lemnas att vara ett fritt förtroende, hvartill fordra
den utseddes begifvande. KAS ser dj
Ty att en part, han må hafva skrifvit hvad oc
huru som helst, icke skulle ega att tillgå fyra persc
ner å orten, benägne att villfara hans kallelse ti
jurymän, är i praktiken lika absurdt, som att nägo
skulle kunna sägas helt och hället ur stånd att be
komma t. ex. en ansvarig utgifvare för en tidning
och i sjelfva verket vida mera, enär denne kan löp
mängfaldig risque, som en juryman aldrig behöfve
frukta. Detta hinder är säledes inbilladt. För öf
rigt, om man också ett ögonblick ville antaga denn;
absurditet, sä hade ju här då päträffats en af d
hällhakar man eger skäl att önska på publicitete
och skriftställeriet i allmänhet; emedan hvar och I
skulle tvingas vara angelägen om att åtminstoni
skrifva så pass oklanderligt, att han viste sig kunn:
uppställa jurymän i händelse af process.
Naturligtvis skulle vi anse bäst, att i Sverige lika
som i andra länder Juryn inrättades för tryckfrihets
mäl på sädant sätt, att den icke berodde af parter.
nes och domstolens val för tillfället, utan, utsedd fö:
är eller nägon annan viss tid af kommunen, i enlig.
het med nägon Rikets Ständers föreskrift, hade at
uppfylla detta äliggande, så fort det påfordrades, oct
såsom en annan ovägerlig kommunalbefattning til
det allmännas tjenst. Men då detta ej kan komma
fråga att ske utan en föregående grundlagsändring,
måste saken ditintills inskränkas till hvad nu är verk-
ställbart utan kränkning af gällande tryckfrihetsför-
ordning. Härmed låter mycket väl förena sig den
reglementering, vi ofvanföre tillåtit oss föreslå — att
nemligen intyg om jurymans begifvande skulle för part
erfordras — enär detta utgjorde ett additionellt stad-
sande, som på intet sätt rubbade Tryckfrihetsförord-
lingen; dä deremot domstolarnes nu öfliga handhaf-
ande af saken genom valde jurymäns tillförbindande
tt äfven emot deras vilja utöfva jurymanskapet, så
ort ej annat laga förfall kan visas, också innebär ett
eglementerande, additionellt till Tryckfrihetslagen,
nen så beskaffadt, att det rubbar sjelfva denna grund-
ag, enär det statuerar en inskränkning, som denna
cke utstakar.
Stockholm den 3 Maj 1851.
C. J. L. Almquist. Georg Scheutz.
Reg.-past. Auditör.