lemnas att vara ett fritt förtroende, hvartill fordra den utseddes begifvande. KAS ser dj Ty att en part, han må hafva skrifvit hvad oc huru som helst, icke skulle ega att tillgå fyra persc ner å orten, benägne att villfara hans kallelse ti jurymän, är i praktiken lika absurdt, som att nägo skulle kunna sägas helt och hället ur stånd att be komma t. ex. en ansvarig utgifvare för en tidning och i sjelfva verket vida mera, enär denne kan löp mängfaldig risque, som en juryman aldrig behöfve frukta. Detta hinder är säledes inbilladt. För öf rigt, om man också ett ögonblick ville antaga denn; absurditet, sä hade ju här då päträffats en af d hällhakar man eger skäl att önska på publicitete och skriftställeriet i allmänhet; emedan hvar och I skulle tvingas vara angelägen om att åtminstoni skrifva så pass oklanderligt, att han viste sig kunn: uppställa jurymän i händelse af process. Naturligtvis skulle vi anse bäst, att i Sverige lika som i andra länder Juryn inrättades för tryckfrihets mäl på sädant sätt, att den icke berodde af parter. nes och domstolens val för tillfället, utan, utsedd fö: är eller nägon annan viss tid af kommunen, i enlig. het med nägon Rikets Ständers föreskrift, hade at uppfylla detta äliggande, så fort det påfordrades, oct såsom en annan ovägerlig kommunalbefattning til det allmännas tjenst. Men då detta ej kan komma fråga att ske utan en föregående grundlagsändring, måste saken ditintills inskränkas till hvad nu är verkställbart utan kränkning af gällande tryckfrihetsförordning. Härmed låter mycket väl förena sig den reglementering, vi ofvanföre tillåtit oss föreslå — att nemligen intyg om jurymans begifvande skulle för part erfordras — enär detta utgjorde ett additionellt stadsande, som på intet sätt rubbade Tryckfrihetsförordlingen; dä deremot domstolarnes nu öfliga handhafande af saken genom valde jurymäns tillförbindande tt äfven emot deras vilja utöfva jurymanskapet, så ort ej annat laga förfall kan visas, också innebär ett eglementerande, additionellt till Tryckfrihetslagen, nen så beskaffadt, att det rubbar sjelfva denna grundag, enär det statuerar en inskränkning, som denna cke utstakar. Stockholm den 3 Maj 1851. C. J. L. Almquist. Georg Scheutz. Reg.-past. Auditör.