Breen ET POSTAR VESA, VI af hvilken sistnämnde part förtroendet blifvit oss upp draget. Då vi, sedan rådhusrättens beslut en gäng var af kunnadt med förklaring att detsamma, obehindradt a våra anmälde besvär, mäste ätlydas, och vi sälede på exekutiv väg skulle hafva kunnat tvingas dertill hafva vi af derna anledning redan ställt oss detsam -ma till efterräittelse, likväl med tillkännagifvande in för rätten, att: vi för lagprincipens skull ämnade full. följa klagomäilet i högre instanser. Vi anse desto. mer för en pligt, att, i hvad på oss beror, icke läts det omtalade beslutet vinna laga kraft och på der grund kunna säsom ett slags prejudikat föranlede till framtida tpprepanden, som det, i vär tanke, all. deles saknar lvad i Rätteg.balkens 24 kap. 3 4 stad gas säsom väendtligt vilkor för all dom, nemliger att vara fäsbdt på skäl och lag; en saknad, son i närvarande all var oundviklig, enär hvarken all män lag eller grundlag innehålla minsta tvångsbuc för någon, att, emot sin vilja, vara ledamot i den så kallade Jury eller Nämnd, hvarom Tryckfrihetsför ordningen i 5 talar. Det slags jury, som i Sverige för dessa mäl eger rum, är i sjelfva verket, ätminstone till tvätredjedelar, ej annat än en kompromiss, vald för tillfället, hvilket tydligen skönjes deraf, att parterne sjelfve utse denna del af juryn såsom för ett äsämjandedem emellan, hvartill domstolen lägger en andel-liksan för att uppehälla jemnvigten emellan de öfriga konpromissarierne. Om denna jury skall jemföras med nägon annan i svensk Jag omtalad inrättning, så kan det endast ske med de föreningar af Gode män, som hos oss behandla vissa frågor angående skuldfördringar, konkurser och egoskiften. Med gode männen i skuldfordringsmäl hafva jurymännen i tryckfrihetsmaäl den öfverensstämmelse, att Ällmänna lagen (Uts.B. 4 käp. 15 6) lika litet älägger nägon, säsom ovilkörliig pligt, d. v. s. obligatoriskt, att vara god man i desssa mål, som Grundlagen (Tryckfrihetsförordningen !5 S) ålägger någon, säsom en sådan pligt, att vara juryman. Saken utgör i begge fallen ett förtroende, som lagen lemnat öppet att emottaga eller vägra, utan någon stadgad påföljd; hvarföre ock ingen domstol kan tillkomma att, utan lagens föreskrift, utsätta påföljd för tillfället och dermed tvinga någon till hvid lagen sjelf gifvit fritt. Ville man erinra, att ettäfventyr blifvit bestämdt för gode män i skiftesmäl Skiftesstadgans 3 kap. 8 6), eller att gode män och sysslomän i konkurser ej måga undandraga sig befttningen. utan visande af laga förfall, (Konk.lag. 2 :ap. 20 S); så anmärkes häremot, att förtroendemänmen i dessa tvenne sednare händelser hafva enskild eganderätt att bevaka, hvilket åter icke är fallet i de två förra, då alltså den analogien härmed synes undanröjd; hvartill för öfrigt och hufvudsakligen kommer, att lagen här stadgar ett tvång, som den deremot icke utsätter i och för emottagande af jurymansberfattningeni tryckfrihetsmål. Just sjelfva den omständigheten att vid vissa förtroendebefattningar viten eller ätminstone nägra obligatoriska uttryck i lagen :stå utsatte, men vid vissa andra icke, synes i vär tanke obestridligen utvisa, att dylika befattningar i förra hänseendet af lagstiftaren ansetts böra tillhöra en ovägerlig pligt, men i det sednare bero på ett fritt åtagande, hvartill man ej mot sin vilja kan tvinggas; enär svårligen eljest skälet inses, hvarföre i enaa fallet nödvändigheten att visa laga förfall blifvit sstadgadt, men i det andra icke. I svensk lag sökes följaktligen, så vidt vi kunna finna, fåfängt; nägot stöd för rädhusrättens, endast, säsom det vill synas, på en viss praxis grundade beslut. Antaga: får också ej, att rädhusriätten vid dess fattande haft itländska juryinstitutioner i sigte. Ty dels skulle deta förutsätta en afvikelse från lag, enär det ofvan äbeopade stadgandet i Rätteg.B. 24 kap. 3 omedelbart beledsagas af uttryckligt förbud emot svenska domsluts stödjande på utländsk lagstiftning; dels skulle nyssnämnda antagande hos rädhusrätten förutsätta en brist på kännedom om olikheten emellan tryckfrihetsjuryn i Sverige och den utländska juryn, hvilken, såsom icke till nägon del för tillfället och af parterne sjelfve utsedd, ej utgör en kompromiss dem emellan, utan är en kommunalbefattning, tillhörande