Dladet är berättadt, sina invändningar. Hen ansög
det åsyftade goda ändamålet kunna vinnas, fast de
al utsko tet påpekade åtgärderna derför icke vore
tillfsllestzörande. Genom presimöten, hir som j
stiften, skulle mycket godt kunna åstadkommas.
Prosten Tejnxers anförand2 är, likasom den förste
talarens, omförmildt i lördagsbladet, til hvilket vi
silede3 hänvisa.
Efier bonom uppträdde proessor Lindgren, som
ansåg att den väg motionären och efrer honom ut
skottet beträdt, ej vore den rätts. De andliga myn-
digbeter under hvilka det samhälle lyder, sor lider
borde tga initiativet; ej riksens sänder. Genom
dessas inblandniog skulle liksom ett klander kastas
öfver det sä:t hvarpi Stockholms ordinarie prester
skap skötar sina öliggander. Ea annan gång kunde
det bli stiftförsamlingarnes tur; tal. hemställde hvad
dera3 presterskap skule tycka derom? Hon ville af-
slå betänkandet. Om frågan ej stulie snses såsom
partiell, utan allmän, yrkade haa att åtminstona de
älta erinrinzspunkterna måtte utså, och åberopade
den förste talsrens skäl derför, med tillägg, i afse-
end? på den sista punkten, om gudstjansttidernas
förändring till närmare likstämmighet med nuva
rande lfnadssäit, att den som ej hinner i högmes
san klockan 10, lär icka bli färdig till klockan 41
heller, cch, hvad beträffade ottesånzens framflyttning,
ett hviken timma som helst sku!la bli för tidig för
hufvudsadens sybariter.
Doktur Reuterdahl framböll hufvudstedens vig!
och infigftaude, och fann iogen betänklighet vid den
ifrågasatta undersökvingenrs utsträckande även till
landsor!en. Han birädde batinkandet — ej för at
lägga pres:erskepet i S:cexholm nigot till last, ty
dess oförtru nr verkssmhet och rit vora allmänt be-
kat och erkändt; men han biföll med afssende på
den tilltagsnde fols micgden härstädes, som behöfde
själavård. I så fall vore åtgärdea helt naturlig, och
enlig rued hvad annorstådes sker. Om icke vi ta
frågan om hand, yttrede talaren, tas dan kansk
om händer ef andra mekter, som icke fösiå an
ordna din: och någonstädes skall man vil börja —
man kam ice ta allt för sig på en sång. Tatsren
instämde tersa deri, att en ekrifvelsa i al!män syfi-
ning kuasde vara tilräcklig; han medgaf aut en del
al punkierna vore mind:e tjenliga, andra mindre
behöfliga, och at: de icke skulla leda till mycket.
men de voro ej heller farliga, utan helt licgiltiga
Hellre in att skrifvelsen af-lis, måtte den afgå som
den är; då ett riksstånd redin lärer bifallit densam-
ma, kurde prestesändet göra så med!
Prosten Set:erblad skulle önskat att skrifvelsen
sträckt sig nigot längs än til Sockhom; laster
och brott frodades lika mycket i landsorten som j
hufvuds aden. Till bevis ds: på upplåst2 hr prosten
et bref från ena exbetsbror på landet, hvilken ut-
göt sina ömmar b:kymmer öfver tillståndet i den
orten ..
Hvar? hva:? frågeda flera röster; men talsren an-
såg sig icke tillständist att nämna ställe eller per
son, och fortsatte sitt meddelande.
Men hör detta verkligen hi.? afbröt hr erkebi-
skopen en gäng; det är ju icka fråga om landet
nu! ... s
Pcosten Melander tycktes icke anse tillståndet
allvör firtvifladt; der religiöst lif visar sig, anförde
han, der fianes ock sedlighet. Han åberopade ock
Pauli or: det måste ju vara parti bland eder, på
det de rivsinniga må varda uppenbarade. För öf-
rigt fick man af hr pros:ens an örande veta att en
inre missionär för huvuisteden redan skall vara
an!ag2o. Men det är icke rog, sade han; det vore
icke nog eu ha en i hvar församling. utan det stul:
vara fyra eler fem!
Biskop Fohlerantz, medlem ef utskottet, förkla
rade av dess utlitande icke innebure nigot under-
kännande ef Stockholas presterskaps verksamhet;
hr biskopen, som i 20 år undeivist och pröfvat
Stocksolms-presterna, vore derigenom sirskiljt i till-
fäle a:t visorda ej mindre detas nit än deras kun-
skaper. Da åtta puskterna kunde ense; mind:e
nödiga, men å minstone skulle de bidraga att ge
stöd åt . . . re. uppfattade ej slu.er af meningen.
Mot förelsget i hr Bråkenhbjelms reservation, om
tvenne bögmessor, den ena med en predikan enfal-
digsre än den andra, anmärkte hr biskopen att det-
ta skulle leda till den secparatism man vil undvika.
(Forts. fö jer).
me
Utskottsbetänkanden.