staf Adolfs torg och veko af till höger. Då de kommo
midt för kyrkan, sade Adelaide, hastigt gripan af en me-
lankolisk tanke:
Se, det är granrisadt midt för porten ... man har
nyligen begrafvit någon... kom lit oss gå inn :
Stvart gjorda icgen invändning, uten båda gingo in på
den lilla kyskogården. Dödens fris:ad såg temligea verlds-
lig ut; man höll på att torka cch yidra kläder och hus-
geråd der och kyrkogården ver öfverallt garnerad med
täcken, mattor och vita duktyg. Ett bäfdvunvet, men
icke desto mindre climpligt osk ck. De båda vandrarne
gingo framom de brokiga föremålen och satte sig vid
hvarandras sida på ena grafsten.
Tyst visade Adelaide på en liten grafkammeare vid mu-
ren; öfver dörren stodo dessa ord ur Esaias: Gack bor:,
mitt folk, uti en kammar, och slut dörrena igen efter 1:g;
fördölj tig ett LIiet ögaablick, så linga vreden går ötver.n
Det är n skön ide, sade Adelside med ett strålende
leende; så har jag sldrig tänkt mig meningen af deua
språk. Döden är då det enda sir:ff som Gud ålägger oss;
det är ett mildt strsff..... barnet solver medan fadrens:
vrede svalkas — det är ingen hård fader... lycklig den,
som gå!t in i den kammarn och slutit dörren tll mellan
sig ceh jordens qval... Hon böjde sitt hulvud mot sina
händer och gret tyst. -
Adelaiden, sade Stuart med varm röst och så fort hans
häftiga sinnesrörelse det medgaf, nfår jag se på er!.....
så... svara mig nu... finnes det ingen glädje för er på
derma sidan grafvea... fiones ingen försoning utan genom
döden ?
Adelside blickade på horom genom lårarna, nen sva-
rade ej. Han tog hennes båda händer, ännu fuktiga af
heanes gråt, och tryckte dem mot sin heta panna.
Eccome di nuovol hviskade han, men rösten svek
honom och han visste icke rätt sjelf om hon kunde höra
dessa bans ord.
Det såg ut som Loa icke hört dem, ty hon forifor att
under tystnad se på honom.
En känsla af misdröstan kröp isande genom hens bröst
och lan släppte hennes kinder hastigt.
Det är ud att vi gå hemn, sade slutligen Adeluide,