upposition, att en af dessa skrifkunniga dik-
eråt följande: Deh andra anmärkningen gäl-
er frågan, sedd från en uteslutande politisk
ynpunkt. De ofvan föreslagna åtgärderna, sä-
ser man, skola väcka städernås missnöje, och
ir det klokt att uppröra deras befolkning i en
idpunkt, då större delen af Europa ännu blö-
der af de sår, som af städernas oroliga befolk-
ning blifvit gifna den lagliga ordningen, den
sanna friheten och det ekonomiska välståndet?
En sådan fråga skulle af Sveriges Bonde-
tånd kunna besvaras med löje. Må städernai
rårt land röra sig och allmogen, medvetande
f sin öfverlägsenhet och sin pligt att enligt
örfädernas sed vara lagens och frihetens värn,
amt understödd af en krigshär, fostrad i dess
köte, skall väl veta att tygla en handfull mkt-
ystne orostiftare. Från sådana olycksfulla upp-
räden skola vi dock bedja Försynen skydd:
vårt land, och någon anledning synes mig icke
vara förbanden att de äro att befara, än min-
dre att de skulle blifva en följd af hvad jag
tagit mig friheten föreslå.
ySannt är att i de länder, der den så kal
lade medelklassen, höjande sig ur det förra år-
hundradets blodiga revolutioner, ryckt makten
ur aristokraternas, och i verkligheten, om ej
till skenet, nästan samtidigt ur konungarnes
händer, der hafva ock städerna, medelklassens
hufvudsäten, bildat sig till de ugnar, i hvllka
revolutionens eld blifvit underhållen och från
hvilken dess glödande strömmar förstörande
utgjutit sig öfver länderna. Att åter medel-
klassens välde oeh öfvermakt icke kunnat lag-
ligen ordna sig, utan oupphörligen frambragt
nya hvälfningar, kommer helt enkelt deraf, at!
detta välde icke hvilar på någon grundsats, nå-
gon ide, vare sig sann eller falsk, hvilken, i
likhet med aristokratiens och konungamaktens,
varit, är eller någon tid kan blifva antagen så-
som riktig.n
Nu tyckte väl brodren Strindlund att stä-
derna fingo ett dråpslag som tog, och medel-
klassen sedan på köpet — märkom väl, af en
person; som tvifvelsutan sjelf tillhör medelklas-
sen, om han än heldre ville hänföra sig till
proletärerna eller, ja! det är möjligt, till ari-
stokraterna. Detta är i sig sjelf lustigt nog
och bevisar huru man ofta sjelf blifver gäck,
då man springer andras ärenden. Också läsa
somliga historien, som F. läste Bibeln. En-
dast dessa årens historia bevittnar tillräckligt,
att uppror och folkresningar lika ofta uppkom-
mit på landet som i städerne. Hurudant var
väl förhållandet i Baden, Galizien, Ungern, 0.
s. v.? Städerna och landsbyggden behöfva just
icke tvista härutinnan om företrädet; men o-
vedersägligt är att missnöje, derest sådant inom
oss. sjelfva finnes, är lika stort på landsbyggden
som i städerna. Meningen har väl varit att
utpeka Stockholm för 1838 och 1848 årens
händelser. Men dessa tumulter härledde sig
dock icke från medelklassen, ehuru gerna man
hade velat uppspana sådant och derigenom gifva
desamma vigtigare betydenhet, än de i sjelfva
verket egde. De å landsbyggden inträffade o-
roligheter, just ibland den besutna allmogen,
såsom t. ex. angreppen å Böda kronopark på
Öland, samt å såganläggningarne uti Woxne-
elfven, vittna om en emot eganderätten ännu
fiendtligare sinnesstämning och kunde leda till
vida betänkligare följder. Strindlund hade så-
lunda gerna kunnat bespara sina hotelser om
den lagvärjande allmogens mellankomst i stä-
dernas små oroligheter. Det torde icke skada
att uppfriska minnet med utgången af det si-
sta korftåget under frihetstiden af Dalallmogen
till Stockholm samt, i afseende på aristokra-
tiens id och samband med konungamakten,
om uppenbarelserna deraf vid Carl XII:s och
Gustaf III:s död samt den fjerde Gustafs afsät-
tande. Men vi äro icke sinnade att påkosta
allvarsammare betraktelser, der tilllälle icke
gifves för annat än löje och medömkan. Vi
tage härmed för denna gången afsked af bro-
dren Strindlund och skola icke underlåta att
med första, i afseende på såväl hans som Liss
Lars Olssons öfrige anföranden, belysa åtskil-
ligt, som för bedömandet af de framkastade
tyjsteämnena bör tagas i uppmärksamhet.