nämnde i denna egna ton, som sväfvar upp och ned mel-
lan falcett och bas. Inte orkar Adelaide att gå medla
Bry sig inte om det, Clas lilla !s förmanade Silva; om
hon vill gå med, så ...
I detsamma syntes Adelaide. Hon hade svept ett svart
fler omkring sitt älskliga ansigte; hon sammanhöll det
med ena handen under hakan; den andra hängde sorglöst
vid sidan.
Man vandrade af.
Vägen gick mellan unga, smärta, hvitstammiga björkar,
som viftade sina ljusgröna, hängande grenar öfver de van-
drandes hufvuden. På ena sidan utbredde sig en vidsträckt
äng, full af gula ranunkler och vildt lukttörne. På andra
sidan begränsades utsigten af en hög bergås, nederst be-
täckt af bergträn öch öfverallt kal och grå, utom några
små oaser af grönskande Gentiana.
Adehide fästade sina blickar beständigt åt detta båll;
slutligen vek hon tvärt af och började stiga uppföre.
Herre Gud ! sade Clas i jemrande ton, men slog strax
derpå förnöjdt tillsammans sina händer, då ban sig att
Stuart följde efter piplan och sålunda befriade honom
rån den skyldighet, som ålåg honom, den yngsta kaval-
eren, att vara henne följaktig på den vådliga färden. Han
blef så upprymd vid denna oväntade bjelp och undsätt-
ning, att han i öfvermåttet af sitt bjertas glädje satte sina
ånga ben i gång, lyfte mössan i vädret och sköt fart utåt
vägen, liknande en väderqvarn med sina vingar, hvarefter
van försvann bland buskarne till höger och venster, der
ran samlade blommor för si:t herbarium. De båda berg-
vandrarne fortsatte emellertid tysta sin väg; Adelaide gick
örut och Stuart följde så nära som möjligt, fruktande att
vennes fötter skulle halka på den torra mossan. Hunnen
ill en afsats, vände hon sig om och fästade en mörk blick
å sin följeslagare.
Så ni plågar migl, sade hon hastigt, under det eit
ydligt drag af motvilja röjdes kring hennes vackra mun.
Utan att svara, lutade Stuart sig ned och afbröt några
uktvioler som vexte vid hennes fötter samt räckte henne
tillatigande dem.
Det låg någonting så barnsligt och bevekande i denna
örelse och i uttrycket af hans ansigtsdrag då ham lem-l
ade henne blommorna — någonting på en gång så ömt