de bestämdt älagde medborgerliga pligterne, ungefär jemföjrlig med riksdagsmannakallet eller nägot dylikt hos: oss. Vi föreställa oss ej, att någon af vår tids lagfarne kan vara okunnig om hvad man i andra länder imenar med jury, sedan den fullständigaste opplysnning derom blifvit allmängjord för ett tredjedels årbvundrade tillbaka (1819), at en just för detta ändamåll insatt offentlig myndighet, hvars arbete (Gutaclhten der Königl. Preussischen ImmediatJjustizcommission iber das Geschworenengericht), sjelfva dess officiella egenskap oberäknad, ännu anses för det grundligaste cch bästa, som den juridiska litteraturen i delta ämne eger att uppvisa. Dä vi säleces väga förmoda, att Kongl. hofrätten finner rådhustittens ifrägavarande beslut hafva sak-: nat laglig gruxd, och alltså förebygger framtida misstag i samma väg; utbedja vi oss än ytterligare kongl. hofrättens uppmärksamhet i och för ett raisonnement, som vi —sedam det egentligen juridiska af saken i det föregående blifvit, enligt vårt förmenande, fullständigt utreddt — önska få kongl. hofrätten underställdt till ompröfninig i en icke ovigtig principfråga. Vi veta ganska väl, att rådhusrätten, vid sitt besluts fattande, har. en temligen vanlig praxis för sig; och den grund man härför äberopar, skall vara den talande omständighetm, att om Jurvmansbefattningen icke förvandlas til ett tvunget förtroende, utan lemnas så fri som lager sjelf gjort den; skulle domsluts fällande blifva omijligt i en mängd fall, der parter icke kunde få sig jurymän. Vi ämna visa det lösliga i denna förutsättning. Värt motiv är alldeles icke privat, utan allmänt; ty för vår enskilda del har visserligen utförandet af den ifrägakomna och redan verkställda jurymansbefattningen i målet mellan hrr Kihlström och Bolin varit en lätt sak, säsom äfven : visat sig af wtgängen. Men om också vär personliga: ställning gör,, att vi ej behöfva efterfråga det slags förföljelser, hvarför jurymän ej sällan varit utsatte; så befinner siig likväl större delen medborgare yida mer ätkomligge för chikaner, dem de icke alltid äro i ständ att affvärja, och för hvilka de säledes hafva skäl att bära fruktan. Detta obehag borde de visserligen underkasta sig i fall det vore oskiljaktigt från en ovägerlig pligt; ty hvem bestrider, att med rätten att ätnjuta medborgerlighetens fördelar mäste följa skyldigheten att uppfylla dess verkliga pligter. Men om detta icke är en sådan, så kan ej heller detta obehägs iklädande vara en skyldighet. Eler — än vidare — om ddenna pligt genom ett annat och bättrel: reglementeramde göres öfyerflödig, blir äfven det ifrågavarande: obehaget alldeles onödigt. I vår tanke skulle ingenting vara billigare och mera rimligt, än att en part, som i tryckfrihetsmål behöfver jurymän, ej dertill nämner aändre än dem han känner vara sinnade att emottaga förtroendet, hvarom han kan göra sig underrättad genom den enkla och förmodligen ej för lingt sträckta artigheten attl. å förhand tlfräga dem, säsom man gör vid kompromissariers utväljande. Parten skulle då af denl Juryman, som vill emottaga hans förtroende, härpäl erhålla en kort skriftlig förklaring, innefattande bevis på den utseddes begifvande, hyarmed parten hade att inkomma till domstolen vid det tillfälle då juryn väljes; och hvarmed omfores hela det nuvarande besvär med afsägelsers pröfvande, som rätten nu så ofta måste ikläda sig, bade upptagande domstolens tid och vällande uppskof med malet. Sedan återstode ej annat än den i alla fall nödiga pröfningen uf de utsedde jurymännens ojäfvighet i öfrigt, men hvilket blott blefve detsamma som hittills. Den händelse att nägon part skulle kunna blifral, helt och hället ur ständ att ät sig finna fyra, i öfrigt ojäfvige, peroner, hvilka ville emottaga hans förtroende som juymän, är alldeles otänkbar. Om nägon part inför danstolen uppgäfve en slik omöjlighet och derpå ville wmdvika jurymäns nämnande samt härmed sökte afklippa mälets afgörande, så yore detta uppenbart blott ett förebärande, grundadt på begäret att trädskas. Lika väl kan man då antaga, att en part, säsom procesisualen nu tillgär, later bli attinför domstolen uppgifiva till jurymän några namn alls, och härigenom söker hindra målets afdömande. Huru afböje: detta ? Ei må ännat cätt än darigenam att An