var tvertom vanskaplig, ty han hade en för
fårlig puckel på ryggen, den stackars gossen.
Men ändå höll Carin af Sewerin, tröstade
och uppmuntrade bonom alltid, och ofta had:
hon burit både mat och kläder till bonom, t)
Sewerin var äfven fattig.
Han bade då i utbyte måst berätta för hen
oe någon af sina månvga historier om skogsfrun
dvergarne, och småtrollen i bergen, och di
hade Carin alltid lyssnat uppmärksamt.
Sewerin tycktes veta allt, han; gingo ds
omkring i skogen och på änga ne, så kunde
han säga hur bvarenda blomma hette, han kän
de stjernornas namn och visste att bestämt
peka på Orion, Jungfrun och sAndromeda
hufvud, och så talade han så vackert om Gud
och himmelen som hvälver sig öfver oss, at!
Carin ofta fick tårar i sitt öga.
Carin hade växt opp ett skogens och natu-
rens okonstlade barn, derföre lys nade bon ock
gerna till naturens underfulla röster, ja vi kun-
m ej fritaga henne från en smula öfvertro och
aningar: hon hade sina egna meningar, hon
när det suckade i skogarne och de väldiga fu-
rormas kronor rickade för nattvinden, som
prasslade fram öfver löfven, eller när någor
månrskensnatt örnen och skogsufven flaxade
kring Gopshusbergets ) väggar. Väl hade
hon aldrig sett Dverggubben som hamrade si
flitigt i Middagsbergets) djup, men bon hade
dock bildat sig en förestältning om honom
Han borde vara liten till växen med lång!
hvitt skögg, tyckte hon, en stor silfverslägga :
handen sarct en liten röd mössa ja hufvudet
Sewerin bade alliid sagt besn3 att här:
veriden hvarken fionas jättar, sp kin eller skogs-
rå, ehuru det visserligen kunde gifv:s mycke
underbart i naturep, som vi icke alltid förm:
) Tvenne märkvärdiga berg i Mora socken.