ledning till den ! klandrande anmärkningen att först efteråt i en reservevation hafva gifvit mina tankar till-x känna. S Vid sista riksdagagen och före 1848 ärs stora hvälfI ningar, erhöll jag g uppgifter om förhållandet emellan statsinkomsterna c och kostnaden för hofhällningen i, flere Europas länåder. Dessa uppgifter utvisade, att; Belgien till sitt hhof gaf 143 af sina statsinkomster, Österrike 149, Storbritannien 174, Frankrike 1105, 0. 3. v., men Svcerige 113-del. — Ar 1810, då Norge ännu icke var förenadt med Sverige, uppgick hofhällningstiteln till 467,823 rdr. Den har sedermera 1 blifvit nära fördubblad, utan att derutiinberäkna apa: naget från Norge. Vid denna riksdag har jag sett flere andra jemnförelser i detta ämne, hvilka dels utvisa en högre, dels en lägre s. k. ciwil-lista i värt land än i andra länder. Men maan kan af dessa jemnförelser hemta föga ledning, ty uti statsinkomsterna inberäknas troligen icke i näggot land alla, ej heller relativt lika belopp af bidrageen till det allmännas behof, och dessutom kunna störr:re och rikare länders uppoffringar för regeringsmaktenss glans svårligen blifra rättesnöre för ett fattigare. HHos oss utgär äfven från brödrariket, i förhållande tilll dess rikedom och folkmängd (hvilken sednare mottsvarar en-tredjedel af Sverige), ett tillbörligt anslag; till värt gemensamma konungahus, hvilken omständiighet icke kan annat än medföra en betydlig lättnad för Sverige i detta hänseende. Ingen anslagsifräga är svärare eller ömtäligare att behandla inom riksförsamlingen i en monarkisk stat, än den förevaramde. Det är svärt för medborgaren i lägre vilkor, satt kunna göra sig begrepp om hvad som erfordras påå statens högre och högsta platser. Det enda kan man i allmänhet sluta sig till, att äfven på samhälllets höjder kan en vis hushällning, lämpad efter ettt fattigt lands tillgångar, på ett sådant sätt iakttaggas, att den högre eller högsta vär-l. digheten derigernom icke förnärmas. En sädan öf-l verläggning som den ifrågavarande är ömtålig för undorsäten, sonn af kärlek till sin konung och dess hus gerna skulle vilja bifalla icke blott hvad som nu ytterligare begäres uti 2:a punkten (18,000 rdr ärligen), utan äfven hvad som ieke är begärdt utan af fri vilja föreslås säsom tillökning uti 4:de punkten (10,000 rdr ärligen), om man vet sig derigenom kunna ästadkomma hvad som bidrager till lycka och glädje för en älskad och vördad konungafamilj. Men tiderna kunna vara sädana, att representanten ändå med mycken boetänksamhet mäste gå tillväga härutinnan och se påå landets ställning och knappa tillgängar samt på dee stora, oafvisliga behofven aftillräckligare medel tiill befrämjande af industriell och intellektuell utveckling och till genomgripande ätgärder för att om möjligt är förekomma tillväxten af den pauperism, som hotar att förqväfva samhället. Dessutom kan allmänna tänkesättet uti en viss tid vara af den beskaffenhet, att den vördnadsfullaste royalist skulle önska att äfven härutinnan undanrödja hvad som kunde gif:va anledning till klander. När svenska folket i gsamla dagar erbjöd Erik IX ytterligare skatter, svaradde han; Jag har nog: behällen edert: Len en aannan gäng det behöfva,. Och samme kung Erik vörrdades länge såsom Sveriges skydds-patron och man. aflade ed vid hans namn. Men det var då andra tider; och hvilka slags exempel man än öberopar från det förflutna, äro de knappt tillämpliga på det närvarande. I stället för erbjudande får man nu höra oeh läsa skarpa anmärkningar, äfven inom representantksmrarne, öfver de tillökningar som kommit i fråga: anmärkningar, som man önskar icke blifvit yttrade. Jag vill icke tala om hvad som rörer sig på sanhällets djup, ehuru man ej kan förnimma det utan bäfvan för framtiden. Visserligen hoppas jag att kärleken oeh tillgifvenheten för konungen och wårt regeringssätticke i nägon män skola minskas derigenom, att vid hvarje riksdag nya tillökningar begsäras och beviljas uti anslagen för den kongl. familjjen; men man kan ieke heller vänta att denna kärlekz och tillgifvenhet hos alla härigenom skall ökas, seerdeles då man vet hvilka opinioner i detta hänseernde bearbetas. Att af statsutskottets 36 ledamöter ej j mindre än 16 befinnas såsom reservanter emot försslaget om tillökningarne, är icke heller egnadt att inngifva en annan öfvertygelse. Det kontanta anslageet till första hufvudtiteln skulle nu enligt betänkandet erhålla en tillökning af 104,773 rdr bko ärligen och :slutsumman uppgå till 790,840 rdr, som tillsammans med de 200,000 rår, hvilka serskildt utgå från riksgäldskontoret, utgöra en hofhällningskostnad af 990,840 rdr bko om året eller en elftede) af svenska statsverkets samtlige ordinarie och extra ordinarie inkomster, sädane de af statsutskottet blifvit beräknade uti betänkandet n:o 51 eller 10,862,280 riksda. Att tillökningen af 735,000 rdr nu blifvit uppförd på ordinarie riksstaten för II. K. H. Kronprinsen, och säledes denna anslagssumma blifvit ökad ifrån 25,000 rår till 100,000 rår, enligt första punkten i förevarande betänkande, dervid bör efter min öfvertygelse ieke den minsta erinran nu mera med skäl kunna göras, då H. K. H. ingätt i äktenskap, och det var demna förändring uti Hans Kongl. Höghets husliga ställlning, somgafsågs, när en sådan tillökning vid sistlidnee riksdag eventuelt beviljades. Men a kärlek och vördnad för konunggfamiljen och af upp rigtig tillgiifvenhet för vär i många afseenden lyck liga monartkiska statsförfattning, synes det mi hafv: varit högelligen att önska, att under närvarande sam hulsställnimg och nu rådande tidsanda, någon vidar förhöjning uti anslagen till hofhällningskostnaden vi denna riksdag ieke behöft ifrågakomma. Då jag sannolikt i denna stund inom högvördig ståndet på detta rum är ensam om min mening oc den säledes ieke kan hafva det ringaste inflytande p sakens utgång, torde deruti få vara en ursäkt fö mitt anförgande. NN MH AA ms Sv— a Ttcbkattehotänkanden