till sin far, som ssit vid fönstret, lade sina händer på han:
breda 2xlar och lutade sin panna mot hans. Så stod hon
en minut och kanske längre, hvarefter hon lemnade rum-
met på samma sätt som hon dit inkommit. Hon såg åter
på Stuart i det hon gick honom förbi, och hennes ögon
tipdrade med en fuktig och hotande blick, som stjernorna
mell:n nattliga åskmoln; derefter försvann hon i de inre
rummen.
Det lig någonting så eget i hela detta beteende, denna
tystnad och dessa långa ögonkast, denna afskildhet från
allt, utom det som hon sjelf ville bemärka, att Stuart, han
visste icke rätt hvarföre, kände sig helt underlig till mods.
Denna lilla soire var ett afsked från vännerna i staden,
ty några dagar derefter flyttade Edelbergska familjen åt
landet, utan att Stuart bunnit bryta den mystiska tystnad,
som rådde mellan honom och hans patient, eller aflägga
sitt fremlingsskap inför henne. Deremot hade han blifvit
fullkomligen hemmastadd med de öfriga medlemmarne af
familjen.
Selma var en ljuf adertonårig flicka, en huld rubensisk
tärna med gullbår. Enkel, klok och vänlig, samt öfver-
mittan lefnadsglad — en riktig solblomma. Den andra,
Silva, en rosenknopp, som ännu icke öppnat sig för
solens ljus, men som likväl redan lät ana en blifvande
skönhet. Det var en liten skygg, fin varelse med förgät-
mig ej-ögon och ett rikt gullfärgadt hår och som inom fa-
miljen bar namnet silkesharen,. Der fanns ännu en med-
lem, som icke bör förbigås; det var sonen Clas, en lång-
srmad, magerlegd, sjuttonårig ungersven, med ett par klara
ögon och en temligen bred, men väl försedd mun, utan
något enda vacant nummer bland det lyckosamma trettio-
talet — visdomständeraa hade ännu icke presenterat sig
på linien.
Det var ittocde dagen efter Stuarts ankomst, en vac-
ker dag och nicorusda sval för att vara midt i bögsom-
maren. Edelbe miljaa var förssmlad på trappan,
beredd ait u på en gemensam promensd i det
gröna: kommeseodirkaptenen sjelf med sin guldkrycka,
Selma med hatten på nscken, för ett låta solen bada sitt
ansigte ; Silva, som i.ide en liten get i ett band, Stuart
och slutligen Cies.
Huru skall deita gå till vägs? undrade den sist-