— I anledning af det tryckfrihetsåtal son
hr L. J. Hjerta anställt emot ansvarige utgif
varen af tidmingen Återigen Folkets Röst föl
nämnde tidniings emot hr H. gjorda smädliga an.
fall, och en: angående samma ämne i Stock.
holms Dagblaad för sistlidne gårdag införd ar-
tikel, innehållla Post- och Inrikes tidningar jem-
väl för i går några reflexioner, hviika påtag-
ligen härleda sig från en oriktig uppfattning
af frågan om de öfverenskommelser som äro
eller varit träffade med arbeterskorna vid den
br. H. tillhöriga sidenfabrik hår istaden. Post-
tidningen yttrar nemligen sin förundran eller
anmärkning ieröfver, att br Hjerta vid sin
fabrik skule tåla så beskaffade kontrakter,
räkenskaps- och debiteringssätt med ds me-
adellösa arbetarne, att de med sitt arbete icke
ens skulle göra skäl för mat och vivre, utan
snödgas, under det de använda hela sin arbets-
ptid för fabrikens räkning, hos denna särskild
psötta sig i skuld för att få äta sig mätta och
xhafva tak 3fver hufvudet samt kläder på
kroppen.s
Hr Hjerta anhåller, i anledning båraf, att få
upplysa, det några så beskaffade kontrakter vid
den ifrågavarande sidenfabriken ej existera el-
ler hafva existerat. Hvad beträffar förhållan-
det med den väfverska, hvarom artiklarna emot
hr H. i Folkets Röst bland annat handla, så var
detsamma i korthet att bennes kontrakt, som
gällde från den 1 Maj 1849 till den sista April
år 1852, innezhöll att hon skulle under berörde
tid få inlära :sidenväfveriyrket och under sam-
ma tid af faboriken förses med mat, husrum,
ved, tvätt ocih kläder. Om hon hadd fortfarit
att emot dessa vilkor arbeta vid fabriken före-
nämnde tre år, så hade hon vid slutet deraf
naturligtvis icke haft någon skuld. Hvad en
och annan och deribland Posttidningen dere-
mot synes hafva förbisett är, att sidenvälve-
riet är ett yrke som icke kan inlåras till full
färdighet, om ej undantagsvis af personer med
ovanliga anlag, på några veckor eller månader,
Å2, icke ens på ett år, och att en lärling så-
lunda i börjar kostar fabriken betydligt, dels
genom sitt urderhåll, om sådant åtnjutes, men
för hvilket figa eller ingen valuta i arbete i
början kan lemnas, och dels genom den förlust,
fabriken måste vidkännas för illa gjorda arbe-
ten, eller försördt silke, under den första tiden.
Men nu önskade hon sjelf och vidhöll, oak-
tadt gjord erinran om hvad nyss är nämndt,
sin begäran att, emot skyldighet att ersätta
hvad som uncder de första 16 månaderna blif-
vit för henne: utbetaldt, få beräkna vanlig ar-
betslön för hvvad hon under samma tid levere-
rat och vidaree komme att förtjena. Det är då
lätt begripligtt, att som utgiften ifrån det bon
kom till fabrriken alla veckor varit liha för
hennes underhhåll, men hon deremot under för-
sta året, innaan hon hunnit lära sig hbandlaget,
endast kunnat: leverera ett obetydligt qvantum,
för hvilket arbetslönen beräknades såsom full-
lärd väfverska, uppgick blott till 142 rdr, så
måste en skuld falla henne till last, då kon-
traktet af herne upphäfdes före den stipulerade
tidens utgång, och denna skuld måste nödvän-
digt blifva lika stor, som skillnaden emellan
hvad hop, under de 16 månaderna under hvilka
kontraktet gällde, hade å ena sidan förtjenat,
då de af henne: förfärdigade tillverkningar beräk-
pades till samima arbetslön som för fullärd väf-
verska, eller myssnämnde 142 rdr, och å andra
sidan hvad sopm för henne blifvit utbetalt, nem-
ligen 319 rdr..
Häruti ligger det enkla förhållandet i denna
sak, som man sökt på så mångahanda sätt van-
ställa. I följd deraf torde ock lätt inses, att
den frågan, huruvida fabriken borde efterskänka
henne en del af hennes skuld, sedan räkning
blifvit uppgjord, hvilket också sedan skett,
innan anfallen i Folkets Röst började, tillhör
ett helt annat kapitel.
Vi anhålla att Posttidningen, såsom ett bevis
på oväld, täcktes i sin tidning för i morgon
intaga denna erisran.
———