ledning till den ! klandrande anmärkningen att först
efteråt i en reservevation hafva gifvit mina tankar till-x
känna. S
Vid sista riksdagagen och före 1848 ärs stora hvälf- I
ningar, erhöll jag g uppgifter om förhållandet emellan
statsinkomsterna c och kostnaden för hofhällningen i,
flere Europas länåder. Dessa uppgifter utvisade, att;
Belgien till sitt hhof gaf 143 af sina statsinkomster,
Österrike 149, Storbritannien 174, Frankrike 1105,
0. 3. v., men Svcerige 113-del. — Ar 1810, då Nor-
ge ännu icke var förenadt med Sverige, uppgick hof-
hällningstiteln till 467,823 rdr. Den har sedermera 1
blifvit nära fördubblad, utan att derutiinberäkna apa:
naget från Norge.
Vid denna riksdag har jag sett flere andra jemn-
förelser i detta ämne, hvilka dels utvisa en högre,
dels en lägre s. k. ciwil-lista i värt land än i andra
länder. Men maan kan af dessa jemnförelser hemta
föga ledning, ty uti statsinkomsterna inberäknas tro-
ligen icke i näggot land alla, ej heller relativt lika
belopp af bidrageen till det allmännas behof, och dess-
utom kunna störr:re och rikare länders uppoffringar för
regeringsmaktenss glans svårligen blifra rättesnöre för
ett fattigare. HHos oss utgär äfven från brödrariket,
i förhållande tilll dess rikedom och folkmängd (hvil-
ken sednare mottsvarar en-tredjedel af Sverige), ett
tillbörligt anslag; till värt gemensamma konungahus,
hvilken omständiighet icke kan annat än medföra en
betydlig lättnad för Sverige i detta hänseende.
Ingen anslagsifräga är svärare eller ömtäligare att
behandla inom riksförsamlingen i en monarkisk stat,
än den förevaramde. Det är svärt för medborgaren
i lägre vilkor, satt kunna göra sig begrepp om hvad
som erfordras påå statens högre och högsta platser.
Det enda kan man i allmänhet sluta sig till, att äf-
ven på samhälllets höjder kan en vis hushällning,
lämpad efter ettt fattigt lands tillgångar, på ett så-
dant sätt iakttaggas, att den högre eller högsta vär-l.
digheten derigernom icke förnärmas. En sädan öf-l
verläggning som den ifrågavarande är ömtålig för
undorsäten, sonn af kärlek till sin konung och dess
hus gerna skulle vilja bifalla icke blott hvad som nu
ytterligare begäres uti 2:a punkten (18,000 rdr ärli-
gen), utan äfven hvad som ieke är begärdt utan af
fri vilja föreslås säsom tillökning uti 4:de punkten
(10,000 rdr ärligen), om man vet sig derigenom kun-
na ästadkomma hvad som bidrager till lycka och
glädje för en älskad och vördad konungafamilj. Men
tiderna kunna vara sädana, att representanten ändå
med mycken boetänksamhet mäste gå tillväga härut-
innan och se påå landets ställning och knappa tillgän-
gar samt på dee stora, oafvisliga behofven aftillräck-
ligare medel tiill befrämjande af industriell och in-
tellektuell utveckling och till genomgripande ätgärder
för att om möjligt är förekomma tillväxten af den
pauperism, som hotar att förqväfva samhället. Dess-
utom kan allmänna tänkesättet uti en viss tid vara
af den beskaffenhet, att den vördnadsfullaste royalist
skulle önska att äfven härutinnan undanrödja hvad
som kunde gif:va anledning till klander. När sven-
ska folket i gsamla dagar erbjöd Erik IX ytterligare
skatter, svaradde han; Jag har nog: behällen edert:
Len en aannan gäng det behöfva,. Och samme
kung Erik vörrdades länge såsom Sveriges skydds-pa-
tron och man. aflade ed vid hans namn. Men det
var då andra tider; och hvilka slags exempel man än
öberopar från det förflutna, äro de knappt tillämpliga
på det närvarande. I stället för erbjudande får man
nu höra oeh läsa skarpa anmärkningar, äfven inom
representantksmrarne, öfver de tillökningar som kom-
mit i fråga: anmärkningar, som man önskar icke
blifvit yttrade. Jag vill icke tala om hvad som rö-
rer sig på sanhällets djup, ehuru man ej kan för-
nimma det utan bäfvan för framtiden. Visserligen
hoppas jag att kärleken oeh tillgifvenheten för ko-
nungen och wårt regeringssätticke i nägon män skola
minskas derigenom, att vid hvarje riksdag nya till-
ökningar begsäras och beviljas uti anslagen för den
kongl. familjjen; men man kan ieke heller vänta att
denna kärlekz och tillgifvenhet hos alla härigenom
skall ökas, seerdeles då man vet hvilka opinioner i
detta hänseernde bearbetas. Att af statsutskottets 36
ledamöter ej j mindre än 16 befinnas såsom reservan-
ter emot försslaget om tillökningarne, är icke heller
egnadt att inngifva en annan öfvertygelse. Det kon-
tanta anslageet till första hufvudtiteln skulle nu enligt
betänkandet erhålla en tillökning af 104,773 rdr bko
ärligen och :slutsumman uppgå till 790,840 rdr, som
tillsammans med de 200,000 rår, hvilka serskildt
utgå från riksgäldskontoret, utgöra en hofhällnings-
kostnad af 990,840 rdr bko om året eller en elftede)
af svenska statsverkets samtlige ordinarie och extra
ordinarie inkomster, sädane de af statsutskottet blif-
vit beräknade uti betänkandet n:o 51 eller 10,862,280
riksda.
Att tillökningen af 735,000 rdr nu blifvit uppförd
på ordinarie riksstaten för II. K. H. Kronprinsen,
och säledes denna anslagssumma blifvit ökad ifrån
25,000 rår till 100,000 rår, enligt första punkten i
förevarande betänkande, dervid bör efter min öfver-
tygelse ieke den minsta erinran nu mera med skäl
kunna göras, då H. K. H. ingätt i äktenskap, och
det var demna förändring uti Hans Kongl. Höghets
husliga ställlning, somgafsågs, när en sådan tillökning
vid sistlidnee riksdag eventuelt beviljades. Men a
kärlek och vördnad för konunggfamiljen och af upp
rigtig tillgiifvenhet för vär i många afseenden lyck
liga monartkiska statsförfattning, synes det mi hafv:
varit högelligen att önska, att under närvarande sam
hulsställnimg och nu rådande tidsanda, någon vidar
förhöjning uti anslagen till hofhällningskostnaden vi
denna riksdag ieke behöft ifrågakomma.
Då jag sannolikt i denna stund inom högvördig
ståndet på detta rum är ensam om min mening oc
den säledes ieke kan hafva det ringaste inflytande p
sakens utgång, torde deruti få vara en ursäkt fö
mitt anförgande.
NN MH AA ms Sv—
a
Ttcbkattehotänkanden