egenimäktiglshet och despotism visat sig otjenlig att
förvalta foststerlandets angelägenheter, mätte i underd.
skrifvelse annmälas till afgång.
Anders Arindersson från Skaraborgs län, äfven leda?
mot af utskkottet, hade jemte de öfrige under läsnin-
gen af statssrädsprotokollerne funnit mycket anmärk-
ningsvärdt, hvilket dock den förseglade sedeln seder-
mera tundamgömt. Han gillade de sex anmärknings-
punkterne, men fann ej alla statsrädets ledamöter
kunna sägas hafva uraktlätit rikets sannskyldiga nyt-
ta, undantagande krigsministern, emot hvilken öfver-
allt i protokollerne funnits anledningar till klander
och om hvers förtjenta entledigande han förenade sig.
Pehr Nilsson från Skäne önskade framställd en be-
gäran om statsrädernes entledigande. Chefen för
landtförsvaret vore visserligen deraf mest förtjent, men
de öfrige hade äfven deltagit i de skefva besluten.
Johannes Nilsson från Skåne yrkade äfven alla räd-
gifvarnes affskedande säsom de der hvarken äga eller
förtjena folkkets förtroende. Han ansäg representa-
tionsfrågans s utgäng böra hafva förmått dem till fri-
villig afgänpg, såvida de ägt den minsta ministeriella
ära. Behanndlingen af denna representationsfråga, al
civil- och kxriminallagförslagen, af frågan om lindrin-
gar i rustniings- och roteringsbesväret, deras medver-
kan till danska freden och dermed förenade kost-
nader, samt ingreppet i 1812 ärs författning rörande
beväringsmanskapet billigade tillsammans fordringarna
på tillämpning af 107 Reg.formen.
Strinnlund hade ej om saken i dess helhet samma
vidsträckta mening som föregående talare. Rikets väl
torde ej kräfva att alla rädgifvarne kollektivt toge
afträde; de behöfde i sådant fall något annat attlef-
va af och diet blefve svårt att finna deras efterträdare.
I afseende jpå hvad Sahlström yttrat, kunde anmär-
kas att skatttejemkningsförslaget, ifall det ej blifvit
mer förfuskaadt än som skett mellan riksdagarna, än-
nu vore ant:tagligt för Bondeståndet, då det genom
optionsrättenns medgifvande upphäfver det oskäliga
prejeriet af räntetagarne, och han skulle derföre för
egen del biffalla det, heldre än att fordra något full-
komligen radikalt förslag, hvilket säsom vanligti dy-
lika fall aldrig skulle antagas. Om lagkommitteens
arbeten vill: han ej utläta sig, och rörande armåens
organisation blefve det svärt att finna ett förslag som
på en gäng tillfredsställer allas önskningar och sta-
tens behof. Flottans ställning hade öppet blifvit
framlagd, men att, såsom Sahlström uppgifvit, linie-
flottans öde vore afgjordt, kunde han ej inse. Re-
presentationssfrägans behandling lade han ej regerin-
gen så myrcket till last, då dess sednaste förslag
emottogs meed så stort motständ, hvartill äfven tala-
ren lade sima små strän, utan vore det bäst att öf-
verlemna den saken till ständernes eget försök; kun-
na de ej heller komma till nägot resultat dermed,
dä vore det bäst att vänta och hoppas på bättre
tider.
Förre vice talm. Nils Persson kunde ej tillstyrka
mer än krigsministerns afgång, ty man tar ej stats-
råder hvar ssom helst och K. M:t finge kanske svärt
att rekryteraa sin konselj.
Ola Månssson hade önskat att diskussionen mätte
hållit sig inoom anmärkningspunkternes område. Han
ville endast : påminna huru den förra kgl. propositio-
nen med krriminal-lagförslaget förföll genom 2 ständs
stadnande mot 2, och i afseende på en annan yttrad
förmodan att ständet borde uttala sitt gillande af sjö-
ministerns uppgjorda försvarsplan, nödgades han för-
klara sitt eget ogillande af densamma.
Uhr förerade sig med Sahlström. Konungens räd-
gifvare had: felat då de tillstyrkt hvad som stode i
strid mot gillande lag och uraktlätit hvad de bort
iakttaga till rikets nytta. Han instämde i loforden
öfver sjöministern och hade derföre under diskussio-
nen rörande anmärkningspunkterne för egen del fä-
stat sig vid den femte, der de personer hvilka han
ville skona ej förekomma.
Henrik Amdersson ansåg utskottet hafva varit nog
beskedligt, men säsom sakerna stode ville han endast
yrka krigsmiinisterns afgång, densamme till välför-
tjent straff coch de andra till varnagel,.
Svartling wvar ej af den radikala mening som Joh.
Nilsson, ocm kunde ej inse att alla rädgifvarne borde
anmälas. FHlan instämde med Sahlström och yrkade
att endast czhefen för landtförsvaret må komma i
ätanka till afgång;.
Rutberg, Höfraim Larsson, Bengt Gudmundsson och
Carl Ersson voro af samma mening.
Sahlström ville ej vederlägga eller försvara sig mot
de anmärkningar man gjort derom att han vidrört
andra ämnen än utskottet framställt; han hade ön-
skat att utskottet sjelft yttrat sig öfver regeringssy-
stemet i allmänhet, och lät för bättre minnes skull
uppläsa ingsressen till herr Billströms reservation, i
hvilken han instämde. Han erkände dock att styrel-
sen i någon män gätt framät i konstitutionellt hän-
seende, hyarföre han ej heller framställt päståenden
mer än emct en ledamot deraf.
Uhr grablerade dem som deltagit i talmanskonfe-
rensen och om nu vunnit sitt ändamäl att få de-
chargebetänandet helt brädstörtadt afgjordt, hvari-
genom en ä rädgifvarne finge lida för alla; — hvar-
på den hunoristiske Rutberg svarade, att som han
visste brodrn Uhr ämna resa ur staden om ett par
dagar, hade han påskyndat afgörandet.,
Säsom vi redan nåmnt godkändes alla pinkterne,
men med föranledande af den 3, 4 och 6 beslöt stån-
det anhälla om herr von Hohenhausens entledigande
från statsrådlet och embeiet. (Forts. följer.)
AAA
