tufter föredragningen at punkten VI, angaäende ett fälttygmästaren Thestrup tillagdt arfvode frän bespäringarne under anslaget för artilleriet, tillkännagaf Ola Månsson, som hittills ej deltagit i diskussionen, att han delade utskottets anmärkning i denna del, ehuru han ej dervid ville yrka någon påföljd. . Men den af konseljens ledamöter som handlat mest riksvidrigt, egenmäktigt och förtjent af ogillande, vore chefen för ländtförsvarsdepartementet, särdeles i fräga om; beväringsmötena och hr ersteins befordran. Han hade egenmäktigt ingripit i domaremaktens beslut, och derföre : borde i und. anhällas om hr von Hohenhausens : endtledigande. — Många ledamöter instämde. LITTERATUR Hr-A. F. Dalins ,,Ordbök öfver Svenska Språket,, har redan förut åtskilliga gånger utgjort föremålet för den offentliga diskussionen i tidningarne, och förtjenat det genom allvaret, hvarmed arbetet fortgår, och gediegenheten af dess innehåll. Hr D. har i de sednast utkomna 5:te och 6:te häftena hunnittillbörjan.af bokstafven C; således redan längre än sina närmaste. föregångare inom svenska lexikogräfien. Man finner. -med tillfredsställelse att hr D. med hvarje nytt häfte vinner i säkerhet och i konseqvensen af ordens etymolögiska behandling, hvilket i ett verk af så stor omfattning är en ganska maktpåliggande, men tillika ytterst svår sak. Man kan ej annat än på det lifligaste önska hr D. helsa och krafter att fullända detta fosterländska arbete, efter den påbörjade planen, hvilken, om den ock i dehbna sin form till större delen förut värit utkastad sådan den visar sig i hr D:s bök; likväl i honom synes hafva funnit den rätta mannen i och för sjelfva utförandet. Huru länge man här i landet väntat på ett svenskt lexikon, och så svårlöst problemet af! ett sådant företag än varit, skall, såsom man kar allt skäl ätt hoppas och förmoda, hr D. blifva den som; förr än någon annan, hinner det. stora målet. Allmänhetens tilltagande uppmuntran måste härtill utgöra en kraftig driffjeder. En viss fördom har länge nog hos publiken motverkat framgången aft arbeten inom detta fack. Denna fördom kan kortast karakteriseras på så sätt, att man icke begriper — säger man — hvartill ett svenskt lexikon skall tjena för svenskar! En svensk måste väl sjelf veta hvad orden betyda i det språk han dagligen som modersmål begagnar? och — fortsätter man — i fall han icke det vet, huru skall han då kunna förstå sjelfva den bok (den svenska Ordboken), hvarur honom gifves att hemta kunskapen härom? Detta i första ögonblicket plausibla skäl, hvilket, om det något verkligen innebure, naturligtvis skulle lika väl kunna uppställas emot alla modersmålsdiktionnärer, således också emot t. ex. Franska akademiens, mot Adelungs tyska, mot. Molbechs danska, mot flera engelska öfver engelska språket o. s. v., förfaller snart, när man något närmare ser på saken. Det är visserligen sant, att en svensk kan svenska, samt att han detförutan ej en gång skulle kunna Jäsa sjelfva den svenska ordboken, som är ämnad att meddela honom underrättelserna om svenskan. Men oaktadt denna allmänna kunskap af modersmålet, brister han dock vanligen och ganska ofta i kännedomen: a) af en myckenhet enskilda ord i språket; 0) af en mängd specialbetydelser äfven hos de ord, som han för öfrigt känner och kanske dagligen brukar; c) af ett stort antal konsttermer och egna uttryck inom handtverkerier och yrken af alla slag; d) af rätta stafningssättet, uttalet och böjningsformen för ett antal ord, som han ständigt använder, utan att hafva riktig reda på deras grammatiska förhållanden. Härtill kunde läggas vida mera; men det nämnda. torde göra tillfyllest för att visa grundlösheten af den ännu här och der gängse fördom, hvarom vi talat... Medoden allmänna och ofta sväfvande notion personer ega om orden i sitt språk, hafva de ändå icke klart för sig de tusentals distinktioner, hvarunder orden förekomma, och — ännu mer! — kunna förekomma. Om allt sådant är modersmålsdiktionnären egnad att gifva besked. Men då detta å ena sidan temligen afgjordt, såsom vi tro, ådagalägger angelägenheten af en sådan ordbok för nästan hvar och en i landet; så visar det, å andra sidan, den stora svårighet, hvurnied en dylik böoks författare har att kämpa. Ty, icke nog med det utomordentliga tankearbete han måste använda för att utreda och klart framlägga alla ordens distinktioner i deras olika och skiftande bemärkelser, hvilket för ett helt språk erfordrar definitioner till milliontal; och hvilket tankearbete, såsom hvar och en måste finna, är af helt och hållet annan och långt brydsammare natur, än det, som behöfves för att gifva orden blott i öfversättningar, såsom fallet är i ordboken öfver ett fremmande språk; så tillkommer ytterligare för en modersmåls-lexikograf den högst motarbetande omständigheten, att nästan hvar och en omkring honom, just emedan orden i ett lefvande språk ej hafva så ixerade betydelser som i ett dödt, gör sig en något varierande föreställning om sjelfva det distinktiva i dessa betydelser, och således finner sig berättigad att mästra sin lexikograf snart sagdt i hvarje af hans definitioner. KlanIraren har icke mera rätt derföre; men, emelan frågan är om ett modersmål, känner han sig i detta språk vara lika stor delegare, som ordboksförfattaren sjelf. Det är således icke möjligt, att denne med sina definitioner på orlen skall. kunna tillfredsställa hvar och en d sina landsmän, just emedan de alla äro andsmän, Helt annat är att gifva orden i en erie af versioner eller öfversättningar (lexikon fver ett fremmande språk). Hvem bestrider ex. att allt har sin riktighet, när han i en ordbok öfver franskan läser: Chevalym, Hästp, ller Maison, f. Hus? Men försök bara tt gifva betydelsen af Häst och Hus På Svenka (d. v..s. med definitioner), och nemligen söra det så, att man ej å ena sidan löper in på naturalhistoriens område, eller på arkitekurens, genom att meddela en hel fysiologisk eskrifning på Hästen och en töchnisk redo