Halle ICIUaU, JV SUDUHI MMM 2800 dem, soom uppå verkstäderna få sin uppostran, p kunde såålunda åtminstone så tillvida sättas er gräns, att dessa svåra laster och oseder ickel; opåtaldt och utan offentlig beifran kunde öfvas.Men andra mehnliga förhållanden gilvas, mo js hviika säkert ingen kyrklig organisation i och för sig ensam skulle något förmå. Här fiona:l! hela trakter, till större delen, om icke uteslutande, bebodda af innebyggare utsn något bestämdt näringsfådg, som lefva af stundens tillfälliga förtj-nst och tiggeri; som bo tillsamman i kyffen, i hvilka man icke utan vämjelse kan träda in, och dler de bo utan skilnad till kön och åldrar, af åtskillliga familjer, ända till 10 personer och der: utölver;; personer som sakna kläder till att skyla sin nakenhet; som icke anständigtvis kunna infinna sig i något sällskap, ej heller på ; det rum, der Guda ord förkunnas, och i hvil-l, kas boningar samt för hvilkas sinnen öfverhufvud alit hvad till gudaktigbetsöfning ochl: christlig undervisning hörer är främmande. Il: dessas sköte uppväxa barn (väl icke minga, emedan få sakna styrka att motstå den van-, vårdnad, bvarat de strax i sin vagga mötas),!, som, älfwen om skolgång för någon tid kan be-l; redas dem, dock kanhända mestadels skola be lr bålla de vanor och de lyten, som de från dessa hem hafva medfört. Här äro källor till laster ( l OA AA och brott, dem säkerligen ingen religionsvård ensam, den vare aldrig så god och väl ordnad, skall kunna tillstoppa. Om dylika arma och öfvergifina visat icke sakna sinne för andliga meddelaandenr, så erfordras likväl icke allenast andelig,, utan jemväl lekamlig hjelp, för att de skola reesa sig upp ur sitt fall. Barmhertighe ter, framförallt den enskilda välgörenheten, är bär långt vältaligare än religionslärarens ord. För dessas andliga bjep har, i förbigående sagdt, den inre Missionen i London blifvit stittad. Tiden, helst då församlingarne, oak-: tadt dea sönderklyfning som der skett, ännu l fortfara att vara stora, kan nemligen icke med!! gifva fösamlingsläraren att, tillräckligt för det! som deas tillstånd kräfver, sysselsätta sig med dessa ifvergifna, och erfarenheten har dessutom visst, att de ej sällan mer lyssna till män ur deras egen klass. De missionärer, com i missionssällskapets !jenst användas, mestlek-li min, uttmärkte för gudsfruktan, nit och gods seder, hafva inom den stora staden London ! sitt särskilda distrikt sig anvisadt, der de besöka die fattigas boningar, öppna med dem samtal som kunna lända till allmän väckels och umdervisning, utdela limpliga lärorika böcker och andzktsskrifter, och afgifva derpå månadtliga berättelser om sin verksamhet. Och att med en god anda ech ett i öfrigt väl ordnadt kyrkoväsende en sådan missionsverk:amhet kin under sådana förhållanden blifva välgörande, må icke nekas, så fåfäng och förspilld, om icke störande och förderflig, den under andra kyrkliga förbållander säkert skulle blifva. Men ävskönt svårigheter möta, skulle biträde säkert icke saknss en nitisk själasörjare; och hvad hn sjelf såsom enskild icke förmår, kan genomandras medverkan och förenade krafter ; blifva nöjligt. Men ett hufvudvilkor för alll. verksamhet, så väl sndslig som lekamlig, ärli ordning. En hufvudsak är fördenskull att så ordna (den kyrkliga författniogen, att själasörjaren, jemte det han sjelf bar en sjelfständig verknimgskrets, tillika kan finna medverkan och hjelp bos andra nitiska Christra samt blifva för desszs verksambet och nitälskan, hvar och en inom sin krets, en förenipgspunkt. Emeiler:id, om religionsoch sedetillstånde! bärstädes med skäl må väcka bekymmer, mi man dock derföre icke misströsta. Det var för icke många år tillbaka icke bättre i Lon don. Hvem har ej ofta läst upprörande be rättelser om tillståndet i Beihnal Green, hvaresi den fattigaste delen af denna oerhörda stads befolkning är hopad? Men änskönt mycket der ännu återstår att göra, har dock den christliga kärleken redan visat hvad den förmår. Enskillda essociationer hafva såväl med fysisk som andlig omvårdnad kommit de behöfvande till hjgelp, de stora församlingarne ha blifvit klufnaa och sönderdelade i smärre, öfver 60 nya kxyrkor hafva under loppet af omkring 10 år bidott af enskilda medel blifvit uppförda. Man iinvänder kanhända, att vår hufvudstad, i likhoet med hela landet, är fattig; vi halva icke ILondons rikedomar. Men bär är ej heller fråga om uppoffring af mede!; här gäller blott att så ordna vårt kyrkoväsende, att dekrafter som äro må kunna behörigt användas och finn: ett fritt och löftesrikt fält för sin verksamhet. Bedraga vi oss icke alltför mycket, är också bristen härpå just det som båller nere och förqväfver de ädiaste krafter. De sikna den andeliga spis, om hvilken vår Frälsare talar di ban siger: Min mat år den, att jag gör min bimmelske Faders vilja och fullbordar hans verk; da sakna ett fält för siit ädlare verksamhetsbegär; de s2 med s3sll sin menniskoktrlek ingen utsigt att kunna göra något till sina medmenniskors sanna båtnad och förbättring. Man öppne en sådan utsigt, och summor, hvilka bortkastas i toma nöjen och förströelser, skola villigt och med ett mot Gud tacksamt hjert: bäras fram på mensklighetens altare; en tid, som nu fåfängt förspilles, skall gerna egnas til! mens;kligt väl, så snart man lärt förstå huru dettar ksn ske. Men framförallt öppne man ep sådam utsigt för religionsläraren sjelf, på det han må blifva, såsom han benämnes, en andan: man, en ledare för den andliga verksamheter inom sin krets. Och om jag sjelf inom mit kall för närvarande saknar en sådan, och der före måste göra detsamma icke med fröjd, utar med suckan, så skrifver jag detta blott på der kyrkliga institutionen, som i sitt närvarande skick, långt ifrån att upplifva, stärka och sammanhålla, tvärtom splittrar, hämmar och för qväfver all andlig verksamhet. bene (Införes på begäran). Till Redaktionen af Aftonbladet! Med anledving af en mot mig riktad artikel i tidningen Återigen Folkets Röst för i dag anhålles att i dagens n:r få förklara, det mi tid icke tillåter mig genast i dag såsom tig bör besvara och vederlägga de vrängda fram stälningar Franz Sjöberg i dag i sin tidning emot mig tillåtit sig. Jag vilinu endast nämn: