enligt IMCUCINCTARAIUR dt UPPVVTUGA IOC MV
år, då proponerades. Men det sätt, hvarpi
denna fråga af Rikets Ständer då behandlade
och afgjordes, gifver ytterligare stöd för der
sats, att berörde intägt icke kan på så knapp
händigt sätt, som Strinnlund föreslår, städern
fråntagas, utan att stapelstädernes rättighet til
uppbärandet deraf fastmera derigenom blifvi
satt utom all fråga. Än mindre kunne vi god.
känna Strinnlunds påstående, att tolagen kunde
eller borde utan all ersättning till statsverke
indragas. Vi kunne ej beller inse hvad lands
bygdens invånare egentligen hafva med deun:
inkomstkälla att skaffa. Afgiften erlägges en-
kannerligen af städernas egna invånare för a
dem införskrifna eller införda varor, i mån aj
tullbevillningens belopp. Vill man nu påstå
att landets alla bebyggare utom städernas :
viss grad lida mehn af alla afgifter å handel
och sjöfart, eftersom icke alla till städerna in-
förda varor derstädes förbrukas, utan ock till
landsorterna afsättas, hvarföre också dessa af-
gifter i viss mån äfven drabba de sednare, så
får å andra sidan icke haller undfalla upp:
märksamheten, att samma förhållande i afse-
ende å skattebidragen råder med de landt-
mannaprodukter, som till städerna afyttras och
hvilka i anseende till skatteväsendets tunga
nödvändigtvis måste fördyras. Ur sådan syn-
punkt betraktadt är det en ömsesidig angelä-
genhet att tillse rätta förhållandet härmed, äf-
vensom att afgifterna och skattebidragen hvar-
ken på ena eller andra stället oskäligen ökas.
Då emellertid afgiften närmast drabbar den,
som förskjuter densamma, lärer det också få
antagas, att denna i främsta rummet måste an-
ses såsom målsman i thy fall samt tillerkän-
nas ett betydligt ord i laget, när fråga om re-
olering af beloppet och dess användande upp-
kommer.
De missundsamma bliekar, hvarmed städer-
nas inkomster i allmänhet betraktas af de utan-
öre deras områden befintliga medborgare, skulle
säkerligen förlora myeket uti skärpa, om de
sjorde sig mödan att nogare undersöka och be-
änka förbållanderna. Detta är så mycket lät-
tare, som hvarken Stockholm eller andra stä-
der förhemliga tillståndet med deras drätsel-
verk. Dessa iokomster kunna hvarken anses
såsom en skänk af staten eller betraktas såsom
förfördelande för landets öfriga invånare. Hvem
som helst ibland de sednare kan blifva delak-
tig af förmånen att i stad bygga och bo, en
förmån, hvilken på sednare tider i ymnigt
mått i synnerhet begagnats af sådana landsboer,
hvilka af hvarjehanda anledningar iråkat torf-
iga omständigheter och för hvilkas emottagande
örfattningarne numera lägga obetydliga och van-
näktiga hinder. Just detta tillflöde af mestadels
fsigkomne landtbrukare, hvilka icke vidare på
andsbygden kunna förvärfva nödig utkomst
ler ens t2k öfver hufvudet, ökar i sin mån
oehofvet för städerna att till deras fattigvård
rhålla andra inkomstkällor, än som genom
nvånarnes egna tillskott kunna beredas, hvilka
illskott ojemförligt öfverstiga dem, som i en2-
anda ändamål på landsbygden erläggas.
Men egentliga skälet, hvarföre städerne und-
fått dessa inkomster, består deruti, att dem
åligger icke allenast bekosta egen administra-
tration, justice och police, utan ock z2flöna
uppbördsmännen af kronans medel, bestrida
hälsovården inom samhället, skolväsendet till
en del samt underhålla fångar m. m. Dess-
utom hafva flera städer annan underhållsskyl-
dighet; såsom af kostsammare broar, publika
byggnader, allmänna platser, hamnar, våghus,
ned de flere anstalter, som för trafikens be-
pvämlighet erfordrats, att förtiga de kommu-
ala inrättningar, såsom brandanstalter, gatu-
ysning m. m., hvartill utgifterne gemenligen
ittaxeras emellan städernas invånare. Få stä-
ler torde vara nog lyckliga, att med de in-
omster, som af staten blifvit beviljade,
unna betäcka de allmänna utgifterna, hva
lan icke heller exempel saknas på stads-
nenigheter, som till fyllnad för embets- och
jenstemäns aflöning måste bidraga med en-
kilda tillskott.
Huru användandet sker på andra håll, der
örhållandet är lyckligare, af öfverskottsmedlen,
vilje vi äfven till någon del skärskåda, enkom
vad hufvudstaden beträffar. Härvid bör man
cke lemna ur sigte, att detta användande är
ffentlig kontroll underkastadt, äfvensom den
nsinuation måste tillbakavisas, hvilken afser er
ådan framställning af förhållandet, såsom skulle
e ifrågasatta inkomsterna medföra någon en-
kild fördel för hufvudstadens invånare eller
orgerskap, hvilket innebär en så försåtlig snara
ör lättrogenheten och misstänksamheten, att
nan miste beklaga, det en sådan framställning i
lessa tider kunnat läggas i dagen.
- Utaf öfverståthållare-embetets för Stockholms
tad under åren 1843—47 afgifne femårsberät-
else, således betydligt yngre än den Brodren
Strinnlund begagnat, inhemtas att Stockholms
stads inkomster för dessa år belöpt sig i me-
leltal till 346,208 rdr 46 sk. 8 rst. bko. Dessa
nkomster bestodo:
4:0 at handel och sjö!art: rdr — sk. rst.
Afgilt af fartyg . . 14,369: 46. 2.
f tolagen . . . va . 79002: 35. 2.
f varor, som vägas eo s e . 71,277: 35. BB.
dito som stämplas . . . 40,683: 25. 10.
dtto som mätas eller räknas . 37,332: 40. 4.
dito som packas eller lakegods 3584: 50. 53.
2:0 öfrige inkomster.
uf stadens tomter . . . . . . 41,534: 41. 6.
Iyror . . 2 0 0 . - 54612: 37. 9.
Vi auktionskamrarne sor ss . . 20562: 25. BB.
jurskapspenniogar m. m. . 8B,711: 8 4
Urrendeafgift för bränvinsdestille
ringen . . - . . 16,666: 32. —
ällarefribetsmedel se . 8,880: — —
drag från brandförsikringskontoret 1.500: — —
örsålde fastigheter . . . 971: 9. 7.
rårdet af inköpta fastigheter och
nybyggnider . . so. 26572: 41. B.
Summa rdr 346,208: 40. 8.
Härvid bör anmärkas att endast en del af
olagen är inberäknad, emedan det öfriga blif-
vit anslaget till särskilda angelägna föremål.
Deremot hafva utgifterna i medeltal för sam-
na år uppgått iill 331,376 rdr 18 sk. 2 rst.
bko, och bestått i följande:
4:0 till stadens allmänna inrättningar:
Till kur- och sjukbuset . . . . -85,000: — —
4. E. H. Prins Caris uppfostrings-