enligt IMCUCINCTARAIUR dt UPPVVTUGA IOC MV år, då proponerades. Men det sätt, hvarpi denna fråga af Rikets Ständer då behandlade och afgjordes, gifver ytterligare stöd för der sats, att berörde intägt icke kan på så knapp händigt sätt, som Strinnlund föreslår, städern fråntagas, utan att stapelstädernes rättighet til uppbärandet deraf fastmera derigenom blifvi satt utom all fråga. Än mindre kunne vi god. känna Strinnlunds påstående, att tolagen kunde eller borde utan all ersättning till statsverke indragas. Vi kunne ej beller inse hvad lands bygdens invånare egentligen hafva med deun: inkomstkälla att skaffa. Afgiften erlägges enkannerligen af städernas egna invånare för a dem införskrifna eller införda varor, i mån aj tullbevillningens belopp. Vill man nu påstå att landets alla bebyggare utom städernas : viss grad lida mehn af alla afgifter å handel och sjöfart, eftersom icke alla till städerna införda varor derstädes förbrukas, utan ock till landsorterna afsättas, hvarföre också dessa afgifter i viss mån äfven drabba de sednare, så får å andra sidan icke haller undfalla upp: märksamheten, att samma förhållande i afseende å skattebidragen råder med de landtmannaprodukter, som till städerna afyttras och hvilka i anseende till skatteväsendets tunga nödvändigtvis måste fördyras. Ur sådan synpunkt betraktadt är det en ömsesidig angelägenhet att tillse rätta förhållandet härmed, äfvensom att afgifterna och skattebidragen hvarken på ena eller andra stället oskäligen ökas. Då emellertid afgiften närmast drabbar den, som förskjuter densamma, lärer det också få antagas, att denna i främsta rummet måste anses såsom målsman i thy fall samt tillerkännas ett betydligt ord i laget, när fråga om reolering af beloppet och dess användande uppkommer. De missundsamma bliekar, hvarmed städernas inkomster i allmänhet betraktas af de utanöre deras områden befintliga medborgare, skulle säkerligen förlora myeket uti skärpa, om de sjorde sig mödan att nogare undersöka och beänka förbållanderna. Detta är så mycket lättare, som hvarken Stockholm eller andra städer förhemliga tillståndet med deras drätselverk. Dessa iokomster kunna hvarken anses såsom en skänk af staten eller betraktas såsom förfördelande för landets öfriga invånare. Hvem som helst ibland de sednare kan blifva delaktig af förmånen att i stad bygga och bo, en förmån, hvilken på sednare tider i ymnigt mått i synnerhet begagnats af sådana landsboer, hvilka af hvarjehanda anledningar iråkat torfiga omständigheter och för hvilkas emottagande örfattningarne numera lägga obetydliga och vannäktiga hinder. Just detta tillflöde af mestadels fsigkomne landtbrukare, hvilka icke vidare på andsbygden kunna förvärfva nödig utkomst ler ens t2k öfver hufvudet, ökar i sin mån oehofvet för städerna att till deras fattigvård rhålla andra inkomstkällor, än som genom nvånarnes egna tillskott kunna beredas, hvilka illskott ojemförligt öfverstiga dem, som i en2anda ändamål på landsbygden erläggas. Men egentliga skälet, hvarföre städerne undfått dessa inkomster, består deruti, att dem åligger icke allenast bekosta egen administratration, justice och police, utan ock z2flöna uppbördsmännen af kronans medel, bestrida hälsovården inom samhället, skolväsendet till en del samt underhålla fångar m. m. Dessutom hafva flera städer annan underhållsskyldighet; såsom af kostsammare broar, publika byggnader, allmänna platser, hamnar, våghus, ned de flere anstalter, som för trafikens bepvämlighet erfordrats, att förtiga de kommuala inrättningar, såsom brandanstalter, gatuysning m. m., hvartill utgifterne gemenligen ittaxeras emellan städernas invånare. Få stäler torde vara nog lyckliga, att med de inomster, som af staten blifvit beviljade, unna betäcka de allmänna utgifterna, hva lan icke heller exempel saknas på stadsnenigheter, som till fyllnad för embetsoch jenstemäns aflöning måste bidraga med enkilda tillskott. Huru användandet sker på andra håll, der örhållandet är lyckligare, af öfverskottsmedlen, vilje vi äfven till någon del skärskåda, enkom vad hufvudstaden beträffar. Härvid bör man cke lemna ur sigte, att detta användande är ffentlig kontroll underkastadt, äfvensom den nsinuation måste tillbakavisas, hvilken afser er ådan framställning af förhållandet, såsom skulle e ifrågasatta inkomsterna medföra någon enkild fördel för hufvudstadens invånare eller orgerskap, hvilket innebär en så försåtlig snara ör lättrogenheten och misstänksamheten, att nan miste beklaga, det en sådan framställning i lessa tider kunnat läggas i dagen. Utaf öfverståthållare-embetets för Stockholms tad under åren 1843—47 afgifne femårsberätelse, således betydligt yngre än den Brodren Strinnlund begagnat, inhemtas att Stockholms stads inkomster för dessa år belöpt sig i meleltal till 346,208 rdr 46 sk. 8 rst. bko. Dessa nkomster bestodo: 4:0 at handel och sjö!art: rdr — sk. rst. Afgilt af fartyg . . 14,369: 46. 2. f tolagen . . . va . 79002: 35. 2. f varor, som vägas eo s e . 71,277: 35. BB. dito som stämplas . . . 40,683: 25. 10. dtto som mätas eller räknas . 37,332: 40. 4. dito som packas eller lakegods 3584: 50. 53. 2:0 öfrige inkomster. uf stadens tomter . . . . . . 41,534: 41. 6. Iyror . . 2 0 0 . 54612: 37. 9. Vi auktionskamrarne sor ss . . 20562: 25. BB. jurskapspenniogar m. m. . 8B,711: 8 4 Urrendeafgift för bränvinsdestille ringen . . . . 16,666: 32. — ällarefribetsmedel se . 8,880: — — drag från brandförsikringskontoret 1.500: — — örsålde fastigheter . . . 971: 9. 7. rårdet af inköpta fastigheter och nybyggnider . . so. 26572: 41. B. Summa rdr 346,208: 40. 8. Härvid bör anmärkas att endast en del af olagen är inberäknad, emedan det öfriga blifvit anslaget till särskilda angelägna föremål. Deremot hafva utgifterna i medeltal för samna år uppgått iill 331,376 rdr 18 sk. 2 rst. bko, och bestått i följande: 4:0 till stadens allmänna inrättningar: Till kuroch sjukbuset . . . . -85,000: — — 4. E. H. Prins Caris uppfostrings