föra saken så låtångt, att judarns kanske kunde bli borgmästare, ja sstatsråder, hvilken utsigt särdeles tycktes oroa excesellensen Löwenbjelms statsmannaförutseende. På eftermiddagsgen tslade först friherre af Ugglas j ett längra, mottiverådt anförande. I sjelfva han: ton låg något, som sada att motståndarnes skäl ick erfordrade vederläggning; emellertid upptog han d: förnämsta af dem och visade deras rätta halt. Efter honom uppträdde friherre Raab och yrkade återremiss på de grunder frih. Hugo Hamilton anfört. Friherren erinrade hurusom genom 1779 års riksens Ständers beslut judarne erhållit lika rättigheter med andra främmande trosbekännare, ehuru Kommerskollegiuum tog sig för att genom judereglementet 1782 inskkränka de rättigheter ständerna med gifvit. Farhågormna för den kristna sabbathens helig hållande , ifall jujudarne skulle komma att bosätta sig i landsorten, tillblbakavisades med påminnelse att presteståndet, religigionens vårdare, varit för judarne; ferbågan att judgarne skulie slå under sig industrien förmodade friherrren härflyta al den svenska arfsynden: yrkesafund;; men borde icke ligga judarne emot. då borgareståndeet, just det stånd som deraf skulle få mehn, icke fruiktade derför. Åtskilliga talare hade åberopat, att HBondeståndets afslag skulle gälla så mycket; hvarföre ville man icke säga detsamma ij frågor, der Bondeståndet företrädesvis kan anses kompotent ett döma? Hr von Hartmansdorffs liknelse om gäster och husvärdar fortsatte frih. Raab och tyckte det vara okloka värdar, som förbjödo de gäster, hvilka de blott af barmhertighet mottagit, at slå sig ned annaorstådes inom gårdarne, än i just de förnämsta pratttvåningarne. Likaså upptog han samme talares uppggif. om kyrkogårdarne och underrättade om dennass oriktighet. Judarne hafva nemligen två kyrkogårdarr, men den ene är full och blott den andre begagnas, samt är anlegd af ett judiskt begrafningssällskap, som har till uppgift att läta alla judar, fattiga och rika, på lika hederligt sätt komma i jorden. Hr von Hartmansdorff hade också tala: om upploppet 4838; men månne msn verkligen på allvar skulle vilja inskränka deras rättigheter, mot hvilka upplopp warit riktade? Excellensen Löwenbjelm bade taggit till hjelp erfarenheten från andra länder; men friiherre Rszab förmodade, att excellensens bror, somm har ännu större erfarephet om utlandet, ifall han varit tillstädes, skulle hafva åberopat densamma till förmån för judarne. Slutligen påminde talaren, att vår nästa är hvarje menniska,l! han rå nu hafva den eller den iare öfvertygelsen i trossaker, och med. historien om den barmhertige Samaritanen afslutades anförandet. Hr ländsböfdingen Lagerheim sade att det är i sanning nedslående, att ännu i sista hälften af 49:e seklet, 2000 år efter Christi tid, en strid om rättvisan af denna ssak -kan föras i ett evangeliskt-lutherskt land, en stridd, som endast borde enstå China, Ma rocko eller Twrkiet. De i riket födda judar åro rikets barn, likasom vi alle; och 46 Reg. F., som stadgar, att konungen får ingens samvete tvinga eller tvinga låta, ingen från ort till annen förvisa eller förvisa låta, har redan samtidigt med vårt nya samhällsskicks ordnande gifvit dem de rättigheter, hvarom nu tvisten föres. Hvad utskottet föreslagit skulle blott öka villrvallan, och kunde underkasta mosaiska trosbekännare förödmjukelsen af ett afslag från en stads borgerskap på något, som borde vara och är deras grundlagsenliga rätt. Talaren yrkade återremiss. Nu uppträdde åter grefve Liljenerantz och försökte vederlägga en del af hvad som mot utskottets betänkande blifvit anfördt. Han menade att friherre Hamilton haft orätt att fråga, hur utskottet hafi hjerta att förfara som det gjort; ty utskottet borde icke rådfråga hjertat, utan hufvudet, och detta tyckte l. grefven också