna, ännu vore ant:tagligt för Bondeståndet, då det genom optionsrättenns medgifvande upphäfver det oskäliga prejeriet af räntetagarne, och han skulle derföre för egen del biffalla det, heldre än att fordra något fullkomligen radikalt förslag, hvilket säsom vanligti dylika fall aldrig skulle antagas. Om lagkommitteens arbeten vill: han ej utläta sig, och rörande armåens organisation blefve det svärt att finna ett förslag som på en gäng tillfredsställer allas önskningar och statens behof. Flottans ställning hade öppet blifvit framlagd, men att, såsom Sahlström uppgifvit, linieflottans öde vore afgjordt, kunde han ej inse. Representationssfrägans behandling lade han ej regeringen så myrcket till last, då dess sednaste förslag emottogs meed så stort motständ, hvartill äfven talaren lade sima små strän, utan vore det bäst att öfverlemna den saken till ständernes eget försök; kunna de ej heller komma till nägot resultat dermed, dä vore det bäst att vänta och hoppas på bättre tider. Förre vice talm. Nils Persson kunde ej tillstyrka mer än krigsministerns afgång, ty man tar ej statsråder hvar ssom helst och K. M:t finge kanske svärt att rekryteraa sin konselj. Ola Månssson hade önskat att diskussionen mätte hållit sig inoom anmärkningspunkternes område. Han ville endast : påminna huru den förra kgl. propositionen med krriminal-lagförslaget förföll genom 2 ständs stadnande mot 2, och i afseende på en annan yttrad förmodan att ständet borde uttala sitt gillande af sjöministerns uppgjorda försvarsplan, nödgades han förklara sitt eget ogillande af densamma. Uhr förerade sig med Sahlström. Konungens rädgifvare had: felat då de tillstyrkt hvad som stode i strid mot gillande lag och uraktlätit hvad de bort iakttaga till rikets nytta. Han instämde i loforden öfver sjöministern och hade derföre under diskussionen rörande anmärkningspunkterne för egen del fästat sig vid den femte, der de personer hvilka han ville skona ej förekomma. Henrik Amdersson ansåg utskottet hafva varit nog beskedligt, men säsom sakerna stode ville han endast yrka krigsmiinisterns afgång, densamme till välförtjent straff coch de andra till varnagel,. Svartling wvar ej af den radikala mening som Joh. Nilsson, ocm kunde ej inse att alla rädgifvarne borde anmälas. FHlan instämde med Sahlström och yrkade att endast czhefen för landtförsvaret må komma i ätanka till afgång;. Rutberg, Höfraim Larsson, Bengt Gudmundsson och Carl Ersson voro af samma mening. Sahlström ville ej vederlägga eller försvara sig mot de anmärkningar man gjort derom att han vidrört andra ämnen än utskottet framställt; han hade önskat att utskottet sjelft yttrat sig öfver regeringssystemet i allmänhet, och lät för bättre minnes skull uppläsa ingsressen till herr Billströms reservation, i hvilken han instämde. Han erkände dock att styrelsen i någon män gätt framät i konstitutionellt hänseende, hyarföre han ej heller framställt päståenden mer än emct en ledamot deraf. Uhr grablerade dem som deltagit i talmanskonferensen och om nu vunnit sitt ändamäl att få dechargebetänandet helt brädstörtadt afgjordt, hvarigenom en ä rädgifvarne finge lida för alla; — hvarpå den hunoristiske Rutberg svarade, att som han visste brodrn Uhr ämna resa ur staden om ett par dagar, hade han påskyndat afgörandet., Säsom vi redan nåmnt godkändes alla pinkterne, men med föranledande af den 3, 4 och 6 beslöt ståndet anhälla om herr von Hohenhausens entledigande från statsrådlet och embeiet. (Forts. följer.) AAA