Breen ET POSTAR VESA, VI
af hvilken sistnämnde part förtroendet blifvit oss upp
draget.
Då vi, sedan rådhusrättens beslut en gäng var af
kunnadt med förklaring att detsamma, obehindradt a
våra anmälde besvär, mäste ätlydas, och vi sälede
på exekutiv väg skulle hafva kunnat tvingas dertill
hafva vi af derna anledning redan ställt oss detsam
-ma till efterräittelse, likväl med tillkännagifvande in
för rätten, att: vi för lagprincipens skull ämnade full.
följa klagomäilet i högre instanser. Vi anse desto.
mer för en pligt, att, i hvad på oss beror, icke läts
det omtalade beslutet vinna laga kraft och på der
grund kunna säsom ett slags prejudikat föranlede
till framtida tpprepanden, som det, i vär tanke, all.
deles saknar lvad i Rätteg.balkens 24 kap. 3 4 stad
gas säsom väendtligt vilkor för all dom, nemliger
att vara fäsbdt på skäl och lag; en saknad, son
i närvarande all var oundviklig, enär hvarken all
män lag eller grundlag innehålla minsta tvångsbuc
för någon, att, emot sin vilja, vara ledamot i den så
kallade Jury eller Nämnd, hvarom Tryckfrihetsför
ordningen i 5 talar. Det slags jury, som i Sverige
för dessa mäl eger rum, är i sjelfva verket, ätmin-
stone till tvätredjedelar, ej annat än en kompromiss,
vald för tillfället, hvilket tydligen skönjes deraf, att
parterne sjelfve utse denna del af juryn såsom för
ett äsämjandedem emellan, hvartill domstolen lägger
en andel-liksan för att uppehälla jemnvigten emellan
de öfriga konpromissarierne. Om denna jury skall
jemföras med nägon annan i svensk Jag omtalad in-
rättning, så kan det endast ske med de föreningar
af Gode män, som hos oss behandla vissa frågor an-
gående skuldfördringar, konkurser och egoskiften. Med
gode männen i skuldfordringsmäl hafva jurymännen
i tryckfrihetsmaäl den öfverensstämmelse, att Ällmänna
lagen (Uts.B. 4 käp. 15 6) lika litet älägger nägon,
säsom ovilkörliig pligt, d. v. s. obligatoriskt, att vara
god man i desssa mål, som Grundlagen (Tryckfrihets-
förordningen !5 S) ålägger någon, säsom en sådan
pligt, att vara juryman. Saken utgör i begge fallen
ett förtroende, som lagen lemnat öppet att emottaga
eller vägra, utan någon stadgad påföljd; hvarföre ock
ingen domstol kan tillkomma att, utan lagens före-
skrift, utsätta påföljd för tillfället och dermed tvinga
någon till hvid lagen sjelf gifvit fritt. Ville man
erinra, att ettäfventyr blifvit bestämdt för gode män
i skiftesmäl Skiftesstadgans 3 kap. 8 6), eller att
gode män och sysslomän i konkurser ej måga undan-
draga sig befttningen. utan visande af laga förfall,
(Konk.lag. 2 :ap. 20 S); så anmärkes häremot, att
förtroendemänmen i dessa tvenne sednare händelser
hafva enskild eganderätt att bevaka, hvilket åter icke
är fallet i de två förra, då alltså den analogien här-
med synes undanröjd; hvartill för öfrigt och hufvud-
sakligen kommer, att lagen här stadgar ett tvång,
som den deremot icke utsätter i och för emottagande
af jurymansberfattningeni tryckfrihetsmål. Just sjelfva
den omständigheten att vid vissa förtroendebefatt-
ningar viten eller ätminstone nägra obligatoriska ut-
tryck i lagen :stå utsatte, men vid vissa andra icke,
synes i vär tanke obestridligen utvisa, att dylika be-
fattningar i förra hänseendet af lagstiftaren ansetts
böra tillhöra en ovägerlig pligt, men i det sednare
bero på ett fritt åtagande, hvartill man ej mot sin
vilja kan tvinggas; enär svårligen eljest skälet inses,
hvarföre i enaa fallet nödvändigheten att visa laga
förfall blifvit sstadgadt, men i det andra icke.
I svensk lag sökes följaktligen, så vidt vi kunna
finna, fåfängt; nägot stöd för rädhusrättens, endast,
säsom det vill synas, på en viss praxis grundade be-
slut. Antaga: får också ej, att rädhusriätten vid dess
fattande haft itländska juryinstitutioner i sigte. Ty
dels skulle deta förutsätta en afvikelse från lag, enär
det ofvan äbeopade stadgandet i Rätteg.B. 24 kap.