att utskottet verkligen gjort. Hr Ander:s Robert von Krämer, en ung talare, yttrade sig ttroligen för första gårgen; hans röst var välljudande, hans anförande tilldrog sig allmän uppmärksambet.. Om de egenskaperna att vara född i Sverige af fööräldrar, som i flera generationer varit födda i landdet, att tala svenska språket som modersmål, att beddrifva sitt yrke i landet, att ega svensk egendom, ickke skulle vara tillräckliga qvalifikationer att vara sveensk, så skulle en stor del af ridderskapets och adeelns egna ledamöter, hvars förfäder varit tysk:r, franssmän eller andra utländningar, icke vara svenskar, occh talaren sjelf, som nu yttrade sig som representant af svenska folket i Sveriges lagstiftande församling, skulle då icke heller vara svensk. Det skulle då vara den religiösa tron ensamt som gjorde till svensk; men finnas här då icke katoliker och andra sektes bekännare än den evangelisk-lutherska, hvilka anse; för svenskar? Eller om det är tron på Chris:us, som menas, funnos här icke svenskar i Sverige förr än kristendomen blef införd? Hvad månds det hafva varit för en fremlingsaation? Man har tslat siå mycket om judarnes sammanslutning till en särskkild nationalitet. Förhållandet är likväl att i sammaa mån, som förbuden för deras verksamhet som meedborgars i de kristna samhällena blifvit upphäfna, baade den jadiska nationaliteten försvunnit cch mosaisika trosbskärnasrne amalgamerat sig medl det lands iinnevånare, som upptagit dem. Derasnationalitet föreföll talaren som ett gammalt murke! träd, hvars: krona vore förtärd, men hvars skal sam-. manhölls afaf jernband, och dessa jernband äro dein skränkninggar I sin verksamhet, som de måste lida. Man har fförebrått dem att de visat benägenhet för schacker, imen då lagarne förbjudit dam annan sysFelsättning,, så är denna förebråelse liksom den mar gör en fågjel för det ban icke flyger då han är innestängd i bur. Telaren skulle för sin del icke hafva något emot att låta inflyttande judar nedsätia sig med svensk -medborgarerätt hvar som helst; sådant skulle lända svenska industrien till största fromma, och skriket om svenska näringarnes undertryckande, ifall judarne skulle få större friheter, liknar det man i Spanien upphäfde mot moreskerna, hvilkas fördrifvande likväl sänkte detta land från att vara det mest blomstrande tilll en vanmakt, hvarur det aldrig kunnat repa sig. Löjtnamt Knorring, Erik Oscar,, också en ung man, tillmör icke den Bya tidens åsigter. Han skall strida för intoleransen, men föga fromma hade han: liktänkande af hans stridssätt. De skäl och fakta motståndarne ardragit upprepade han, vederlade dem icke, men förklarade vid hvart och ett sig icke trol: att de voro riktiga, och hr von Kraemers liknelser om trädet och fågeln gåfvo löjtnant Knorring anledreing att för Sveriges del afstyrka mottagandet af ett skal, hvars kärna var förlorad, szmt att göra dez välvisa anmärkningen att bäst vore, om fågeln vore en roffågel, att låta den sitta i sin bur och icke låta den slippa ut att flyga. Slutligen beklagade br löjtnanten, ait han icke är lättrörd, ty berättelser om den barmhertiga samaritanen hade icke verkat på honom. Friherre Cederström, Carl Rudolf, skulle försöka vederlägga hr von Krämers bevis, att iSverige födds personer, hvilkas förfåder i generationer vistats i landet och der varit födda, som hade svenskt språk och svensk egendom, skulle vara svenskar, och friherren menade dervid att nationaliteten beroddie till ea de! på härkomst och till en del på religion, men när hen skulle utveckla detta, förlorade han helt ock hållet diet flytande i sitt föredrag, som ban eljest alltic brukar hafva. Efter: friherre Cederström talade ännu br Bråkenhjelm, texeellersen Löwenbjelm och grefve Horn för afsleg, friherre Palmstierna, friherre Stedicgk och MR bred kön