Pierade han det i de kontinentala öfverhuse
hvardagliga konststycket, som tros gifva ut
föraren en aristokratisk pregel par excellence
det att icke låtsa veta det minsta om de verlds
kunniga demokratiska notabiliteterna, — knap
past deras namn. Att Mazzini var en karl
utgjorde följaktligen allt hvad hans herrlighe
ville låta försttå att han visste om den man
som i sjelfva werket tände den stora minar
1848; och hvadd tysken Ruge hette kunde har
allsicke erinra :sig.
Men, — torde någon i omvänd ordnin
fråga på kontinenten — hbem är då lor
Lyndhurst sjelf? Här i England har han gjor
sig bekant, emedan han snart i en mansålde
stympat eller alldeles afdagatagit de mest väl
görande lagförslag t.ex. det om irländska kom
munalordningen. Den reaktionära diplomatiei
har med omtanka valt sitt verktyg. Försåt
ligheten i hans herrlighets förklaring, attjlager
emot utländninjgarne blott behöfde upplifvas
men icke tillämpas, torde måhända ej böra till-
räknas lord Lymdhurst sjelf, utan hans diplo-
matiska suflörer. Deremot är det sannolikt
hans egen upptäckt att flyktingar icke, mot
Europas statsrätt och folkrätt, må intrigera
mot andra länders styrelser; ty hans sufflörer
kunna svårligen hafva erinrat honom derom
vid hågkomsten af grefvens af Chambord hof.
läger helt nyligen i Coblenz och Wiesbaden,
och den hyllning som der visades denne.
I en af sina anmärkningar hade lord Lynd-
hurst utan fråga rätt: åtal inför domstol skulle
här icke vara 1ädiigt.
Antydningen att Cavaignac (vhandlingens
man,) uppmanats att taga befälet öfver den
stora främlingskaran i London denna sommar,
skalle falla i de: löjliga, om den ej utgjorde
ett kännetecken på dea outsägliga ångst, som
griper reaktionen vid tankan på den sora
verldsmarknaden. Man bör kanhända göra
reaktionens förstånd den komplimangen att den
härvid icke hyser någon fruktan för sjelfva
Nyktingarne i London. Men så mycket mera
bäfvar dena för de e farenhetsläror, som den
konservative undersåten måste hemföra, efter
omedelbart åskådainde af en fri samhällsord-
ning och dess verkningar. Demokratien har
ister kommit i den lyckliga ställningen att med
korslagda armar blott åskåda det stora verlds-
skådespelet; antingen reaktionen låter under-
;åtarne resa till expositienen eller förbjuder
let, så är verkan densamma; den arbetar i begge
allen lika mycket för demokratien; interesse.
——r — RN RR