3 omedelbart beledsagas af uttryckligt förbud emot
svenska domsluts stödjande på utländsk lagstiftning;
dels skulle nyssnämnda antagande hos rädhusrätten
förutsätta en brist på kännedom om olikheten emellan
tryckfrihetsjuryn i Sverige och den utländska juryn,
hvilken, såsom icke till nägon del för tillfället och
af parterne sjelfve utsedd, ej utgör en kompromiss
dem emellan, utan är en kommunalbefattning, tillhö-
rande de bestämdt älagde medborgerliga pligterne,
ungefär jemföjrlig med riksdagsmannakallet eller nä-
got dylikt hos: oss. Vi föreställa oss ej, att någon af
vår tids lagfarne kan vara okunnig om hvad man i
andra länder imenar med jury, sedan den fullständi-
gaste opplysnning derom blifvit allmängjord för ett
tredjedels årbvundrade tillbaka (1819), at en just för
detta ändamåll insatt offentlig myndighet, hvars ar-
bete (Gutaclhten der Königl. Preussischen Immediat-
Jjustizcommission iber das Geschworenengericht), sjelfva
dess officiella egenskap oberäknad, ännu anses för det
grundligaste cch bästa, som den juridiska litteraturen
i delta ämne eger att uppvisa.
Dä vi säleces väga förmoda, att Kongl. hofrätten
finner rådhustittens ifrägavarande beslut hafva sak-:
nat laglig gruxd, och alltså förebygger framtida misstag
i samma väg; utbedja vi oss än ytterligare kongl.
hofrättens uppmärksamhet i och för ett raisonnement,
som vi —- sedam det egentligen juridiska af saken i det
föregående blifvit, enligt vårt förmenande, fullstän-
digt utreddt — önska få kongl. hofrätten underställdt
till ompröfninig i en icke ovigtig principfråga. Vi
veta ganska väl, att rådhusrätten, vid sitt besluts fat-
tande, har. en temligen vanlig praxis för sig; och den
grund man härför äberopar, skall vara den talande
omständighetm, att om Jurvmansbefattningen icke
förvandlas til ett tvunget förtroende, utan lemnas så
fri som lager sjelf gjort den; skulle domsluts fällan-
de blifva omijligt i en mängd fall, der parter icke
kunde få sig jurymän. Vi ämna visa det lösliga i
denna förutsättning. Värt motiv är alldeles icke pri-
vat, utan allmänt; ty för vår enskilda del har vis-
serligen utförandet af den ifrägakomna och redan
verkställda jurymansbefattningen i målet mellan hrr
Kihlström och Bolin varit en lätt sak, säsom äfven :
visat sig af wtgängen. Men om också vär personliga:
ställning gör,, att vi ej behöfva efterfråga det slags
förföljelser, hvarför jurymän ej sällan varit utsatte;
så befinner siig likväl större delen medborgare yida
mer ätkomligge för chikaner, dem de icke alltid äro
i ständ att affvärja, och för hvilka de säledes hafva
skäl att bära fruktan. Detta obehag borde de visser-
ligen underkasta sig i fall det vore oskiljaktigt från
en ovägerlig pligt; ty hvem bestrider, att med rätten
att ätnjuta medborgerlighetens fördelar mäste följa skyl-
digheten att uppfylla dess verkliga pligter. Men om
detta icke är en sådan, så kan ej heller detta obe-
hägs iklädande vara en skyldighet. Eler — än vi-
dare — om ddenna pligt genom ett annat och bättrel:
reglementeramde göres öfyerflödig, blir äfven det
ifrågavarande: obehaget alldeles onödigt.
I vår tanke skulle ingenting vara billigare och mera
rimligt, än att en part, som i tryckfrihetsmål behöf-
ver jurymän, ej dertill nämner aändre än dem han
känner vara sinnade att emottaga förtroendet, hvar-
om han kan göra sig underrättad genom den enkla
och förmodligen ej för lingt sträckta artigheten attl.
å förhand tlfräga dem, säsom man gör vid kom-
promissariers utväljande. Parten skulle då af denl
Juryman, som vill emottaga hans förtroende, härpäl
erhålla en kort skriftlig förklaring, innefattande be-
vis på den utseddes begifvande, hyarmed parten hade
att inkomma till domstolen vid det tillfälle då juryn
väljes; och hvarmed omfores hela det nuvarande be-
svär med afsägelsers pröfvande, som rätten nu så
ofta måste ikläda sig, bade upptagande domstolens
tid och vällande uppskof med malet. Sedan återsto-
de ej annat än den i alla fall nödiga pröfningen uf
de utsedde jurymännens ojäfvighet i öfrigt, men hvil-
ket blott blefve detsamma som hittills.
Den händelse att nägon part skulle kunna blifral,
helt och hället ur ständ att ät sig finna fyra, i öfrigt
ojäfvige, peroner, hvilka ville emottaga hans förtro-
ende som juymän, är alldeles otänkbar. Om nägon
part inför danstolen uppgäfve en slik omöjlighet och
derpå ville wmdvika jurymäns nämnande samt härmed
sökte afklippa mälets afgörande, så yore detta uppen-
bart blott ett förebärande, grundadt på begäret att
trädskas. Lika väl kan man då antaga, att en part,
säsom procesisualen nu tillgär, later bli attinför dom-
stolen uppgifiva till jurymän några namn alls, och här-
igenom söker hindra målets afdömande. Huru afböje:
detta ? Ei må ännat cätt än darigenam att An