Här behöfde hon åter musikens hjelp för att gifva fart
åt sina känslor:
En bläddra, full al qval och ånger,
Lig hjjertat brustet i mitt bröst.
Jag bmd cm dödea tusen gånger
Och grafven var min enda tröst.
Hur lifvet grånat för den unga!
Hur jorden bytts till sorgens hem!
Pe tjugu åren kändes tunga,
Jag miktade ej bära dem!...
Och rosorna från kiaden falla
Oth ögats skimmer släckes ut.
Ren lifvets fröjder vissnat alla
Lingt icnen lifvets dag är slut!
Hör försvagades tonerna mer och mer och tystnade
slutligen helt och hållet; nu slog hon plötsligt ett vildt
ackord, lade derefter båda händerna öfver klaviaturen,
mildt och ömt som villa hon der bimma den skärande
smärtan, derpå reste hon sig upp. Hennes blick föll då
på den stumme åhöraren. Hon närmade sig dörren der
han stod, och såg honom i ögonen. Det låg någonting
mystiskt hänförande i strålen från hennez öga, som stort
och glinsande rörde sig ide mörka fördjupningarna, ty oak-
tadt hernes ansigte i öfrigt förrådde ungdom hade dock
en mörk, blåaktig rand lik passiflorans, lagt sig kring den
strålande blomkallken i hennes ögon, en ring som sorgen
ofta består sina twolofvade. Denna blicz var ling, icke
kal!, icke varm, men af en egen onaturlig fix beskaffen-
het, som första gången man eåg den vanligen gjorde ett
penibelt intryck.
Hvad ön doktor Stuart erfor, så utbärdade han denna
sällsamma forskning med aila yttre tecken till lugn. Hans
hblietar följda henna. Det var en lång, smidig och skönt
forinad gestolt, hvirs alla rörelser voro behagliga, ehuru
af n viss oregelbuodenbet, som man kunde kalta vårds-!
1ös elegans.
Hoo gick in i salen, dit de flesta af gästerna nu åter-
vändt, emedan det började bli kyligt derute. Utan att
gilva akt på de främmande närmade hon sig till sin äldre
syster. Hon satte båda lillfingrarne mot hennes kinder
och sade någonting helt sakta, derefter strök hon med ena
handen öfver den andra lilla systerns ansigte, samt gick